Irma La Douce (1963)

Tre år efter Billy Wilders fantastiska The Apartment med Jack Lemmon och Shirley MacLaine var det dags igen. Men tyvärr lever inte Irma La Douce upp till nivån hos dess föregångare. Shirley MacLaine tackade ja till filmen redan före hon läste manus på grund av att Billy Wilder och Jack Lemmon var med. Men tyvärr var inte manus bra och slutresultatet blev därefter.

Ursprungligen hade Wilder önskat Marilyn Monroe som Irma, vilket hade kunnat varit mycket bra, men tyvärr fanns hon inte kvar när filmen skulle spelas in.

Filmen har inte åldrats speciellt väl. Glada horor och charmiga hallickar är inte direkt det man är mest intresserad av idag. Manus bygger på en fransk musikal från femtiotalet och en hel del synsätt har förändrats de senaste sextio åren.

Hela filmen känns extremt artificiell och onaturlig. Den är gammaldags från en tid då åskådarna skulle acceptera att kvinna och man faller handlöst förälskade i sig helt utan någon synlig förklaring. En annan tid, en enklare tid. Det hjälper inte att hela filmen antagligen är inspelad i en studio i Hollywood. Miljön ser rejält overklig ut, den också.

Jack Lemmon tillsammans med Marilyn Monroe hade i och för sig rimligen varit bättre, men manus är ju vad det är. Filmen är inte speciellt rolig och helt orimlig som romans som sagt. Shirley MaclLaine är ändå ok i rollen, men orkar inte rädda skeppet på egen hand. Jack Lemmon gör sin grej och jag antar att folk som hade honom som en favorit säkert gillade hans karikatyr på en brittisk lord, men jag är inte ett så stort fan av Lemmon att jag skrattar läppen av mig direkt.

Jag känner mig butter och lite blåst på konfektyren. Hade nog väntat mig bättre från trion Wilder, Lemmon och MacLaine.

Betyg: 2/5

Avanti! (1972)

När jag upptäckte att jag hade en osedd Billy Wilder-film från 1972 blev den given på listan över de filmer jag skulle se inför min topplista. Även om jag inte älskar allt han har gjort är filmerna alltid mycket välgjorda och hans bästa filmer är riktigt, riktigt bra. detta är en romantik dramakomedi med Jack Lemmon och en okänd brittisk skådespelerska vid namn Juliet Mills i huvudrollerna. Lemmon spelar Wendell Armbruster Jr som på väg till den italienska ön Ischia för att hämta sin fars döda kropp. På vägen tid möter han Pamela Pigott spelad av Mills.



Filmen är lång, hela 140 minuter och under större delen av filmen är Lemmons Armbruster Jr en otrevlig och stressad typ. Man kan ha en viss respekt för att han är i chock då beskedet om faderns död kom plötsligt. Men under filmens gång mjuknar karaktären och Lemmon med honom. Dialog och scener börjar lugna ner sig och det är som att Wendell kommer in i den italienska värmen, inte bara klimatet.

Personkemin mellan Lemmon och Mills är mysig om än trevande och jag tycker att Mills klarar sig bra mot den mångt mycket mer kände Lemmon. Filmen stjärna går dock till Clive Revill som spelar hotell direktören Carlo Carlucci. Han är helt underbar, en mycket älskvärd och underhållande figur. Jag kan mycket väl tänka mig att J.F. Lawton tänkte på Carlo när han skrev manus för Pretty woman och skapade hotelldirektör Barney Thompson.



Vid sidan av en bitterljuv kärlekshistoria är Avanti! också mycket fyndig. Jag gillar framför allt de kärleksfulla pikarna åt den italienska byråkratin. Scen från det lilla bårhuset med den lokale obducenten var en av filmens höjdpunkter. Vi får också oss till livs lite italiensk svartsjuka, långa lunchpauser då all verksamhet ligger nere, en antydan till maffiafasoner fast ändå inte och några mustiga och brunstiga fiskare.

Detta var en mycket bra liten film. Om den frågar Permesso? Kommer jag hojta Avanti!

Jag ger Avanti! fyra simturer om natten av fem möjliga.

Betyg: 4/5

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema

The Apartment (1960)

C.C. Baxter: Ya know, I used to live like Robinson Crusoe; I mean, shipwrecked among 8 million people. And then one day I saw a footprint in the sand, and there you were.

Inspirerad av Christians störtflod av sextiotalsfilmer har jag adderat några titlar och de närmaste veckorna kommer jag inte bara blogga om sextiotalister fredagar till söndagar utan också på torsdagar! Och på torsdagarna kommer det dessutom bli sub-temat "omtittar". Jag kommer alltså ge vissa filmer en ny chans. Denna vecka är det The Apartment, Billy Wilders berömda romantiska komedi med en rejäl stänk satir på toppen.

Jag såg denna film för drygt tio år sedan men då under allt annat än idealiska förhållanden. Det var när jag tog en filmmanuskurs som vår lärare i utbildningssyfte visade The Apartment men bara en sådär 15 minuter per tillfälle, dvs per lektion. Vi tog oss igenom filmen, javisst, men det kändes lite upphackat om man säger så.

C.C. Baxter: Sometimes I have dinner with Ed Sullivan.

Denna gång såg jag filmen i en enda sittning. Ni känner säkert till filmens historia? C.C. Baxter är en kuvad anställd som lånar ut sin ungkarlslya till diverse chefer som använder lägenheten som tillhåll för utomäktenskapliga kärleksmöten. C.C. Baxter är en fjolla som inte står upp för sig själv då han tror att han kan vinna framgång snabbare i karriären genom sitt handlande. Givetvis ställs saken på sin ända när en hög chef ska låna lägenheten och med sig tar hisstjejen Fran Kubelik, hon som C.C. Baxter i hemlighet suktar och åtrår.

Detta är en romantisk komedi men den har en hel del filosofiskt djup. Vad kan man göra för att promota sin karriär? När ska man stå upp för sig själv? Baxter är osynlig för fröken Kubelik så länge han är mesig och låter cheferna köra med honom. Men vad skulle hända om han tog tag i sitt liv och sa nej? Dialogen är glimrande. Som en söt must som smeker gomen på dig. Detta är filmisk poesi.

Jack Lemmon är C.C. Baxter. Han spelar honom oväntat lågmält. Inget skrikande och flamsande som jag av någon anledning fått för mig. Han är bra i samma nivå som i Some like it hot. Fran Kubelik spelas av ingen mindre än Shirley MacLaine. Jag har nästa aldrig sett henne som ung på film, hon startade sin karriär långt före jag föddes. Här i The Apartment var hon redan 26 år. Hon är ljuvligt charmig, fantastiska ögon, och hon påminner mig lite om Giulietta Masina i sin kortklippta frisyr.

The Apartment har ett mycket bra slut. Det var lite dammigt i rummet när eftertexterna börjar rulla. Andra halvan då Lemmon och MacLaine spelar mot varandra är helt klart filmens starkaste del. Inledningen är inte lika bra då jag har lite svårt att ta in konceptet med den så otroligt veke Baxter. Hela set-uppen med hans utlånande av sin lägenhet känns krystad och teatralisk. Filmen har i sin inledning en smått skev känsla, som om allt ses via ett filter. Det ändras dock en bit in i filmen, kanske i takt med att Baxter börjar ta sig i kragen och får en ryggrad?

Filmen är inte en komedi som man gapflabbar åt men dess romantiska innehåll är fan ta mig suveränt, om än inte unikt. Som helhet är känslan i filmen skön och slutet gör att man blir galen. Baxters granne, den judiske doktorn piffar också upp filmen rejält, han är för festlig. Jag älskade The Apartment denna gång, det blev mycket bättre än när jag såg den upphackad i små bitar.

Jag ger The Apartment fyra "dinners for two" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Some Like It Hot (1959)

Sugar: Have you ever tried American girls?

Lika behärskad, opersonlig och tråkig som Ace in the hole var, lika galen, lekfull och underhållande är Some like it hot. Jag fortsätter min resa genom femtiotalet med ännu en film av mästaren Billy Wilder. Istället för att rikta sitt anklagande fingret mot hela samhället leker han nu med könsroller i en romantisk komedi som utspelar sig under förbudstiden i slutet av 20-talet.

Some like it hot är klassikern som länge gäckat mig. Min kompis Frans har enträget varnat mig för denna film. Han tycker tydligen att den är kass... Encroyable! Vid sidan av Wilder som regissör var jag sugen på att se Tony Curtis och Jack Lemmon som de två musikerna som tar jobb i en damorkester när de måste gömma sig från onda gangsters i hemstaden Chicago. Joe och Jerry blir med lite läppstift och några klänningar Josephine och Daphne.

Men filmens stora stjärna är en ung dam vid namn Marilyn Monroe. Vilken utstrålning! Vilka former! Vilket leende. Den tjejen kan gå långt. Lita på mig, hon är magnetisk på duken.

It's me, Sugar!

Efter en trevande inledning tar filmen fart i takt med tåget under scenerna på detsamma. Detta momentum tar filmen ända in i mål. Andra halvan som utspelas i ett svartvitt Miami. Joe E. Brown i rollen som den sugne Osgood Fielding III bidrar mycket till munterheterna. Vilket stort gap han har, karln.

Men detta är Marilyn's film. Besvärlig att arbeta med eller ej...

Sugar: Story of my life. I always get the fuzzy end of the lollipop.

Marilyns två-tre sångframföranden är mycket bra, hon kan sjunga tösen. Kända låtar också, I wanna be loved by you samt I'm thru with love.

Jerry: Look how she moves! It's like Jell-O on springs.

Wilders dialog som inte alls föll mig på läppen i Ace är här mycket mer effektiv. Jag älskar dialogen i denna film. Jag sitter och småskrattar för mig själv mest hela tiden under filmen. Ingen sömn eller mobil stör min uppmärksamhet. Jack Lemmon är mycket underhållande och Tony Curtis är inte långt efter. Mina ögon dras dock allra mest till Marilyn, denna ikon, denna gudinna bland dödliga. Visst hon är kanske inte tipp-topp med avseende på ren skådespelartalang men det kompenserar hon med det vi kan kalla scennärvaro och personlighet. Med det menar jag hennes charm, komiska tajming och brutala hotness. Fotogenialisk! Hon är helt enkelt otroligt snygg. Där, jag sa det. Som i livet självt har utseende betydelse, precis som storleken. Den som säger något annat ljuger eller är naiv bortom fattning.

Sugar: It was suicidally beautiful.

Madonna har uppenbarligen försökt efterapa Marilyn hela sin karriär igenom. Madonnas berömda barlagda rygg från Vogue-videon är troligen "stulen" från Marilyn i denna film. Båda har vackra ryggar!

Lika kall och klinisk som Ace in the hole var, lika varm och mysig var Some like it hot. Ja, jag gillar nog varma filmer mer, så jag säger Yes, I do.

Jag ger Some like it hot fyra saxofonspelare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Joe: I hope this time you wind up with the sweet end of the lollipop.

Party in upper 7.