Visar inlägg med etikett Walter Matthau. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Walter Matthau. Visa alla inlägg

söndag 7 juli 2019

Charley Varrick (1973)


Charley Varrick är den fjärde och sista filmen jag såg av regissören Don Siegel. Hittills hade hans sci-fi från femtiotalet varit den jag uppskattade mest. "Charley Varrick" är en crime från tidigt sjuttiotal. Walter Matthau spelar huvudkaraktären som också satt namnet på filmen.

Om vi inleder med det positiva. Det är en skön sjuttiotalsstämning i filmen. Det är klart plus för den, men för mig räcker oftast inte endast en skön stämning. Matthau är dock som alltid stabil. Han må inte vara min favorit, Jack Lemmon är bättre till exempel, men har är stabil. Storyn är också ganska bra, tillräckligt genomtänkt för att mitt intresse ska hållas upp hela filmen igenom i vilket fall. Men filmen har några problem också, varav ett är stort.

Det största problemet är hur filmen hanterar döden av Charleys fru i inledningen av filmen. Först ser det ut som att hon håller på att dö av en skottskada. Charley vill dölja sina spår och tänker elda upp flyktbilen och fruns kropp i den. Men just innan han tänder på ser man att frun lever. Han lutar sig över henne och säger något mysko till sin kumpan. Nu är frågan om det var meningen att hon levde. Om ja, är ju huvudkaraktären ett avgrundssvin vilket skulle skjuta hela filmen i sank för mig. Annars kan det varit så att det var meningen att hon redan var död och att skådespelerskan bara hade svårt att hålla andan under scenen. I så fall är scenen bara dåligt filmad och klippt.

Tyvärr kändes det som att det var det första, dvs att Charley brände upp sin fru levande och då faller väldigt mycket av känslan i filmen samt mina sympatier skiftas totalt. Senare under filmen verkar det som att han sörjer sin fru, inte speciellt mycket i och för sig, men han fipplar runt med sin och hennes vigselringar i flera scener som regissören noggrant visar i bild. Hela denna hantering gör att filmen får rejäl slagsida.

Charleys kumpan spelas av Andrew Robinson som spelar buset i "Dirty Harry". Jag kände igen honom. I denna film har vi också en föregångare till Anton Chigurh i lönnmördaren Molly som spelas av Joe Don baker. Han är ganska underhållande.

Filmen får en tvåa.

Betyg: 2/5



söndag 16 juli 2017

The Taking of Pelham One Two Three (1974)


Tony Scotts nyinspelning av denna film från 2009 med John Travolta verkade inget bra så den har jag inte sett. Men originalfilmen blev jag sugen på efter de två lyckade filmerna med Bronson. Actionthrillers från 70-talet har ofta en skön stämning och i denna ser vi Walter Matthau i huvudrollen. Den gamle Bondkombatanten Robert Shaw spelar skurken som iscensatt en stöt mot New York City. Shaw och hans tre kumpaner kapar helt enkelt ett tunnelbanetåg och kräver en stor lösensumma från stadens fjantiga borgmästare.




En sak jag gillar med filmen är att man kastas rakt in i handlingen. Ingen tid läggs åt att berätta bakgrundshistorier om vare sig skurkarna eller "de goda". Istället litar filmmakarna på att vi i publiken kan pussla ihop "varför" och "hur". Ibland känns det som att dagens producenter är allt för ängsliga och kräver att allt ska förklaras i detalj.

En annan lite lustig detalj är att det är "Jerry Seinfelds" pappa som spelar en av tunnelbanepoliserna. Kul att se honom lite yngre och i en mer seriös roll. En roll som inte behandlas lika seriöst är den ständigt skrikande koordinatorn för tunnelbanespåren. Han kallar sig railroad master eller något liknande. Han skriker som en förvirrad men likväl stucken gris mest hela tiden. Otroligt irriterande figur. Lyckligtvis får han en åthutning av Matthau till slut.



Filmen är lagom spännande. Det är inte en thriller i världsklass direkt, men den puttrar på lite lagom. Den har en hel del roliga detaljer. En kul scen med japanska kollegor på studiebesök, några roliga karaktärer bland de olyckliga som befinner sig i den kapade vagnen och en del underhållande dialog mellan kaparna. Plus en snubbe som olyckligtvis nyser mest hela tiden.

Filmens styrka är ändock dess tidskänsla. Det känns som ett svunnet och nedgånget New York. Rekommenderas till dem som gillar filmer från mitten av sjuttiotalet. Jag ger The taking of Pelham One two three tre nästan perfekta planer av fem.

Betyg: 3/5