Gambit (1966)

Gambit är en actionkomedi med Michael Caine, Shirley MacLaine och Herbert Lom. Det känns som att den är en av många filmer som poppade upp efter att Dr. No startat James Bonds segertåg på biograferna.

Filmen är en heist-film där Michael Caines Harry med kumpan har en plan. Nicole, spelad av Shirley MacLaine rekryteras och sedan ska de blåsa den stenrika Shahbandar spelad av Herbert Lom. 

Som vanligt får vi en inledande del där hesiten planeras. Men istället för skurkar som står lutade över ett stort bord och planerar ser vi hela stöten genomföras i en kortare sekvens, likt ett "training montage" från valfri Rocky-film. De har gjort det lite intressant då Nicole som ännu inte presenteras på riktigt i filmen spelas helt livlös. Hon säger inte ett ord och stirrar med tom blick mot horisonten. Hon är lika lealös som en uppblåsbar Barbara!

Det var lite jarring minst sagt. Men så snart planeringsfasen är över introduceras vi till henne och hon är filmens behållning med charm, humor och en stor portion spunkyness.

Michael Caine är alltid bra men detta var kanske inte direkt min favoritroll från honom. Han duger, javisst, såklart att han duger. Herbert Lom var inte lika elak i rollen som stenrik gangster som förväntat vilket var något av en besvikelse, men ändock kul att se i en något mer seriös roll än i rosa Pantern-filmerna..

Klart godkänt, men inget man lägger på minnet. En tvåa.

Betyg: 2/5

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?

Irma La Douce (1963)

Tre år efter Billy Wilders fantastiska The Apartment med Jack Lemmon och Shirley MacLaine var det dags igen. Men tyvärr lever inte Irma La Douce upp till nivån hos dess föregångare. Shirley MacLaine tackade ja till filmen redan före hon läste manus på grund av att Billy Wilder och Jack Lemmon var med. Men tyvärr var inte manus bra och slutresultatet blev därefter.

Ursprungligen hade Wilder önskat Marilyn Monroe som Irma, vilket hade kunnat varit mycket bra, men tyvärr fanns hon inte kvar när filmen skulle spelas in.

Filmen har inte åldrats speciellt väl. Glada horor och charmiga hallickar är inte direkt det man är mest intresserad av idag. Manus bygger på en fransk musikal från femtiotalet och en hel del synsätt har förändrats de senaste sextio åren.

Hela filmen känns extremt artificiell och onaturlig. Den är gammaldags från en tid då åskådarna skulle acceptera att kvinna och man faller handlöst förälskade i sig helt utan någon synlig förklaring. En annan tid, en enklare tid. Det hjälper inte att hela filmen antagligen är inspelad i en studio i Hollywood. Miljön ser rejält overklig ut, den också.

Jack Lemmon tillsammans med Marilyn Monroe hade i och för sig rimligen varit bättre, men manus är ju vad det är. Filmen är inte speciellt rolig och helt orimlig som romans som sagt. Shirley MaclLaine är ändå ok i rollen, men orkar inte rädda skeppet på egen hand. Jack Lemmon gör sin grej och jag antar att folk som hade honom som en favorit säkert gillade hans karikatyr på en brittisk lord, men jag är inte ett så stort fan av Lemmon att jag skrattar läppen av mig direkt.

Jag känner mig butter och lite blåst på konfektyren. Hade nog väntat mig bättre från trion Wilder, Lemmon och MacLaine.

Betyg: 2/5

Two Mules for Sister Sara (1970)

"Everybody got the right to be a sucker once!"

Two Mules for Sister Sara är en mycket lustig westernkomedi av Don Siegel med Clint Eastwood och Shirley MacLaine i huvudrollerna. Clintans namn står överst på postern medan Shirleys namn kommer först i eftertexterna (och på imdb), och detta speglar filmen bra. De har båda lika stora huvudroller och deras karaktärer är lika starka.

Shirley spelar en nunna som är på flykt från franska soldater under den franska ockupationen av Mexico. Clintan har blivit anlitad av den lokala mexikanska motståndsrörelsen och de två slår ihop sina påsar på ett äventyr som innehåller silverkors, skallerorm, fientliga indianöverfall, hobby-operation, whisky i massor, en mexikansk pinata och till slut en frejdig heist.



Jag älskar Shirley MacLaines luriga skådespeleri i denna film. Hon är intressant från första rutan och det finns något pillemariskt i hennes ögon jag lockas av. Clintans pistolman Hogan ser samma sak. Han är skön och vi får se alla de vanligaste lustiga miner och grimascher som gör Cintan så unik. De har verkligen en härlig personkemi i denna film. Då tänker jag i första hand inte som romantiskt par, utan under filmens första halva då de lär känna varandra, testar varandras gränser och utför sin "parningslek".

Filmen tappar lite i kvalité i slutet när den går upp i tempo och ska bli med actioninriktad. Jag gillade helt klart scenerna med Clintan och Shirley, två hästar och en extremt liten åsna ute i öknen mer. Shirley på den lilla åsnan ivrigt klappande med en pinne på åsnans rumpa kommer jag sent glömma.

En annan styrka i denna film är den roliga filmmusiken skapad av Ennio Morricone.

Vem eller vad är Sara's andra "mule"? Ordet betyder bland annat både mulåsna och tjurskalle på svenska. Jag tror det syftar på hennes mulåsna och på den tjurskallige Hogan. Detta borde vara ganska givet men jag har inte kunnat verifiera detta på "the internets". Leta länge, länge, säkert flera minuter...

Jag gillade denna roliga och lättsamma western och ger Two Mules for Sister Sara tre förklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Jag blev tipsad om denna film från den store Frans. Jag fick uppfattningen att detta skulle vara en mysig och "snäll" film och det var precis vad den är. Ben Stiller spelar huvudrollen och han har regisserat också. Han är en bra regissör tycker jag. Hans bästa film är kanske Reality bites. Fast då har jag faktiskt inte sett Zoolander än.

Filmen handlar om drömmaren Walter Mitty som arbetar som ansvarig för hanteringen av negativ på den gamla välkända tidningen Life. Precis som i verkligheten upphörde dock tidningen att komma ut i vanligt format och inför sista numret får Walter problem med ett försvunnet negativ. Sedan får vi följa Walter på en Forrest Gump-liknande resa som tar honom till Grönland, Island, Nepal och Cheryls hjärta.

Bra scen

En mysig film. Det känns bra efteråt, man skulle kunna kalla det feel so good movie. Ben är mysig i rollen som Walter. Sean Penn är majestätisk som den mytiske fotografen Sean. Men bäst av alla i filmen är Kristen Wiig som Cheryl. Hon är fan en stjärna den bruden. Otroligt bra tycker jag. Andra noterbara skådespelare var Shirley MacLaine, Ólafur Darri Ólafsson (som vi kommer ihåg från Reykjavik Rotterdam), Adrian Martinez, Kathryn Hahn och en "Bob Slydell"-liknande Adam Scott.

Jag ger The Secret Life of Walter Mitty tre "quintessence of life" av fem.

Betyg: 3/5

Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.

The Apartment (1960)

C.C. Baxter: Ya know, I used to live like Robinson Crusoe; I mean, shipwrecked among 8 million people. And then one day I saw a footprint in the sand, and there you were.

Inspirerad av Christians störtflod av sextiotalsfilmer har jag adderat några titlar och de närmaste veckorna kommer jag inte bara blogga om sextiotalister fredagar till söndagar utan också på torsdagar! Och på torsdagarna kommer det dessutom bli sub-temat "omtittar". Jag kommer alltså ge vissa filmer en ny chans. Denna vecka är det The Apartment, Billy Wilders berömda romantiska komedi med en rejäl stänk satir på toppen.

Jag såg denna film för drygt tio år sedan men då under allt annat än idealiska förhållanden. Det var när jag tog en filmmanuskurs som vår lärare i utbildningssyfte visade The Apartment men bara en sådär 15 minuter per tillfälle, dvs per lektion. Vi tog oss igenom filmen, javisst, men det kändes lite upphackat om man säger så.

C.C. Baxter: Sometimes I have dinner with Ed Sullivan.

Denna gång såg jag filmen i en enda sittning. Ni känner säkert till filmens historia? C.C. Baxter är en kuvad anställd som lånar ut sin ungkarlslya till diverse chefer som använder lägenheten som tillhåll för utomäktenskapliga kärleksmöten. C.C. Baxter är en fjolla som inte står upp för sig själv då han tror att han kan vinna framgång snabbare i karriären genom sitt handlande. Givetvis ställs saken på sin ända när en hög chef ska låna lägenheten och med sig tar hisstjejen Fran Kubelik, hon som C.C. Baxter i hemlighet suktar och åtrår.

Detta är en romantisk komedi men den har en hel del filosofiskt djup. Vad kan man göra för att promota sin karriär? När ska man stå upp för sig själv? Baxter är osynlig för fröken Kubelik så länge han är mesig och låter cheferna köra med honom. Men vad skulle hända om han tog tag i sitt liv och sa nej? Dialogen är glimrande. Som en söt must som smeker gomen på dig. Detta är filmisk poesi.

Jack Lemmon är C.C. Baxter. Han spelar honom oväntat lågmält. Inget skrikande och flamsande som jag av någon anledning fått för mig. Han är bra i samma nivå som i Some like it hot. Fran Kubelik spelas av ingen mindre än Shirley MacLaine. Jag har nästa aldrig sett henne som ung på film, hon startade sin karriär långt före jag föddes. Här i The Apartment var hon redan 26 år. Hon är ljuvligt charmig, fantastiska ögon, och hon påminner mig lite om Giulietta Masina i sin kortklippta frisyr.

The Apartment har ett mycket bra slut. Det var lite dammigt i rummet när eftertexterna börjar rulla. Andra halvan då Lemmon och MacLaine spelar mot varandra är helt klart filmens starkaste del. Inledningen är inte lika bra då jag har lite svårt att ta in konceptet med den så otroligt veke Baxter. Hela set-uppen med hans utlånande av sin lägenhet känns krystad och teatralisk. Filmen har i sin inledning en smått skev känsla, som om allt ses via ett filter. Det ändras dock en bit in i filmen, kanske i takt med att Baxter börjar ta sig i kragen och får en ryggrad?

Filmen är inte en komedi som man gapflabbar åt men dess romantiska innehåll är fan ta mig suveränt, om än inte unikt. Som helhet är känslan i filmen skön och slutet gör att man blir galen. Baxters granne, den judiske doktorn piffar också upp filmen rejält, han är för festlig. Jag älskade The Apartment denna gång, det blev mycket bättre än när jag såg den upphackad i små bitar.

Jag ger The Apartment fyra "dinners for two" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Bernie (2012)

Townsperson: They're making it out worse than it really is. He only shot her four times, not five.

Bernie är en lite bortglömd film från den solida regissören Richard Linklater. Filmen bygger på en osannolik men sann historia som utspelades i den lilla staden Carthage i Texas i slutet av 90-talet. Bernie Tiede var en allmänt älskad medborgare som plötsligt en dag anklagades för mordet på en gammal rik änka som han hjälpt och umgåtts med under en längre tid. Han arbetade på en av stadens begravningsbyråer och han var aktiv inom kyrkan och det verkar som att de flesta i staden inte kunde tänka sig att han skulle kunnat begå ett brott.

Filmen har suveräna skådespelarinsatser. Det är lätt att överdriva och hylla skådespelare i tid och otid, men i detta fall stämmer det faktiskt. Filmen lever också helt och hållet på dessa skådespelare. Historien är om än intressant lite träig och inte så värst kul, men det kan bli en bra film ändå. Och detta är en bra film.

I huvudrollen ser vi Jack Black i hans kanske livs roll. Han är som född att spela den homosexuelle och udda figuren Bernie. Den galna Jack Black som så många stör sig på är långt borta i denna tolkning. Han är riktigt bra. Mordoffret Marjorie Nugent spelas av giganten Shirley MacLaine. Och sist men inte minst, och den största anledningen att jag såg filmen, har vi Matthew McConaughey i rollen som den lokale åklagaren. McConaughey är fasiken en av de bästa skådespelarna just nu. Han är så skön i denna roll att jag ler bara när jag tänker på honom.

I övrigt är filmen småputtrigt trevlig, det är en drama men den är samtidigt hysterisk rolig i vissa scener. Jag gillar filmer där "det lilla livet" i USA kommer fram. Livet långt från storstäder, maffia, våld och actionfilmer. För er som sett David Lynch's The straight story vet vilka miljöer jag tänker på. Det är landsbygden där folket är reko och goda innerst inne. Tills en dag vargen i ulvkläder tittar fram.

De skarpa skådespelarinsatserna gör att filmen är behaglig att se, men den gav inte mig något större intryck trots allt. Jag tyckte handlingen var lite för trälig. Linklater har dock lekt lite med filmtekniken. Stora delar av filmen sker via intervjuer med "riktigt fôlk" och det är ofta riktiga människor från Carthage som vi ser på skärmen, inte skådespelare. Det är ett fräscht grepp som ger filmen en dokumentär känsla. Hela filmen är som ett långt reportage på nyheterna men med lite mer scener bakom kulisserna än normalt.

Filmen är bättre än mitt betyg kanske antyder och vissa av er kommer med säkerhet ha mer nöje av den än vad jag fick. Jag ser en mycket stabil film som inte tilltalade mig personligen helt enkelt. Men jag ger den godkänt och därmed blir det två begravningar av fem möjliga för Bernie.

Betyg: 2/5