The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Grapes of Wrath (1940)

Den fjärde filmen under den pågående John Ford-podden är The Grapes Of Wrath. Detta är en seriöst seriös film from den store filmskaparen. Filmen är en adaption av John Steinbecks hyllade roman och filmen är också allmänt hyllad.

Vi åter igen Henry Fonda i huvudrollen, denna gång som Tom Joad som tillsammans med sin stora familj blir vräkta från familjens gård då de inte har råd att betala arrendatorkostnaderna längre. Vi är långt in i den stora depressionen och torkan har hemsökt Oklahoma flera år i rad.

Filmen fäljer boken tillräckligt bra för att Steinbeck skulle vara nöjd i alla fall. Den berör mer politiska frågor och följer familjen Toad på ett högre plan, handling före karaktärer om jag tolkar vad filmteamet valt.

Därför känns filmen viktigare än bra men det råder inget tvivel om att det är en bra gjord film, en riktig film-film må jag säga. Detta är en film för en vyxen publik som är mer intresserad av vad som är rätt och fel och som vill fundera äver kollektivet emot individualismen. Det är inte en film jag skulle rekommendera som en ren underhållningsfilm om du inte är en filmsyudent som vill studera just denna genre. Filmen hade passat bättre in på Göteborgs Filmfestival än Monsters of Film-festivalen kan man säga.

Jag fann Tom Joad vara en ganska osympatisk typ och fann hans innerliga monolog om hur han skulle gå ut i världen och bekämpa orättvisor som pompös och högtravande. Istället knöt jag an till den fallna prästen Casey som spelade av en annan John Ford-favorit John Carradine. Han var filmens djupaste och mest intressanta karaktär. Jag gillade också filmens och familjen Joads sammanhålland kraft, mamma Joad spelad av Jane Darwell. Hennes slutmonolog om hur människan kämpar vidare hur jobbigt allt än är tyckte jag slog Toms dito på fingrarna.

Filmens höjdpunkt kommer under första halvan med en otrolig scen på en "truck stop" där pappa Joad vill köpa en limpa bröd. Filmiskt guld. Höjde betyget ett helt snäpp.

Betyg: 3/5

Ta chansen att lyssna på Henke och Carls samtal om filmen i Shinypodden. Som förväntat var det olika åsikter om en hel del i denna film.

Drums Along the Mohawk (1939)

Drums along the Mohawk kom ut samma år som Stagecoach vilket jag upplever som lite överraskande. John Ford gjorde tre filmer detta år varav vi  valde att se två i vår John Ford-podd. Vi såg en film som man kan argumentera för är en av de stora klassikerna, och en annan film som är så mycket simplare och sämre.

Detta är den andra av de två. En frejdig äventyrsfilm som påminner mig lite om Hitchcock Jamaica In från samma år. Filmen bygger på en bok med samma namn som kom ut 1936. Den anses beskriva de historiska händelserna korrekt men är i övrigt en fiktiv berättelse )såvitt jag uppfattat det).

Henry Fonda och Claudette Colbert spelar ett nygift par som försöker  bygga ett liv i nybyggarland i Mohawk-dalen nordväst om New York City.

Filmen är fotad i grälla technicolor-färger vilket adderar mer till en känsla av gammal film än vad ett knivskarpt svartvitt foto gör. Den amerikanska ursprungsbefolkningen beskrivs som förväntat, dåligt. Det är trist men också utgör också krasst nog hur man såg på den saken för snart 90 år sedan. Jag noterar men arbetar inte upp en högljudd ilska över detta. Tycker det mer fungerar som ett tidsdokument på en metanivå.

Fienden till den spirande och stolta amerikanska nybyggarnationen är britterna, lojalister som stod på Englands sida samt vissa av stammarna som valt sida. Andra stammar var med på utvrytarnationen sida och senare slöt sig fransmännen till USA och då svängde krigslyckan. Denna film utspelas under det sista året innan den brittiske generalen Cornwallis gav upp under "the siege of Yorktown" den 19:e oktober 1781.

En intressant aspekt med filmen är att filmbolaget valde att inte visa engelsmännen som fienden, istället är det loyalisterna som står i fokus. Detta för att andra världskriget just startat och man ville inte hänga ut en allierad.

För mig stod två kvinnliga karaktärer ut. Den unga nygifta Lana, innerligt spelad av Claudette Colbert. Hon har "true star quality". Men också den äldre damen Widow McKlennar  spelad av Edna May  Oliver. Krut i gumman resulterade i en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll.

Filmens manliga huvudrollsinnehavare är Henry Fonda som var en av John Fords mest flitigt använda skådespelare. Jag är inte helt överrens med honom. Tycker att han ofta spelar karaktärer som jag har svårt att greppa och "se" tydligt. Genomskinlig eller undflyende är kanske orden jag söker.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på mitt och Carls samtal om filmen i Shinypodden, finns där poddar finns.

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.

Betyg: 2/5

PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.

The Ox-Bow Incident (1943)

Har du sett Clintans film Hang 'em high från 1968? I inledningen av den filmen anklagas Clintan för att ha stulit den boskap han köpt och mördat säljaren. Prekärt läge när de arga männen börjar famla med repen. Den set-uppen kan mycket väl vara tagen direkt från dagens film The Ox-Bow incident. Detta är en klassisk western från 1943 med Henry Fonda, Dana Andrews och Anthony Quinn i några av de mest framträdande rollerna.

Handlingen är enkel men effektiv. Gil Carter (Henry Fonda) och Art Croft (Harry Morgan) är två drifters som stannar till i en liten stad. Medan de tar sig en drink på den lokala saloonen känner de sig utpekade som potentiella boskapstjuvar. Helt plötsligt anländer en ung man och förkunnar att Larry Kinkaid, en av boskapsuppfödarna i trakten, har blivit skjuten till döds och att ett antal av hans djur har stulits. Snart har ett medborgar-posse av arga män skapats som ur intet. Där finns den döde mannens bästa vän, vicesheriffen Butch och den före detta militären Major Tetley i spetsen. De vill jaga, fånga och lyncha. De blir emotsagda av Judge Tyler och den äldre gentlemannen Mr Davies som försöker föreslå att de ska invänta sheriffen som är på tjänsteärende. Gil och Art bestämmer sig för att delta i gruppen för att inte verka än mer misstänkta. Till slut ger sig en stor skock med arga män och en välväxt kvinna iväg för att jaga, fånga och lyncha.

Väl uppe i Ox-Bow Canyon hittar de tre sovande män samt ett femtiotal av Kinkaids boskap. De sovande väcks bryskt och de arga männen förhör dem; det är den vältalige Donald Martin (Dana Andrews som vi såg i Laura), mexikanen Juan Martinez (Anthony Quinn) och en gammal senil gubbe Alva Hardwick (Francis Ford). De tre olyckliga hävdar med emfas sin oskuld. Major Tetley beslutar att de ska lyncha männen vid soluppgången och resten av natten spenderas med att diskutera huruvida de tre utpekade är skyldiga eller ej.

Filmen är tydlig. Handlingen är klockren förutom en liten detalj när the posse möter en diligens med Gils före detta flickvän som nu gift sig. Den scenen var bra men jag förstod aldrig vad den hade med resten av filmen att göra. I övrigt handlar det om grundläggande amerikanska värderingar, etik och moral. Fram och tillbaka om roller och mandat, brott och straff, vem är skyldig och i så fall till vad...

Ingen av skådespelarna sticker ut, men de flesta gör ett bra jobb. Jag fann den skrikige suputen som jag tror spelades av Paul Hurst ganska jobbig. Annars var det bra. Dana Andrews gör ett innerligt porträtt av Donald Martin och Anthony Quinn är bad ass i en liten roll. Henry Fonda hade förvånansvärt lite att göra i denna film.

Filmen är kort men den sväller efter titten är över. Den lämnar spår i form av tankar. Ok, detta är inte den mest epokgörande filmen man sett men den har något speciellt. Jag ger The Ox-Bow incident tre människokännare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

C'era Una Volta Il West (1968)

Frank: How can you trust a man who wears both a belt and suspenders? The man can't even trust his own pants.

Den andra filmen som jag gav chansen igen var Sergio Leone's spagettiwesternepos Once upon a time in the West. Denna film figurerar ofta i diskussionerna om den bästa Leone-filmen, och ibland till och med bästa western-filmen alla kategorier.

Jag såg den för en sådär 8-9 år sedan hemma hos en kompis tillsammans med hans fru. Det var jag som föreslagit filmen och hade med den på dvd. De hade en platt men ack så liten tv och inget surroundljud. Jag tyckte filmen var trist och kände ångest över att jag gjort ett dåligt filmval för situationen. Nu tänkte jag ge denna film en ny chans. Jag måste ju missat dess storhet på grund av de yttre omständigheterna.

Great shot

Av en händelse slog jag upp wiktionary på order Pekoral. Här följer betydelsen av detta ord:
Pekoral: verk, oftast konstnärligt, som är oavsiktligt komiskt på grund av bristande litterär förmåga hos författaren eller av att verkets stil inte passar innehållet. (Sen 1796 av latinska pecoralis "som till hör boskapen")

Vilken idiot jag är. Jag får ju skylla mig själv. När de första fyra scenerna var över, de borde tagit en 8-10 minuter men i filmen drogs de ut till en dryg timme var jag nära på att ge upp. Betyget var givet. Men man får inte ge upp. Man måste se hela filmen, det är sedan gammal. Fråga bara Jojje.

Lyckligtvis blir de avslutande timmarna något bättre men hela filmen är ganska absurd. Den är som en spoof på en Leone-film med scener där männen och kvinna stirrar på varandra i evigheter utan att säga ett ord. Musiken till anrättning är bisarr, helt oharmonisk (pun intended). De konstgjorda ljudeffekterna är det mest anmärkningsvärda, de är helt malplacerade. Harmonica spelar på sitt munspel istället för att prata, men det är inte ljud från ett munspel vi får höra. Av oklar anledning har Leone valt att lägga in ett annat ljud, som om det vore dubbat, istället för munspelet. Encryable.

Hela filmen är uppenbarligen stilistisk med sina teatraliska gester och onaturliga ljudeffekter. Dialogen låter dubbad och ljudmixen är under all kritik rent audiotekniskt. Jag kollade ändå på en Blu-ray så ljudet borde väl varit bättre mixat. Hade jag inte vetat att det var den store Leone som gjort filmen hade jag kunnat tro att den var gjord som något examensarbete på en kvällskurs i film.

Men det blev något bättre mot slutet. Stämningen satt sig kanske och varje scen tog inte 15 minuter längre. Det blev till och med lite spänning och antydan till action. Det var ju skönt i alla fall. Vad var bra? Charles Bronson hade en snygg jacka, den rutiga. Den var lite cool. Vad mer? En slinga i filmmusiken som återkom om och om igen påminde mig något otroligt om en slinga i musiken till tv-serien Dexter. Det gjorde att jag kunde drömma mig bort lite mitt under filmen.

Med ytterst liten marginal kämpar sig denna film upp från skambetyget, men det är med minsta möjliga marginal. Nu är jag klar med denna film, två gånger får vara nog.

Jag ger Once upon a time in the West två järnvägsstationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Advise & Consent (1962)

Robert Leffingwell: Son, this is a Washington, D.C. kind of lie. It's when the other person knows you're lying, and also knows you know he knows.

Det är väl egentligen ganska orimligt att jag skulle älska alla filmer av Otto Preminger! Nu var det tredje gången gillt i Decennier-projektet då vi tog oss an sextiotalsfilmen Advise & consent. Tidigare har jag fascinerats och avgudat Laura från 1944 och Anatomy of a murder från 1959.

Advise & consent är ett politiskt drama som utspelas på kullen i Washington. Filmen handlar om maktspelet bakom kulisserna dagarna efter presidenten utsett sin kandidat till ny utrikesminister. Ämnet var det inget fel på, jag är allt som oftast mycket intresserad av filmer som denna. Andra verk i ämnet som man kan nämna är serien The West Wing samt filmer som Knife Fight och Game change. Dessutom kan man sannerligen lyfta fram en annan film från detta projekt, Mr. Smith goes to Washington. På ytan påminner den tematiskt om Advise & consent, men tonen i dem båda är helt olika. Om Mr Smith är idealisk och "kusinen från landet" är Advise & consent bistrare och mycket mer cynisk, lite modernare helt enkelt.

Advise & consent är bra gjord helt klart, men jag blev aldrig riktigt indragen av historien eller kände någon större sympati för karaktärerna. Därmed faller filmens effektivitet betänkligt. Den är ganska torr även om den inte saknar en viss humor, som en glimt i ögat.

Jag blev dock lite uttråkad av alla procedurer i kammaren. Politiskt drama eller thriller är som bäst är när man får följa de smarta aktörernas spel. Visst pågår ett spel i denna film, men jag saknar scenerna då man får se hur de olika karaktärerna är smarta och hur de utmanövrerar sina motståndare. Det som var som bäst i The West Wing, scener med Josh, Tobey och C.J och de övriga när de gör sin grej, saknas i Advise & content. I stället får vi veta resultaten av de smartas drag via dialog och det är inte lika uppfyllande.

Första halvan av filmen var trevande men det tog sig rejält under andra halvan. Jag tänkte på hur lik denna film är en rättegångsfilm som Anatomy of a murder men hur mycket bättre den senare var.

OK, en bra gjord film som tyvärr inte berörde mig så mycket. Helt ok får bli slutresultatet. Jag ger Advise & consent två föregångare till Frank Underwood av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in vad Movies-Noir och Jojjenito tyckte om denna politiska soppa, är de röda eller är de blå?

I helgen kommer det bli Peter Sellers-tema inom sextiotalstemat! Birdy nam nam!

Walter Pidgeon och Gene Tierney

12 Angry Men (1957)

Juror #8: I just want to talk. 

Att en film klassas som en klassiker betyder sannerligen inte att den är bra. Just det, du läste rätt, en klassiker som inte är bra! Det finns många bevis på detta. Jag tänker direkt på en film som jag ångrat att jag sett. Men som vanligt är saker och ting inte bara svart eller vitt. Det finns ju många bevis på motsatsen också, det vill säga klassikers som är fantastiskt bra! Som den om en prinsessa på vift, eller den om en rik tjej som skulle gifta sig dagen efter eller varför inte den om killen som var så rädd för höjder, eller den roliga om den gudomliga som har en egen leopard eller den om hertigen som skyddar en hel stad med hjälp av en krympling, en alkoholist och en rockstjärna. Så vi kan konstatera att juryn fortfarande är ute och överlägger över frågan om man kan lita på att en "klassiker" är en bra film.

Så när en klassisk film släpps ut från "att se"-listan och den visar sig vara en bra klassiker är glädjen stor. En befrielse, en funnen skatt, en ny vän, en duckad kula.

Sidney Lumet's debutfilm från 1957 har det något missvisande namnet 12 angry men. Det är en creme de la creme bland filmer som kallas klassikers. Jag hoppas att ni alla känner till denna film, om inte - skäms. Handlingen är smått briljant. Nästan hela filmen utspelas i ett enda rum där vi får följa den tolv man stora juryn i en rättegång. En ung invandrarkille står åtalad för mordet på sin far. Omständigheter och till och med vittnen talar om pojkens skuld. Juryn ska nu ge en fällande eller friande dom, och vid fällande dom kommer dödsstraffet delas ut.

The voice of reason.

Filmen har en mästerlig dialog. Juryn består av tolv vita män. De har olika sociala och kulturella bakgrunder. Några är känslomänniskor, någon är en analytiker, någon är bara rent ut korkad, och alla har en mer eller mindre tydliga fördomar. Henry Fonda spelar juror number 8 den enda i gruppen som inte röstar guilty i första omröstningen. Gruppen upprörs, flera av jurymedlemmarna hade föredragit en enkel och snabb dom. Tänk på att juryn måste vara enig för att kunna ge sin dom. Juror number 8 säger med sin lugna och låga röst:

Juror #8: I'm not trying to change your mind. It's just that... we're talking about somebody's life here. We can't decide it in five minutes. Supposing we're wrong? 

Sen får vi följa hur juryn börjar dissekera bevis efter bevis, och juror efter juror får anledning att ifrågasätta sin syn på målet, pojken, de övriga i juryn och sig själv. Efter ett tag är ställningen 10-2 till förmån för en fällande dom. Lite senare 9-3 och så vidare.

The prejudiced angry man.

Dialogen är superb. Skådespelet är organisk perfektion. Dialogen är inte bara talad, den är ofta framförd via ögonkast, kroppsspråk, miner och uteblivna diton. Fotot är glimrande i all sin svartvithet. Som åskådare befinner du dig inte hemma i filmrummet, du är där i juryrummet mitt bland jurymedlemmarna. Svetten rinner ner mellan skulderbladen. Filmen utspelas under en het eftermiddag i New York City. Staden är belägrad av ett åskoväder och hettan är tryckande och ständigt närvarande, nästan som en trettonde karaktär. Sidney Lumet verkar ha en förkärlek till varma dagar i New York, se hans mycket sevärda film Dog day afternoon. 

Det mest anmärkningsvärda med filmen är ändock dialogen. Denna film innehåller ett citat som slog sig in i toppen av listan över mina favoritcitat alla kategorier. Egentligen har jag ingen sådan lista (än), men om jag hade en skulle det hamna i toppen.

Juror #11: I beg pardon... 
Juror #10: "I beg pardon?" What are you so polite about? 
Juror #11: For the same reason you are not: it's the way I was brought up. 

Man måste se filmen för att förstå citatets storhet, men det är grymt träffande och helt perfekt i sin miljö.

Jubel! Hurra! En klassiker som höll måttet. En klassiker som är värd namnet.  Ni kan lugnt gå och hyra denna film, den har fått Fripp's Cinematic Approval.

Jag ger 12 angry men fem starka argument av fem möjliga.

Betyg: 5/5

My Darling Clementine (1946)

Ma'am, I sure like that name... Clementine.  

Ännu en klassisk John Ford-western. Filmen handlar om bröderna Earp's fajt mot klanen Clanton i Tombstone och den välkända shoot-outen vid OK Corral. Enligt Ford visar filmen hur shoot-outen gick till i verkligheten. Han kände visst Wyatt Earp under sin ungdom och Earp hade beskrivit händelsen för honom.

Wyatt Earp spelas av Henry Fonda och jag är lite osäker på om hans rolltolkning verkligen är så bra. Man kan ju inte anklaga Fonda för att spela ut allt för mycket känslor. Det är en mycket känslostel figur vi får följa i filmen. Det är lite oklart om det verkligen var meningen. När till exempel Wyatts yngste bror blir mördad svär Wyatt att han ska jaga broderns mördare och få hämnd, men lite senare i filmen verkar han helt glömma hela hämnd-historien. Scenerna vid logdansen med Clementine är i och för sig väldigt bra, där funkar hans tafatta manér bättre. 

Victor Mature som Doc Holliday är desto mer intressant. Han kommer dock inte upp i Val Kilmers klass då det gäller att spela upp hela Doc Hollidays register av "cool" och sjukdom. Filmen är som helhet ganska bra, den är absolut värd att ses, men den grep inte tag i mig helt och hållet. 

 "My darling Clementine" får tre kända filmsånger av fem möjliga.

Betyg: 3/5