Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

Torn Curtain (1966)

Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.

Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.

Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från. 

Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.

Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig. 

Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.

En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!" 

The Verdict (1982)

Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5

The Hudsucker Proxy (1994)

Lika underbart som det det när bröderna Coens använder sitt fantastiska filmskapande till att göra bra filmer, lika frustrerande är det när de gör usla filmer på ett bra sätt. Jag menar, varför kasta bort bra foto, score, klippning och allt annat på smörja? The Hudsucker proxy är en bisarr komedi som bara gör mig mer vaksam mot brödernas tendenser till att vara elitistiska och pretto. Är det så illa att de hånar publiken? "Titta så smarta vi är. Ni fattar inget!" Låt oss hoppas att det inte är den känsla de söker med sin film, men det är ändock känslan jag får.

De har slagit på stort och som det verkar inte kompromissat på en endaste liten detalj - förutom manus då. Allt är som vanlig tipp topp med det filmtekniska men vad är det vi får se? Filmen misslyckas katastrofalt med att få mig engagerad eller känna sympati för någon av karaktärerna eller något som händer i filmen. Och i slutändan är en komedi som inte är rolig alltid ett misslyckande.



Jag och Carl försöker bena ut vad filmen innehåller i veckans avsnitt av Shinypodden. Den är som en mix av genrer, som om bröderna kommit ut från filmskolan och velat trycka in alla referenser de kände till i en och samma film. Enligt uppgift i podden skrevs detta manus före de gjorde sin första film (Blood simple).

Ibland känns filmen som en fars, ibland som en film noir, ibland som en screw ball comedy, ibland som en satir, ibland som en mörk tragedi. Inget i storyn är unikt eller speciellt roligt, allt är som hoprafsat på måfå. Karaktärerna är alla med ett undantag usla. Det gäller Tim Robbins byfåne till huvudperson vilken var långt från "the original jerk" (Steve Martin). Paul Newmans elake affärsman var chockerande blek och hade inget av Gordon Gekkos karisma. Jennifer Jason Leigh må ha övat på högklackat och att skjuta av snabba repliker men hon är ingen Hildy Johnson. Den enda karaktär som var roligt spelad och som gav mig en kittling av intresse var Mr Hudsucker själv, förträffligt spelad av Charles Durning. Hans flygfärd från översta våningen till gatunivån var en höjdpunkt. Tyvärr var han med mindre än fem minuter i hela filmen om jag skulle våga gissa.

Nej, alla kära lyssnare och läsare som gillar denna film. Tyvärr jag ser det inte.

Jag ger The Hudsucker Proxy en katastrof av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Lyssna eller ladda ner poddavsnittet här. Denna och andra säsonger av podden finner ni på shinypodden.se

The Towering Inferno (1974)

Jag kan ha sett Skyskrapan brinner när jag var ung, det känns så, men jag mindes inget från filmen så jag valde att se om den inför min topplista för 1974. Lite katastroffilm från 70-talet skadar ju aldrig.

Detta är en mastodontfilm med en uppsjö av kända skådespelare. De är kanske inte lika kända idag men några namn känner nog även den kasuale filmtittaren till... Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway känner du till, va? Jag gillar de första två men inte den tredje. Nej, jag gillar verkligen inte Dunaway. Hon har alltid varit creepy i mina ögon. Usch. Här har hon dock en ganska liten roll så det gör inte så mycket. Både Newman och McQueen får mycket screen time så det är bra. andra kända namn från filmen är Fred Astair, william Hiolden och Robert Wagner.



Filmen är lång och den tar god tid på sig att bygga upp stämning och eld. Brandlarmet till kåren går efter 37 minuter av filmen. Det brinner på ett av de tommare planen i mitten av huset. På översta planet pågår en stor fest. Till slut kommer hela skrapan stå i brand och alla som åkte upp till festen kommer inte helskinnad ner igen. Jag tycker faktiskt att filmen var överraskande brutal för att vara så gammal. Flera karaktärer med en massa dialog dör under filmens gång. Det gör att insatserna hela tiden höjs och ingen känns säker, förutom Newman och McQueen då såklart.

Filmen har inga "normala" skurkar, förutom byggherrens svärson som fuskat med elinstallationerna för att spara pengar. Han spelas av en ung och smalare Richard Chamberlain. Ett mustigt och sliskigt porträtt av en slajmig figur. Han fick enligt moralkoden i Hollywood bita i det sura äpplet. Tyvärr gjorde de inget bra av hans död. Han bara föll ur bilden och var borta.



En kul detalj var sekvensen när en äldre dam med ett barn i famnen föll ut ur en utanpåliggande hiss som kom på sniskan. Hon hann just kasta över barnet i en annan famn innan hon störtade mot sin död. Bra filmat. Filmen starkaste scener var dock det öde som väntade Dan Bigelow och hans sekreterare Lorrie som stannat kvar i det öde kontoret för lite "övertid" och fastnade på fel sida av en stormande eld. De brann upp. Hopplösheten.



Filmen är satans lång och slutet är lite svårt att svälja. Det gick allt för lätt att få stopp på branden. Men i övrigt är det en solid katastrofrulle som kan rekommenderas till de som gillar filmtypen. Jag ger The towering inferno tre blöta handdukar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Butch Cassidy And The Sundance Kid (1969)

Oh, good. For a moment there I thought we were in trouble.

Vad sägs om Paul Newman och Robert Redford i huvudrollerna? De är ju kanske vår tid största skådespelare! Fast för en så där 40 år sedan. 

Håller de än idag då? Jovisst, de har en skön personkemi, men jag är nog inte deras största fan. Det är i och för sig inget fel på skådespeleriet i denna film, speciellt Redford imponerar tillsammans med filmens vackra dam, Katherine Ross. 

Filmen är adekvat utförd, den är bra på alla sätt och vis. Handlingen kunde varit intressant, den bygger på "sann händelse", hmm, huvudkaraktärerna har i alla fall funnits. Problemet för mig är att jag aldrig blev indragen i historien, eller kände mig engagerad i karaktärerna. Ganska trist helt enkelt. Butch och Kid rånar banker och till slut sätts ett stort uppbåd av elaka män ihop för att jaga ner dem och få stopp på rånandet. De jagas längre och längre söderut, tills de tar sin tillflykt i Bolivia. Filmen har ett mästerligt slut, en filmklassiker.

OK, så de sista minuterna av filmen var bra, men i stort var jag inte imponerad av filmen. Nej, jag vill nog jämföra denna film med "The Sting" (sv. Blåsningen) från 1973. Där ser vi samma huvudrollsinnehavare Newman/Redford och samma regissör. Den är ju älskad vitt och brett, men jag har aldrig fallit för den fullt ut, jag kan tydligen inte bli helt "invested" i karaktärerna. Men om ni gillar "The Sting" ska ni kanske kolla in denna. 

"Butch Cassidy and the Sundance Kid" får två hästhopp från hög klippa av fem.

Betyg: 2/5