Modesty Blaise (1966)

Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Last Night in Soho (2021)

Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...

 

Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5

The Limey (1999)

Wilson: You tell him, you tell him I'm coming. Tell him I'm fucking coming!

Inför årsbästalistan för 1999 var det dags att plocka tre osedda från hyllan och kolla om de kunde slå sig in på listan i sista sekund. Egentligen är det ganska osannolikt eftersom de flesta filmerna på sådana listor är favoriter som legat till sig, jäst och utvecklats i sinnet.

Den första jag testkörde var Steven Soderberghs The limey. Mr Soderbergh är frustrerande ojämn. Han blandar vilt mellan filmtyper och genrer. Hans filmer är också mycket ojämna. The limey hade jag hört en hel del bra om. Den kom ut året efter Out of sight och året före Traffic och Erin Brocovich. The limey var i bra sällskap runt 1998-2000 kan lugnt säga. Tyvärr kommer denna film inte ens i närheten av någon av de nämnda filmerna.

The limey är en lågmäld, stämningsfylld hämndfilm med en arg pappa på jakt efter sin dotters mördare. Terence Stamp spelar den brittiske gangstern som på gamla dar åker till Los Angeles för att hämnas sin 25-åriga dotters mord.

Jag antar att filmen blir ganska meningslös om man inte gillar Terence Stamp i denna film och det gjorde inte jag. Han spelar över orimligt mycket i de scenerna där han ska vara ledsen eller arg. Ridå.

Istället stjäl Peter Fonda hela filmen. Han spelar en musikproducent, en övervintrad och sönderknarkad 60-talshippie, dvs han spelar i princip sig själv. Detta görs med en stor portion glimten i ögat och man får en känsla av att Fonda och Soderbergh haft mycket kul med den karaktären.

Nej, detta funkade inte för mig. Som thriller eller action är den alldeles för tam. Som stämningsfilm är den också vek, se då hellre om Out of sight istället.

Jag ger The limey två hämnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5