Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Two Rode Together (1961)

Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

The Alamo (1960)

The Alamo var något av ett drömprojekt för John Wayne. Redan 1945 började han arbeta fram ett manus med några manusförfattare men filmens budgetförhandling strandade och Wayne förlorade rättigheterna till det manuset. Han gjorde ett nytt försök i slutet av femtiotalet och denna gång gick det vägen. Lite som Hitchcock gjorde med Psycho gick Wayne "all in" med egna pengar till budgeten, han belånade sig upp över öronen med extra lån på sitt hus och så vidare. För att få behålla den kreativa kontrollen över filmen valde han att regissera den själv och för att få med United Artists och andra finansiärer fick han spela huvudrollen som Davy Crockett, något som han först inte ville.

Vid sidan av Wayne själv spelade Richard Widmark Jim Bowie (han med kniven) och britten Laurence Harvey rollen som befälhavare över posteringen i Alamo William Barrett Travis de övriga två huvudrollerna. 

Filmen dokumenterar det kända slaget i Alamo 1936 då några hundra texianer och andra från öst och norr försökte stoppa en flera tusen stor armé under ledning av den mexikanska Generalissimo Antonio Miguel Lopez de Santa Anna. Vid denna tid höll Texas på att bryta sig ut ur Mexiko för att bygga en självständig republik. Texas blev en del av USA först 1845. The Alamo ligger i storstaden San Antonio sydväst om Austin, Texas.

Filmen är mycket lång, nästan tre timmar, men det finns tydligen en ännu längre version av filmen som enligt kommentarer ska vara bättre. Den var dock svårt att hitta så jag fick nöja mig med denna. 

Av de tre huvudpersonerna är Bowie och Travis mest intressanta och jag hade gärna sett mer av deras konflikt över hur amerikanerna skulle försvara Alamo. Det fanns något spännande där. Jim Bowie var den naturlige ledaren som förstod vanvettet att försöka försvara den svårförsvarade stationen och han ville att de skulle överge stationen och inleda gerillakrig mot den mexikanska armén istället. Travis var en ung och ärelysten militär och en typisk paragrafryttare. Han ville gå ner med flaggan i topp, "crash and burn" så att säga. Hans karaktär kompliceras lite antydningsvis då det faktiskt fanns en taktisk vinst med att uppehålla Santa Annas armé vid Alamo om än så för bara två veckor då General Houston höll på att mobilisera och förbereda försvaret av Texas längre norrut och han behövde all tid han kunde få.

John Waynes Davy Crockett har en delvis undanskymd roll, speciellt under filmens tredje akt. Crockett är en av den amerikanska historiens folkhjältar. Han var en före detta kongressman från Tennessee som deltog i slaget med ett litet gäng frontier-män. Själva slaget utspelas i slutet av filmen, och det med ett känt utfall. Under de två första timmarna får vi en lång och omständlig etablering av karaktärerna och där framträder John Wayne mestadels. Han spelar sin vanliga figur, en stark man som pratar mycket om frihet. Wayne ger en monolog om hur bra republiken är för fria män. Filmen är inspelad mitt under det kallaste av kalla krig och kängan mot kommunismen i öst är tydlig.

Filmen är ganska seg överlag. Alldeles för lång för vad den hinner med att behandla. Samtidigt är den dugligt gjord och det är helt ok att hänga i dess värld några timmar. Slaget som vi till sist kommer till var tyvärr dock inte speciellt spännande heller. När jag läser om slaget verkar det så mycket mer dramatiskt än vad Wayne fick fram på duken. Samma slutresultat dock.

Man undrar lätt hur verklighetstrogen en film som denna kan vara. Under titten hade jag en känsla av att den inte var speciellt trogen och detta bekräftas efter några slagningar på internet. Det finns något spännande med historiska slag likt detta och jag hade gärna sett en film som tar historien på större allvar. Samtidigt är denna film gjord under en helt annan era i filmhistorien och jag antar att man inte kan förvänta sig jättemycket mer. 

Betyg: 2/5

Murder on the Orient Express (1974)

Murder on the Orient Express är en riktigt klassisk film-film. Den bygger på en av Agatha Christies mest berömda böcker och den har en lång radda av kända skådespelare i rollistan. Sidney Lumet står för regin. Han är känd för sin film "12 angry men" som handlar om en jury om 12 män som ska enas om ett domslut. Den filmen utspelas mer eller mindre i ett enda rum. Mordet på Orientexpressen utspelas också mer eller mindre i ett enda rum, denna gång en tågvagn på rutt mellan Istanbul och Paris. Filmerna bär vissa likheter. De är pratiga filmer med manus och skådespelarinsatser i centrum.



Även om denna film inte kommer upp i samma intensitet som de arga männens film är det en fröjd att se alla kända ansikten. En yngre och smalare Albert Finney spelar den smarte men ack så arrogante Hercule Poirot. Han spelar Poirot helt annorlunda än David Suchet. Jag gillar den sistnämnde mer.

Efter en tämligen lång inledning bär det av och redan första natten på tåget mördas en rik amerikansk affärsman. Poirot som bestämt sig för att åka med tåget i sista sekund ombes av tågbolagets chef Signor Bianchi att utreda mordet före polisen kommer fram. Allt för att undvika en skandal. Alla passagerare och personal är misstänkta och potentiella mördare. Poirot intervjuar dem en efter en och till slut löser han kanske fallet. En lustig detalj som roade var när Signor Bianchi efter varje intervju utropar att "det är mördaren". De är lätt exalterade de där impulsiva italienarna.



Ingrid Bergman står ut som den svenska missionären Greta Olsson. Hon vann också en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Det är otroligt lustigt att hon pratar så mycket svenska i filmen och förutom det en extrem svengelska. Alla karaktärer pratar en hel del av sina språk vilket höjer upplevelsen. Vi hör förutom engelska och svenska italienska, franska, tyska, turkiska och ryska. Kanske några språk mer till och med.

Andra kända skådespelare är Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave, Michael York, Jacqueline Bisset, Richard Widmark och John Gielgud.

Filmens styrka är Christies grundhistoria, bra skådespeleri där i princip alla spelar över precis så mycket de ska spela över för ett kammarspel som detta, en tajt regi och en mysig miljö. Det är något speciellt med film som utspelar sig på tåg.

Jag ger Murder on the Orient Express fyra eniga juryer av fem möjliga.

Betyg: 4/5