Pink Floyd: The Wall (1982)

Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.

Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.

Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.

Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.

Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.

Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.

Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".

Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.

David Gilmour, London (2024)

David Gilmour, Royal Albert Hall, torsdagen den 10:e oktober, 2024

När det i början av maj uppdagades att David Gilmour skulle ge några få konserter framåt hösten slängde vi oss på Ticketmaster vid angiven tid och lyckades få hem några biljetter trots ett hysteriskt strul.

Gilmour spelade sex nätter under en sjudagarsperiod i Rom i september och likaledes sex nätter under en sjudagarsperiod på Royal Albert Hall i London nu i oktober. Vi såg hans andra show i London och vilken lycka! 

Lustigt nog hade jag tidigare under våren kommenterat till Niklas att Gilmour var den sista av mina största favoriter "från länge sedan" som jag ännu inte sett live. Och så dök denna möjlighet upp. Sammanträffandet. 

Gilmour har alltid funnits i mitt huvud så länge jag lyssnat på musik känns det som. Efter Magnus Uggla, Noice och David Bowie äntrade Pink Floyd mitt medvetande i början av åttiotalet och de intog snabbt förstaplatsen av mina favoritartister. Han är nu 78 år gammal vilket syns på projektionerna men knappt hörs på hans lir. 

Senaste och femte soloskivan heter "Luck and Strange" och den är riktigt najs. Jag gillar framför allt låten "Between Two Points" där yngsta dottern Romany sjunger lead. Polly Samson, Davids fru sedan 1994, har skrivit det mesta av låttexterna på hans tre soloalbum sedan dess. Gilmours soloalbum känns som en familjeaffär nu för tiden. Dessutom spelar den allmänt trevlige snubben Guy Pratt bas på både album och live. Han är något av "den femte Floydaren" (mitt eget påhitt) då han ersatt svinet Roger Waters sedan åttiotalet på studioalbum och live. Han är också en av de sköna gubbarna i Nick Mason's Saucerful of Secrets (superbt band, min åsikt).

Polly och David ligger som väl känt i fejd med Roger Waters efter Waters antisemitiska uttalanden samt att han håller på Putin i anfallskriget mot Ukraina. Waters är som en gammal vän som förått alla ideal vi hade tillsammans. Jag har gjort slut med Waters nu, men jag hann se honom live vid tre tillfällen tidigare bland annat med min pappa året före han gick ur tiden. Waters senaste turné skippade jag och min kompis dock på grund av avsmaken man känner så fort hans namn nämns. Träligt och trist med tanke på vår långa platoniska kärlekshistoria...

Gilmour antydde före årets turné att han var trött på "the Waters era Floyd" och att han inte skulle spela låtar från den. Jag blev faktiskt positiv till det då han ändå mer eller mindre bara spelar de låtar som han själv skrivit musiken till och flera av dem har man hört om och om igen på diverse livealbum han släppt. Jag såg fram emot att han skulle damma av låtar från hans två första soloalbum, "David Gilmour" från 1978 och "About Face" från 1984. Tänk att fått höra "Mihalis" live...

Nu blev det inte så men konserten innehöll färre gamla Floyd-klassikers än under tidigare turnéer i alla fall. Istället fick vi en handfull låtar från Pink Floyd efter Waters dvs "The Momentary Lapse of Reason" från 1987 och "The Division Bell" från 1994. 

Detta var första gången jag besökte Royal Albert Hall och det var en av höjdpunkterna med kvällen. En fantastisk konserthall med ett otroligt bra ljud. Det är en liten hall men ändå drygt dubbel så stor som Cirkus i Stockholm. Det var sittande publik på parkett men vi valde plater på rad 4 på läktaren på högra sidan. Det var mycket bra platser.

Konserten var fantastisk och en upplevelse jag inte kommer glömma. Fast kvinnan från West Reading, Pennsylvania, har ju "förstört" live-upplevelser för alla andra artister i alla framtid så det var inte den bästa showen i år men i alla fall tvåa!

En David Gilmour-konsert är som en intimare och mer personlig "liten" Pink Floyd dito. Vi får partier med instrumental musik blandat med vanliga låtar med sångtexter plus en fantastisk ljusshow. En nyhet för i år var de stora vita bollarna med den "nya" Floyd-loggan som kastades ut över publiken under "High Hopes". En annan aspekt var Romanys närvaro på scenen under stora delar av showen. Hon är charmig, hon spelar harpa, och hon är uppenbarligen ett fan av sin pappas gitarrsolon som vi fick se när hon stod och "head bangade" till pappas andra solo i avslutningslåten "Comfortably Numb". Gulligt och mysigt, helt enkelt underbart!   

Jag älskade stämningen som bandet genomsyrade hela lokalen med. Det verkar som att de genuint gillar varandra. Vilken skillnad mot de sista åren av "The Waters era" Pink Floyd när de leddes av en despotisk narcissistisk tyrann. Efter sista låten gav Guy Pratt Romany en sådan där jättelång och omslukande kram som visar hur nära de är. Jag gissar att Guy är något av en extra farbror till henne. Han har funnits där i hela hennes liv. 

Favoritlåtarna från konserten:
- Breathe (In the Air), vilken gav mig minirysningar
- Fat old sun, en låt från gamla Atom Heart Mother, dessutom den långa versionen med extra långt solo
- Between two points, Romany på sången, jag diggar't men mina vänner finner hennes sångröst platt
- High hopes, kvällens kraftigaste rysningar
- The great gig in the sky, helt annorlunda version vilket piggar upp
- Coming back to life, dedikerad till Polly... inte ett öga torrt i Royal Albert Hall
- Comfortably numb, ikonsika låten, gitarrsolona, kulan, lasershowen och Romanys lilla show på sidan

Sen kan jag inte annat tycka att det var riktigt skönt att han äntligen lät "Money" och "Run like hell" vila...

Setlist:

Set 1:
1. 5 A.M. (Rattle that lock, 2015)
2. Black Cat (Luck and strange, 2024)
3. Luck and Strange (Luck and strange, 2024)
Tape: Speak to Me (The dark side of the moon, 1973)
4. Breathe (In the Air) (The dark side of the moon, 1973)
5. Time (The dark side of the moon, 1973)
6. Breathe (Reprise) (The dark side of the moon, 1973)
7. Fat Old Sun (Atom heart mother, 1970)
8. Marooned (The division bell, 1994)
9. Wish You Were Here (Wish you were here, 1975)
10. Vita Brevis (Luck and strange, 2024)
11. Between Two Points (Luck and strange, 2024)
12. High Hopes (The division bell, 1994)

Set 2:
13. Sorrow (A momentary lapse of reason, 1987)
14. The Piper's Call (Luck and strange, 2024)
15. A Great Day for Freedom (The division bell, 1994)
16. In Any Tongue (Rattle that lock, 2015)
17. The Great Gig in the Sky (The dark side of the moon, 1973)
18. A Boat Lies Waiting (Rattle that lock, 2015)
19. Coming Back to Life (The division bell, 1994)
20. Dark and Velvet Nights (Luck and strange, 2024)
21. Sings (Luck and strange, 2024)
22. Scattered (Luck and strange, 2024)

Encore:
23. Comfortably Numb (The wall, 1979)

Sun is the same, in a relative way, but you're older

Guy Pratt på bass

Vad är det med katten på Davids nya svarta stratta?

High Hopes

Sorrow. Röd.

Sorrow. Grön.

Between Two Points

Comfortably Numb, diskokulan

Comfortably numb, och nu stod alla upp

Adjö David. Hoppas vi ses igen.

More (1969)

More är ett stämningsdrivet drama från iranske regissören Barbet Schroeder och detta var hans debutfilm. Anledningen till att jag såg den var att Pink Floyd har skrivit filmmusiken.

Denna film skulle nog fallit i glömska långt tidigare om det inte vore just för att Floyd skrivit filmmusiken och gav ut den som sitt tredje studioalbum. Soundtracket innehåller både filmscore och musik som spelas i filmen, så kallad diegetisk musik (som karaktärerna i filmen hör).

Klaus Grünberg spelar tyske studenten Stefan som reser till Paris för att leva fritt och finna äventyr, och äventyr han finner. I Paris blir han förälskad i den svåråtkomliga amerikanskan Estelle (Mimsy Farmer). Hon bjuder in honom att träffa henne på partyön Ibiza och väl där tar deras relation dem ner i kaninhålet. Filmen är en bister betraktelse på hur inte roligt det är att bli beroende av heroin.

Jag såg filmen för filmmusikens skull men jag blev vagt positivt överraskad. Filmen är ganska engagerande och när våra huvudpersoner väl anlänt Ibiza känns det som att filmen tar fart på allvar. Där träffar de den mystiske ex-nazisten Dr Ernest Wolf (Heinz Engelmann). Turerna kring Dr Wolf var en bra ansats för en spännande utveckling men tyvärr missades chansen att dra storyn vidare i den riktningen. Filmen skrapar på ytan till en ännu bättre film men viker tyvärr undan.

Filmens styrka ligger istället i den allmänna känslan, det är ett tidsdokument för "flower power"-eran med överflöd av droger, sex och musik. De rider nakna barbacka i full fart mot stupet så att säga...

Klippningen är vansinnig i vissa delar. Regissören ville framstå som konstnärlig kan jag tänka. Via klippningen kastas vi framåt i i tiden på de mest konstiga ställen i historien.

Floyds musik gör vad den ska. Trots att de improviserade fram musiken och skrev texterna mellan tagningarna lyckades de i alla fall få fram fyra starka låtar. Jag gillar Main theme allra mest. Min uppskattning av LP stärktes efter att ha sett filmen och upplevt musiken med stöd av filmmediat.

Betyg: 3/5

Veckans låt

Det är klart att Pink Floyd är bland crème de la crème av mina favoritartister. Floyd är på många sätt numero uno även om Neilan fortfarande är min husgud.

Men vilken låt ska man erbjuda till en intet ont anande publik här på filmbloggen. Echoes från "Live at Pompeii"? Nja, kanske Shine on you crazy diamond från "Delicate sound of thunder" eller en låt som Welcome to the machine? Nej. Vojne.

Nä får väl ta en av de mest kända låtarna ändå. Singeln från konceptalbumens moder "The dark side of the moon" - Money. Blir inte ens live, här kommer the official video!

Brit Floyd, Stockholm (2013 och 2018)

Highlights: kliniskt, opersonlig, behovet av ett bra koncept för sk tribute band

Jag antar att det kanske låg i luften... Efter tre helt fantastiska konsertupplevelser under hösten råkade vi ut för en sämre variant. Vanilla, opersonligt och själlöst.

Det var lite överraskande för senast vi såg Brit Floyd, detta Pink Floyd tribute band var det en mycket häftig konsert. Vi hade därmed relativt höga förväntningar inför konserten på Cirkus. På väg till Djurgården undrade Sveko vilket tema eller koncept de skulle köra på denna turné. Ingen av oss hade kollat upp information om vilka låtar de skulle köra. Sveko förkunnade insiktsfullt att han hoppades att det inte bara skulle bli en kavalkad av hits. Tyvärr blev hans, och min, förhoppningar inte uppfyllda.

Vi två såg dem, Brit Floyd, på Annexet 2013 och jag kollade efter min revy av konserten men det verkar som jag glömt skriva om den konserten. Låt mig därför skriva några korta ord om den showen först.

Brit Floyd, Annexet, Globen, Stockholm, måndagen den 30:e september 2013

Konserten var mycket häftig. Bandet är tajta och bra musikaliskt och de framför Pink Floyds låtar på ett träffsäkert och igenkännbart sätt. De kör också med film projicerat på stor duk och till det en sprakande ljusshow, som ibland påminner om de spektakel Pink Floyd själva brukar bjuda sin publik på.

Under denna konsert hade de ett otroligt häftigt koncept. De spelade mestadels LP-sidor från olika kända Floyd-albums. Bad ass! Mellan sektionerna fick man se film med en man som sitter i sitt vardagsrum om natten och dricker whisky och lyssnar på musik. Vi får se honom går fram till hyllan, välja ut ett album och lägga vinylskivan på spelaren och lyfta fram pick up:en. Sedan speladede  just den sidan av den LP-skivan live. Så fränt!

De spelade tre LP-sidor sedan var det paus. Andra halvan bestod av två LP-sidor plus en drös blandade låtar i slutet. De LP-sidor vi fick höra var i ordning: The Wall sida A, Wish you were here sida A, The dark side of the moon sida B, Animals sida A samt The division bell sida B. set list underst i detta inlägg.

Brit Floyd, Cirkus, Stockholm, måndagen den 15:e oktober 2018

Efter att ha sett två livs levande medlemmar från Pink Floyd i konserter under hösten, Roger Waters i augusti och Nick Mason i september, krävdes något extra från "wanna be" tribute bandet Brit Floyd. Alla planscher och tour-memorabilia från årets turné "The Eclipse World Tour 2018" andades The Dark Side of the Moon. Jag såg det som helt givet att de skulle spela skivan i sin helhet och det kunde bli ganska bra tänkte jag. Men jag hoppades att de skulle ha tänkt ut ett innovativt koncept även denna gång. Minnena från 2013 var fortfarande mestadels positiva. Men ack det vi bjöds på var en kavalkad av hits. Som anpassat för de mest "vanilla fans" som finns. Det känns som att jag är elitistisk här, men när publiken jublade när Another brick in the wall part 2 eller Wish you were here startade suckade jag högljutt.

Bandet är duktiga, ingen tveksamhet där. Det är nog svårt att spela riktiga Floyds låtar på ett trovärdigt sätt. Problemet är att de trots allt spelar alla låtarna lite, lite sämre och helt utan personlighet. De visar filmer tagna från olika turnéer från Pink Floyd, men vänta nu! Det är inte de autentiska filmerna! Alla Pink Floyds filmer, varav många är animationer av Gerald Scarfe, är återskapade i ett 3D animationsprogram. Det är extremt sunkigt gjort som om någon suttit hemma på kammaren och gjort egna filmer. Javisst, jag känner igen motiven men detta suger. Mycket bättre att bara visa ljusshowen eller ha med egna filmer, som de hade 2013, men att ha med usla kopior av originalen är värdelöst.

På många sätt var de usla filmerna symptomatiska för hela kvällen. Sången och musiken var bra men tillräckligt mycket sämre än originalet för att bli oengagerande. Och i övrigt är bandet väldigt okarismatiskt. Brit Floyds stora "fail" var dock att inte ha en egen vinkel, ett eget koncept. Nu blev det en "best of"-konsert med sämre musiker än i Pink Floyd. Konserten saknade själ och hjärta! Vad var deras idé? vad tänkte de att de bidrar med med sin show?

Kvällens höjdpunkt nummer ett blev när en av körtjejerna "nailade" The great gig in the sky, den utmanande sången för de kvinnliga sångerskorna som alltid är med när den ska framföras. Den andra höjdpunkten var de två låtarna från skivan The Final Cut. Mestadels för att de framfördes innerligt, men också för att jag sällan hört låtar från det albumet live.

Tyvärr blev Brit Floyd anno 2018 ingen hit för mig. Jag var uttråkad mest hela tiden och satt och drömde mig bort och tänkte på andra saker. Det blev som en kväll av meditation samtidigt som några brittiska snubbar stod och spelad Floyd lite halvdåligt en bit bort. Jag tror att Sveko upplevde samma sak. När Comfortably numb klingade ut i en personligt tolkad gitarrorgie kollade jag snabbt upp vilka låtar som skulle spelas under extranumret... Jag menar jag ville kolla så det inte skulle spela Echoes eller något sådant. Men ack nej, åter igen det helt förväntade och uttjatade, så vi enades snabbt om att skippa extranumret för att slippa köa och komma ut ur arenan obehindrat för en snabbare hemfärd...

Setlist Brit Floyd, Cirkus, 2018:

1. Shine on you crazy diamond (Parts I-V)
2. Arnold Layne
3. High hopes
4. Another brick in the wall, part 2
5. Mother
6. Sorrow
7. Money
8. Pigs (three different ones)

Intermezzo

9. Speak to me
10. Breathe
11. Time
12. Breathe (reprise)
13. The great gig in the sky
14. Take it back
15. A great day for freedom
16. The dogs of war
17. Have a cigar
18. Wish you were here
19. One of these days
20. Southampton Dock
21. The final cut
22. Comfortably numb

Encore:

23. Brain damage
24. Eclipse
25. Run like hell

Setlist Brit Floyd, Annextet, Globen, 2013:

The Wall, side A
1. In the flesh?
2. The thin ice
3. Another brick in the wall, part 1
4. The happiest days of our lives
5. Another brick in the wall, part 2
6. Mother

Wish you were here, side A:
7. Shine on you crazy diamond (Parts I-V)
8. Welcome to the machine

The dark side of the moon, side B
9. Money
10. Us and them
11. Any colour you like
12. Brain damage
13. Eclipse

Intermezzo

Animals, side A:
14. Pigs on the wing (Part 1)
15. Dogs

The division bell, side B
16: Take it back
17: Coming back to life
18. Keep talking
19. High hopes

Blandad kompott:
20. Time
21. The great gig in the sky
22. Wish you were here
23. One of these days
24. Comfortably numb

Encore:

25: Run like hell

Nick Mason, Stockholm (2018)

Nick Mason's Saucerful of Secrets, Cirkus, Stockholm, söndagen den 2:a september 2018

Highlights: nostalgi, psykedeliskt, fantastiskt

Vilken konserthöst! Först Roger Waters och nu Nick Mason. Trummisen från Pink Floyd är faktiskt den enda personen som alltid varit med i bandet... Va? Jodå... Roger Waters hoppade av efter The final cut (1983). Därefter fick Gilmour/Wright/Mason rättigheterna till bandets namn och fortsatte med Floyd in på 2000-talet. David Gilmour då? Han anslöt till bandet 1968 efter att Syd Barrett flugit iväg till Jupiter. Dave missade de första åren. Men Rick Wright var ju med från början! Javisst, men han ruttnade på Roger efter The Wall och lämnade bandet inför The final cut men återkom när Roger inte längre var kvar. Nick var den enda som alltid var en fullvärdig medlem i Floyd.

Nick Mason's Saucerful of Secrets är något av ett hobbyprojekt som fokuserar på Pink Floyds första år. Låtarna på konserten var alla från den allra tidigaste perioden. Ingen låt kom ut efter 1972! Både Waters och nya Pink Floyd (när de fortfarande höll på) spelade inte många låtar som kom ut före  Dark side of the moon (1973). Låten som är bryggan mellan Nick Masons sak och de övriga är One of these days från Meddle (1971).

Mason var drivande i arbetet med den magnifika boxen Pink Floyd The early years 1965-1972 som kom ut 2016. I den får vi en otrolig mängd livematerial och annat outgivet från eran. Nu spelar han låtar från de åren på sin turné. Jag är i himlen.



Konserten hölls på klassiska Cirkus på Djurgården. Vi satt på tredje raden på sidan och det var helt fantastiskt. Ljudet var otroligt bra vilket det ofta är på Cirkus. Men framför allt var det häftigt att vara så nära legenden Nick Mason. Var det ens 20 meter mellan oss och hans trumset? Scenshowen var avskalad men ändå tidsenlig med psykedeliska mönster och filmer på den stora duken bakom bandet plus en massa ljus i olika färger.

Bandet var kanske inte superduper. Nu måste man betänka att vi såg turnépremiären och jag gissar att de kanske kan bli mer tajta under senare shower på turnén. Vid sidan av Nick Mason stod basisten Guy Pratt ut. Han spelade bas i Pink Floyd på turnéerna 1987-89 och 1994 så han är en liten legendar på egna meriter. Till det har vi Dom Beken på keyboards och de två gitarristerna Gary Kemp och Lee Harris. Kemp är känd från popbandet Spandau Ballet.

Jag har alltid gillat Nicks trumspel och denna kväll fick mig att bli ännu mer imponerad av hans spel. En av mina favoriter helt klart. Många av de äldsta Pink Floyd-låtarna är helt galna, men i en modernare tappning och med ett tungt trumspel tillsammans med en suggestiv basgång levde flera låtar upp och kändes mycket fräscha.

Men vilka låtar spelades då? Låt oss titta på det. 100% gamla Pink Floyd-godingar...
Klicka på länkar för videos på Youtube som jag tog på konserten.

Konserten inleddes med en lång tape med "konstiga" ljud. Många av ljuden kändes igen från Floyds historia som helikoptern som åker genom rummet och som det lät en outtake från intervjun med galningen som hörs under Speak to me från Dark side of the moon. Det var en lång ljudfil, lite för lång kanske. Men till slut drog de igång med en bang!



1. Interstellar overdrive
Showen inleds med en mäktig version av Syd Barretts märkliga Interstellar overdrive från Floyds debutalbum The piper of the gates of dawn från 1967. Låten spelades ofta live under sextiotalet.

2. Astronomy domine
De gick direkt in i Astronomy domine, ännu en låt av Barrett och från The piper of the gates of dawn. Den spelades av nya Pink Floyd på 1994-turnén.

3. Lucifer Sam
Tredje låten i rad från The piper of the gates of dawn. Ytterligare en Barrett-låt. En av många udda låtar från första skivan.

4. Fearless
Fjärde låten tar oss fler år framåt i tiden med Fearless från skivan Meddle från 1971. En låt som Fish gjorde cover på och ofta spelat live.

5. Obscured by clouds / When you're in
Showens yngsta låtar! Detta är de två inledande instrumentala låtarna från den underskattade skivan Obscured by clouds från 1972. Dessa spelades live av Floyd under en kort era under 1972 för att sedan försvinna från repertoaren. En höjdpunkt från konserten.

6. Arnold Layne
Singeln från 1967. Ytterligare en låt av Syd Barrett. Detta är en låt som David Gilmour har spelat på 2000-talet.

7. Vegetable Man
Wow. Crazy. En outgiven låt från 1967 som släpptes legalt för första gången i boxen The early years 1965-1972. Nick introducerade låten med en liten lustig anekdot om att låten blev förbjuden (?).

8. If / Atom heart mother / If
Absoluta höjdpunkten i showen för mig. Helt otroligt att få se stora delar av Atom heart mother live! En fragil If går över i en kortad version av Atom heart mother! Elva heliga minuter. Betänk nu att Atom heart mother tar upp hela första sidan av LP'n med samma namn från 1970. If är en Roger Waters-låt från andra sidan av albumet.

9. The Nile song
Kom ut på singel 1969. Ytterligare en låt av Roger. Guy Pratt berättade en lustig anekdot om att han förslagit låten för Gilmour när de planerade Gilmours soloturné 2006. Dave hade inte tyckt det var roligt tydligen...

10. Green is the colour
Från soundtrack-albumet More från 1969. Skriven av Roger.

11. Let there be more light
Från Floyds andra skiva A saucerful of secrets från 1968.

12. Set the controls for the heart of the sun
Min favoritlåt från A saucerful of secrets... Ännu en höjdpunkt från showen.

13. See Emily play
Singeln från 1967 som Bowie gjorde ännu mer berömd på hans covers-platta Pin ups.

14. Bike
Bökig låt från The piper at the gates of dawn.

15. One of these days
Den fantastiska inledningslåten från Meddle. Alltid suverän i live-version, så även denna kväll.

Encore:

16. A sucerful of secrets
En version som innehöll både kaos och innerlighet från låten som namngav Floyds andra skiva.

17. Point me at the sky
De avslutade med singeln från 1968. "Goodbye!"

Detta var en riktigt stor överraskning. Vilken fantastisk konsert vi fick se. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Det kändes som en ynnest bara att få se Nick Mason livs levande för kanske sista gången, men att det skulle vara så bra också! Livet.

Roger Waters, Stockholm (2018)

Roger Waters, Us + Them World Tour, Friends Arena, lördagen den 18:e augusti 2018

Highlights: Pink Floyd, nostalgi, suveränt ljud, politisk propaganda
Alla foton och videos (via youtube-länkar) är tagna av mig själv.

Konseten börjar på tid men ändå inte. Klockan åtta på kvällen startas en film som visade sig vara 20 miuter lång. Filmen visar en kvinna sittanden bland sanddyner på en strand. Hon sitter, hela tiden, med ryggen åt kameran. Vem är hon och varför sitter hon där? Hon tittar ut över havet och de rullande vågorna som sköljer in. Precis i slutet av filmen färgas himlen mörkare och till slut helt mörkröd samtidigt som Speak to me inleds, det klassiska inledningsspåret från skivan The Dark Side of the Moon.

Jag har ibland under de senaste åren känt en tristess på vissa konserter. Kanske har jag gått på för många konserter, vad vet jag? Insikten har i alla fall infunnit sig om att jag borde välja artister som jag verkligen känner för att se. Som livslång Pink Floyd-fan kan jag sannerligen räkna in Roger Waters bland de artister jag "känner för". Jag har sett Floyd live fyra gånger och detta blev den tredje gången jag såg Waters live. De två tidigare konserterna med honom var i Globen 2002 samt 2011. Nu har Waters just släppt sitt fjärde soloalbum, en skiva som är mycket bra. Den har influenser av gamla Floyd, från skivor som Animals, The Wall och till och med Dark side. Under konserten spelade han fyra låtar från den nya skivan och resten var Floyd. Otroligt härligt! Det blev en kväll i nostalgins tecken.

Inför konserten var jag osäker på hur bra ljudet skulle vara i Friends Arena. Det mesta man hör om den saken är att ljudet brukar vara dåligt. Waters har dock rykte om sig att alltid anstränga sig extra mycket för att få till bra ljud, och det lyckades han och hans team med denna gång också! Vi satt på understa nivån på långsidan ganska nära svängen mot kortsidan och ljudbilden var sensationellt bra. Jag skulle kalla det krispigt, en bra blandning av muller, diskant och ljudeffekter via alla surroundhögtalare som satts upp i lokalen. Både sången och instrumenten framkom perfekt. Friends var avdelad och framkanten av scenen stod ungefär i mitten av parkett. Enligt tidningarna dagen efter var det cirka 20.000 i publiken. Det var en bra publik som gav gensvar på det mesta av det som hände på scenen eller någon av skärmarna.

Pink Floyds, Gilmours och Waters liveframträdanden har alltid varit mer om ljus- och videoshow än fokus på de enskild personerna i bandet och så var det denna gång också. Bandet står ofta i skugga och ljusshow och filmer visas på den gigantiska skärmen bakom bandet. Ofta klipptes Roger eller någon av de övriga musikerna in på skärmen också, ibland överlappande filmerna.

Roger Waters är en man som är tydlig med sina politiska budskap. Han är extremt anti-krig (The Wall...) och för humanism. Åsikter alla kan skriva under på. Under denna turné har han valt att ta sikte på Trump och han firar triumfer med att ironisera och skymfa den amerikanska presidenten. Han kalla honom en gris och ser folk som följer honom som får. Kapitalister som skor sig på situationen kallar han hundar... Dogs, Sheep, Pigs (three different ones)... get it? Animals!



I mitten av konserten får vi en 20 minuter lång paus vilket jag inte gillar då tempot bryts och det är generellt sett tråkigt. Under pausen rullade mer och mer och mer politiska budskap om en massa viktiga frågor. Publiken jublade förnöjt när Trump hånades eller när publiken uppmanades att motstå Facebook, Zuckerberg och andra makthavare. Publiken var dock inte lika medhållande när skärmen glatt förkunnade att Julian Assange måste släppas för han är en hyvens kille. Publiken i det land som eftersöker Assange för våldtäkt var dock inte helt med på noterna. Waters förkunnade också från scen att han önskade att han hade kunnat bjuda de som deltagit i Ship to Gaza på konserten. Vissa i publiken jublade hysteriskt. Jag var dock tyst som många andra. För viktig fråga för att lalla om den på en konsert som denna. De flesta av publiken som jublade med i vad som än visades på skärmen betedde sig precis som fascisterna i The Wall gör. Sheep! Dessutom har han fel ibland, den gode Roger.

Vilka låtar spelades då? Alla låtar förutom fyra från nya skivan är gamla Pink Floyd-låtar!

0A. Intro-filmen med kvinnan på stranden...

0B. Speak to me
1. Breathe
Från klassiska The Dark Side of the Moon från 1973. Rysningar, äntligen är det igång "på riktigt".

2. One of these days
Från Meddle från 1971. Detta är en låt som jag upplever som en "Gilmour"-låt och som Pink Floyd under Gilmour ledning ofta spelade live. Kul att se den med Waters!

3. Time
4. Breathe (reprise)
5. The Great Gig in the Sky
Ytterligare tre låtar från The Dark Side of the Moon. Mycket bra som alltid, även om det var synd att han skippade On the run som alltid brukar var en av de bästa från skivan... Tjejerna Jess Wolfe och Holly Laessig från indie-bandet Lucious är med som kör och de fick visa sig på styva linan under The Great Gig in the Sky.



6. Welcome to the machine
Från Pink Floyds bästa album Wish You Were Here från 1975. Waters körde de gamla originalfilmerna från 70-talet på skärmen, de är tecknade av Gerald Scarfe som alla film-quizzare känner till...

7. Déjà vu
8. The last refugee
9. Picture that
Tre låtar i rad från nya soloskivan Is This the Life We Really Want? Under The last refugee får vi se kvinnan från förfilmen. Hon sitter på stranden, hon lever på gatan i en storstad, hon ömmar över en smutsig liten björn i tyg, hon plockar upp tygbjörnen i vattenbrynet på stranden...

10. Wish you were here
Andra av två låtar från Wish You Were Here som vi får höra under kvällen. Var och varannan i publiken sjunger med. Falskt.

11. The happiset days of our lives
12. Another brick in the wall, part 2
13. Another brick in the wall, part 3
Första setet avslutas med tre låtar från The Wall från 1979 i ganska bra men ändock ordinärt utförande.

Paus med politisk satir blandat med slagord på skärmarna.




14. Dogs
Kvällens höjdpunkt blev den 17 minuter långa Dogs från albumet Animals från 1977. Under inledningen av låten sänktes en ljusramp ner över parkett, i nittio grader ut från scenen. Rampen byggdes sedan upp och vi fick se hela Battersea Power Station inklusive de fyra höga skorstenarna och den flygande grisen mellan två av dem. Denna konstruktion användes sedan som projiceringsyta under stora delar av andra setet. Jag var totalt blown away. Har aldrig sett något liknande förr. Jag var också mycket nöjd över att vi satt på långsidan och inte i mitten på kortsidan vilka knappast kunde se de adderade filmerna alls.





15. Pigs (Three different ones)
Direkt efter Dogs kastas vi in i nästa epos från skivan Animals. Pigs (Three different ones). Trump, Teresa May och andra fick sig slängar av Rogers heliga ilska. Låten gör sig mycket bra live, "charade you are!", och den var som skriven för 2018 trots att den är drygt 40 år gammal. Låten började spelas live runt vintern 1974-75... En radiostyrd uppblåst gris i gigantiskt format svävade över huvudena på publiken i arenan. Alltid lika kul med den flygande grisen. Waters fick rättigheterna till suggan som användes på 70-talet. Gilmour har skapat en lika stor gris med rejäla ballar för "nya " Floyd. LOL. Varför bråkar ni pojkar?



16. Money
17. Us and them
Två låtar till från The Dark Side of the Moon. Money är kul men en av de Floyd-låtar jag kan tycka är lite uttjatade (tillsammans med Wish you were here och Another brick in the wall, pt2). Us and them är innerlig, som vanligt, och den har också satt namn på hela turnén.





18. Smell the roses
Den fjärde låten från nya plattan. Bra ändå!

19. Brain damage
20. Eclipse
Andra setet avslutades med de två avslutande låtarna från The Dark Side of the Moon. Battersea Power Station "monterades ner" och istället skapades en pyramid av laserstrålar ovanför huvudena på folket på parkett (alla sittandes). Det var otroligt snygg och också något som jag aldrig sett förut.

Bandintroduktion och allmänt politiskt snack...

21. Vera
22. Bring the boys back home
Som första "extranummer" fick vi en oändligt vacker version av Vera som gick in i den melankoliska Bring the Boys Back Home. Båda från The Wall såklart. Rogers far dödades i andra världskriget och han har bearbetat den förlusten i sin konst hela livet igenom.

23. Comfortably numb
Sista låten? Oh nej, redan? Nåväl Comfortably numb från The Wall kan aldrig bli komplett utan Gilmour på gitarren. Waters hade med sig två gitarrister som båda är ok eller till och med bra. Den yngre av de två, Jonathan Wilson, är "bara barnet" på 43 år. Han kommer från södra Kalifornien och ser ut som David Gilmour från tidiga sjuttiotalet med det långa håret som ramar in den vassa näsryggen. Wilson visades ofta under sina solon i svartvitt på skärmen som för att ännu mer påminna om Gilmour. Tänk er hur Gilmour såg ut på den gamla klassiska konsertfilmen "Live at Pompeii" från 1972.

Outro-film med sista skympten av kvinnan på stranden...
Direkt efter sista tonerna från Comfortably numb klingat ut återupptogs filmen med kvinnan på stranden. Nu fick vi se resten, hur en liten flicka kommer springande mellan dynerna med en tygbjörn i handen. Hur hon kastar sig i famnen på sin mor. Detta är Rogers sista hälsning till publiken. Jag hoppas hans film visar att flickan klarade sig, men jag tror tyvärr att det är en drömbild Roger visar upp. För att det gör den bittra verkligheten så mycket grymmare...