Oz The Great And Powerful (2013)

China doll: Someone needs to tuck me in.

Vissa filmer är som en skön åkattraktion på Liseberg; fantasifulla, lättsamma och mysiga, men samtidigt så flyktiga och utan innehåll att de snart faller i glömska. Oz the great and powerful är en sådan film. Jag gillade den och satt och njöt av den, men tyvärr rispar den bara på ytan. Jag blir inte så berörd jag skulle kunna bli, jag häpnas inte över handlingen, jag fascineras inte över karaktärerna. Och tyvärr har filmen en trist manlig huvudrollsinnehavare i James Franco.

Konceptet som filmen bygger på är spännande. Att göra en slags uppföljare till den klassiska Trollkarlen från Oz, fast ändå inte. När Oz flög upp med ballongen och hamnade i tromben satt jag och hoppades att vi skulle få se den flygande kon fladdra förbi. Det hade varit en så skön homage till den gamla filmen. Men tyvärr var det ingen i filmteamet som såg den idén lika ljus som jag.

Däremot får de in en koppling till originalfilmen som spe(g)lar en stor roll i slutet av filmen. Well done!

Oz the great and powerful är bra gjord och konstigt vore väl om annat. Det finns kompetenta människor bakom kameran och vid tangentborden. Inledningen av filmen i svartvitt är en jättekul detalj, även om de drar ut på det lite väl länge och missar övergången till färg som tyvärr inte blir till den häftiga omvandling som jag tror de ville ha. De första scenerna i Oz med Franco och Mila Kunis är filmens mest intressanta. Då lever filmen fortfarande på åskådarens förväntningar och förhoppningar. I början tror vi fullt ut på trollkarlen så att säga, för att skoja till det lite här i revyn. Men allt eftersom historien vecklas ut och filmen lider mot sitt slut känner jag att jag saknar överraskning eller en wow-känsla. Det är snyggt och glansigt men tämligen opersonligt.

Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz är alla tre bra i sina roller. Kunis är ljuvlig som en mogen jordgubbe i de scener hon är sig själv i, och hennes öde står för filmens antydan till tragedi. Rachel Weisz är magnifik i någon scen i början för att sedan tyna bort, både som skådespelerska och som filmkaraktär. Michelle Williams är som alltid bra men här har hon fått en roll som är så sockersöt att jag nästan kräks av dess sliskighet. James Franco är trist och Zach Braff är kul men inte lika kul som flygande apa.

Humorn finns, extremt vackra människor finns, en sprudlande fantasifullhet finns och en kul snegling åt den gamla klassikern och dess historia finns där. Allt borde kunna bli hur bra som helst. Det räckte en bit, men inte ända fram till målet.

Det bästa i filmen blir för mig den lilla porslinsdockan! The China Doll. Som ett ensamt tomtebloss i vinternatten lyser hon på mig och jag försvann in i hennes öde. Hon har också en central del i att de goda krafterna kommer tillsammans och står upp mot de onda häxorna. Scenerna där hon inte kunde gå var mer hjärtskärande än förväntat i en film som i allt övrigt inte brydde sig. Denna lilla limmade docka fick mig på fall helt enkelt. Kalla mig blödig. Det kanske är så att även åkturer på Liseberg som inte ger mer än stundens nöje kan göra en lite vimmelkantig och den yrselkänslan stod den lilla dockan för.

Jag ger Oz the great and powerful tre rädslor av fem möjliga.

Betyg: 3/5   

A Good Day To Die Hard (2013)

John McClane: Let's go kill some motherfuckers!

Jaha. Var det här, i den femte filmen om John McClane som vi fick se när han blivit senildement? Vad kan annars förklara hur vår hjälte går från en kvicktänkt och street smart New York-polis till det miffo som visas upp i denna film?

Låt mig ta några steg tillbaka. Jag älskar Die Hard-filmerna och förlåter den lite svagare fyran en hel del på grund av dess dess charm som i alla fall alltid får mig på gott humör (skön personkemi mellan Bruce och Justin Long där i början...). När så den senaste installationen i serien kom ut och började få rysligt dåliga revyer på bloggarna slog jag dövörat till. Klart jag vill se John McClane sa jag mig själv. Sagt och gjort, jag har nu sett den.

Ouch. What the fuuuuck? Jag kom inte ihåg McClane för att vara helt dum i huvudet...

Två scener sätter nivån på hela filmen. Vilken nivå? Låg? Så här låg? Nej, ännu lägre!

Den första scenen är när John ser sin son Jack i förarsätet på lastbilen. Trots att det pågår ett mindre krig i omgivningen med explosioner och automateld står John där som förstenad... och skriker:
Jack? Jack? Get out of the truck! Get out of the truck! Jack?

What the fuuuuck? Get moving old man, skrek jag tyst i huvudet. Det är som om John McClane i den första filmen skulle gått ut ur badrummet och försökt prata terroristerna till rätta. Var tog den John McClane vi mötte i de tidigare filmerna vägen?

Den andra scenen som helt gick emot karaktären som vi känner honom var i den lugna scenen innan det actionfyllda slutet. John och Jack vet inte vad de ska göra, åka hem eller något annat. Då föreslår John att de ska åka ner till Tjernobyl och döda en massa bad guys. Skit samma att det är ett mindre regemente med paramilitärer. Hallå? Är det polismannen John McClane vi ser då, eller är det den bedragare som försöker sälja sin sunkiga actionfilm till oss biobesökare?

Till slut kan jag inte ens se denna film som en värdig del i serien. Denna film är till Die Hard som Terminator 3: Rise of the machines är till Terminator.

Vi fick inte ens se några halvnakna brudar! Detta var en sådan film där jag väntat mig att producenten skulle kasta in någon oskyldig ung talang och tvinga henne att råka ta av sig på överkroppen för att kunna få till lite tuttar i trailern. Bruce Willis är alltid en skön snubbe, men här får han inte chansen att komma till rätta i denna smörja till film. Som han son Jack ser vi Jai Courtney, en fattig mans Sam Worthington, och tyvärr är den gode Jai helt tom på karisma, totalt urtrist.

Vad var bra då? Inte mycket, men det var coolt att se Moskva igen framför ögonen. Jag har nyligen varit där två gånger och staden är sig lik. Scenerna i lyxhotellet var balla. Biljakten i inledningen var däremot allt för lång och hysteriskt sönderklippt. Jag gillade däremot den ruvande stämningen man fick en liten känsla av från Tjernobyl, men slutfajten mot den stora helikoptern var inte bra nog som slutscen.

Jag brottas med mitt samvete. Finns det inte något litet som kan rädda upp filmen från skämsbetyget? Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt. Samtidigt som filmen var delvis underhållande, och all action var lite exalterande, behövde jag inte tänka många sekunder efter filmen för att inse att den var helt värdo.

Jag ger A good day to die hard en fader-son-relation av fem.

Betyg: 1/5

Bond, James Bond: The Spy Who Loved Me (1977)

Bond nr 10: The spy who loved me

Utgivningsår: 1977
Regissör: Lewis Gilbert
Locations: Österrikiska alperna, Kairo, Sardinien

Plot: Bond tvingas samarbeta med ryska agenten Triple-X i jakten på ett atomubåtsspårningssystem. Under äventyret hinner Bond både förhindra världskrig, stoppa Strombergs ambitioner att döda alla på jorden och starta en ny mänsklighet under havets ytan samt lägga Triple-X på rygg i sänghalmen.

Cast
James Bond - Roger Moore
Major Anya Amasova (Triple-X) - Barbara Bach
Karl Stromberg - Curt Jürgens
Jaws - Richard Kiel
Naomi - Caroline Munroe
Sandor - Milton Reid
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Fredrick Gray - Geoffrey Keen
Anatol Gogol - Walter Gotell


Revy
Älskade spion har en speciell plats i mitt filmliv. Det var antagligen den första barnförbjudna film jag såg då far och son for in till sommarbion i Skärhamn någon gång i slutet av 70-talet. Jag kommer ihåg kvällen som något mycket speciellt, det var inte så vanligt att jag och far gjorde saker tillsammans, och filmen var så fantastisk att jag knappt kunde tro att det var sant. Kanske lades grunden redan där för min livslånga kärleksaffär med film som konstform?

När jag nu såg om filmen var det en resa nerför minnenas aveny. Det som gjorde filmvisningen än bättre var att jag såg den tillsammans med min gamle gode vän från Skövde Olof; mannen, myten, legenden, Mr Magic helt enkelt. Olof var den STORE bondexperten när vi växte upp nere på västgötaslätta. Jag kände mig hedrad att få se filmen med honom.

Så efter denna inledning förstår du kanske att detta är en film som jag kommer ha mycket svårt att förhålla mig objektiv till. De flesta filmerna i serien har jag sett med "nya ögon" och bedömt dem efter vad jag tycker och känner om dem idag, som vuxen och låt oss säga litet mer erfaren filmtittare. Men The spy who loved me kommer för alltid att ses genom ett tidsfilter. Så är det bara.

Filmen är speciellt på det sättet att detta är höjdpunkten på Roger Moores stint som Bond, och höjdpunkten på de storslagna och bombastiska bondäventyren som hade sin storhetstid under 70-talet med en storskurk som vill förgöra världen, en lysande hench man, en vacker bondbrud och bilar, action och explosioner. Ack hur kan man inte älska spektaklet?

Prologen: 9

Detta är alla prologers moder. Den är kort men briljant. Introduktionen av Agent Triple-X (hysteriskt namn) görs med en liten twist. Man ska tro att det är mannen i sängen som är agenten, men nej, det visar sig att det är kvinnan i Barabara Bach's skepnad som är den fruktade agenten. Sedan följer den ikoniska skidscenen som slutar i ett av actionfilmens stora stunt. Bond åker ut över stupet och faller handlöst. Neeeeeeeeej. Jo. Fallskärmen! Intro nya versionen av bondtemat. Rysningar!

Bad girl: James, I need you!
Bond: So does England.

Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Jag kanske inte höjer så många av 70-talslåtarna till skyarna men denna är ju helt fantastisk. Carly Simon har en pipa som heter duga. Låten är smäktande, pompös, den lovar bättre tider och inger hopp. Titelsekvensen är ytterst ordinär med pistoler och brudar i siluett. Har vi sett det förut?

Storyn: 5

Det är en enkel story, Bond hinner bara utföra en enda "task". Han åker till Egypten och letar och sen till Sardinien. Bonds uppdrag är att söka efter dem som tagit fram tracking systemet för atomubåtsjakt. Han samarbetar med Triple-X som i sin tur svurit på att döda sin älskares mördare. Hon samarbetar med Bond utan att veta om att det är han som är mördaren. Som vanligt får vi inte träffa storskurken förrän sent in i filmen. Och som vanligt är det skurkens hench men som Bond måste tampas med. Jag kan väl hålla med Joel om att en film som Licence to kill har ett manus på en helt annan nivå än en film som denna, med lite fler förvecklingar och händelser som påverkar senare handling etc. Men det är inte fokus på en invecklad handling i en film som denna. Det är inte det Bond är än (vid detta laget).

Bondskurkarna: 7

Stromberg har några guldkommentarer. Han spelas bra av en sliskiig Curt Jürgen, men han är inte med så mycket. Istället är detta till mångt och mycket Jaws film. Richard Kiel gjorde entré som den gigantiske mannen i denna film. Och my gosh vad stor han är. Vad kan man tycka om Jaws som karaktär? Han säger inget och ger ett ganska korkat intryck i de flesta scener han är med i. Han inger en viss respekt för sin råstyrka men ser jag honom som en riktigt farlig motståndare? Nej, han är ingen Grant direkt.

Vid sidan av Jaws har vi förstås Sando, denna korte men breda muskelknutte i samma form som en kortlek på bredden. Han ser ut som en linebacker från NFL. Scenen när Bond besegrat Sandor på taket är underbar. En mörk sida av Bond kommer här fram som vi inte får se så ofta från denna era av Bond. Sandor hänger i för glatta livet i Bonds slips och efter Bond fått veta den information han söker rycker Bond brutalt undan slipsen så att Sandor faller till sin död. Tjaboom.

Till sist har vi den mycket underhållande helikopterpiloten Naomi. Även henne tar Bond död på men där kan man åberopa att om någon försöker döda dig ska du försöka döda dem tillbaka (försvenskning av känt uttryck på amerikanska, känner du igen det? Någon?)

Bondbruden: 4

Jag har för mig att jag tyckte att Barbara Bach var het som attans när jag var yngre? Kan det stämma verkligen? Nåväl, ex-Beateln Ringo Starr tyckte i alla fall så och gifte sig med henne. Tyvärr tycker jag inte att Triple-X funkar. Jag hyllar producenternas ambitioner med att ha en stark kvinnlig motpol till Bond, men jag känner inte att Bach fyller de skorna. Det finns bättre bondbrudar som har bättre personkemi med Bond både före och efter Amasova. Nej, detta var en svaghet som trängde genom mitt nostalgiska filter.

Medhjälparna: 3

Konstigt nog har inte Bond några medhjälpare alls i denna film förutom Penny, Q och de övriga hemma på kontoret. Det beror såklart mycket på att Triple-X inte bara är brud utan medhjälpare också. Men denna kategori blir mycket kortfattad i denna film. Även om Q har nån rolig scen om jag inte missminner mig.

Actionscenerna: 6

Bond mot Jaws vid pyramiderna sticker ut. Kul scen med lite smygning först och sedan slagsmål. Senare gör de om den kända tågkupéscenen från From Russia with love. Det var en trevlig lite vink, men den scenen når inte upp till sin föregångare. Fast slutet är ganska lustfyllt när Bond elektrifierar Jaws i tänderna.

Slutscenerna när Bond fritar ubåtskillarna och de fajtas inne i Strombergs supertanker är av de klassiska actionsscenerna. Jag tyckte att det var höjden av action när jag var liten. Numera har jag större krav på finesse, men jag kan inte låta bli att sitta och le när jag återser scener som denna.

Gadgets: 7

Jag brukar inte lista Bond's bilar i denna kategori men för denna film måste man ta med hans Lotus Esprit. Bilen med missiler som skjuter ner helikoptern och undervattensfunktion. Mycket läckert. Filmens bästa och mest kända scen i konkurrens med fallskärmsscenen i prologen är när Bond och Anya åker upp med bilen på badstranden och mannen med vinflaskan. Torr brittisk humor med fisken som Bond släpper ut genom fönstret. Film ska vara kul och detta är jättekul!

Annars ser vi en klocka som kan ta emot textmeddelanden. Är det inte en sådan Apple håller på att utveckla nu? XXX har en farlig cigarett som får Bond att sova.

Quotes: 7

En av seriens tyngsta citat finner vi i dialog mellan Bond och Stromberg:
James Bond: Your time is running out, Stromberg!
Stromberg: Yours too, Mr. Bond. Yours too. And faster than you think.

Från prologen:
M: Moneypenny, where's 007?
Moneypenny: He's on a mission sir. In Austria.
M: Well, tell him to pull out. Immediately.


Ett axplock av kul lines...

Sheikh Hoseim: What can I offer you? Sheep's eyes? Dates? Vodka martini?
James Bond: When one is in Egypt, one should delve deeply into its treasures.


Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories...
James Bond: Q, have I ever let you down?
Q: Frequently.


James Bond: [Amasova has just used a Bond car gadget to kill an enemy] How did you know about that?
Major Anya Amasova: I stole the plans to this car two years ago.

James Bond: [in the Lotus Esprit, just before destroying one of Stromberg's helicopters with a missile] It's time we said goodbye to an uninvited guest.

James Bond: Which bullet has my name on it? The first or the last?
Major Anya Amasova: I have never failed on a mission, Commander. Any mission.
James Bond: In that case, Major, one of us is bound to end up gravely disappointed, because neither have I.


James Bond: Mmm, maybe I misjudged Stromberg. Any man who drinks Dom Perignon '52 can't be all bad.

Lite humor mot slutet:
Major Anya Amasova: But James, what will our superiors say?
James Bond: They're never going to know.

M: 007!
General Anatol Gogol: Triple X!
Sir Frederick Gray, Minister of Defence: Bond! What do you think you're doing?
James Bond: Keeping the British end up, sir.

Sista scenen: 4

En ganska förväntad sista scen. Bond och Anya hamnar i en räddningsflotte och börjar värma varandras kroppar. De tror att deras potentiellt omvälvande aktiviteter sker i det dolda men då lyfts flotten upp på ett krigsfartyg och M, Gogol och de övriga tittar in. Kul, men jag kände inte att scenen ringde sann.

Jakt i udda fordon
Lotusen har transformerat sig till en liten ubåt och Bond och Anya blir jagade av andra undervattensfarkoster.

Sammanfattning

Denna film skulle väl inte gått hem idag, men sedd med så neutrala ögon jag kan, det vill säga inte alls, måste jag säga att jag dras med i det storslagna äventyret. Jag har varit hård mot Roger Moore tidigare i detta projekt, men denna gång kan jag säga att han passar bra i rollen. Med en bättre skådespelerska i rollen som Triple-X hade denna film kunnat stå sig än bättre idag.

Totalsumma: 60
Betyg: 3/5

Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)
Bond 77 theme

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Lost Highway (1997)

In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.

Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.

Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.

Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?

Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.

Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.

Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm

The Last Stand (2013)

Arnold: I'll be back!

And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.

Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.

Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad.

The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.

Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.

Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jack Reacher (2012)

Jack: I was born in October; when I get to my birthday I'm going to pull the trigger. First, second, third...

Tom Cruise är en riktig stjärna. Jag kan inte komma på en enda gång han inte har levererat på den vita duken. Jag pratar då om honom som yrkesman, han verkar vara helt koko i det privata. Men som skådespelare är han av den yppersta eliten. Alla hans filmer är givetvis inte tipp-topp, men Tompa är crème de la crème.

I filmen Jack Reacher spelat Tom Jack Reacher (duh!), hjälten från Lee Child's bokserie. Vår tystlåtne men karismatiske huvudperson är en förde detta militärpolis som driver omkring i USA som en annan David Banner utan bindning till samhället och helt "off the grid" som en annan Harry Caul.

Filmen inleds med att en krigsveteran blir anhållen för ett massmord på öppen gata. Filmen utspelas i Pittsburgh tror jag. Gärningsmannens advokat Helen, fylligt spelad av den före detta bondbruden Rosamund Pike, tar hjälp av Jack Reacher som passande nog är en mästerlig utredare. Jag var först lite undrande över handlingen i filmen för visst var det så att vi tydligt såg att den misstänkte mördaren inte utförde morden utan blev ditsatt? Denna förvirring gjorde att jag satt och funderade i onödan över vem som gjort vad i filmen. Men i övrigt är detta en ganska tät action-thriller-drama. Tom Cruise och Rosamund Pike har en skön personkemi ihop. Hon är behaglig i denna film, men jag måste nog erkänna att jag inte är helt betuttad i henne. Jack Reacher har i Tompas skepnad ett moraliskt patos som går rakt igenom duken. Det är lätt att gilla filmens hjälte.

Trots att detta är en film som touchar thrillerns marker bjuder den inte riktigt på några större överraskningar. Den tar inga risker, det känns aldrig som att filmmakarna valt spännande alternativ. Det mest udda i filmen är nog skådespelaren i rollen som storskurk. Vi får ingen mindre än mannen med den knarrande engelskan med tysk brytning, Mr. Werner Herzog som the baddie. Mycket lustigt. Robert Duvall är också med på ett hörn, Tompas kompis från den där racer-filmen. Älskvärt men inte alarmerande.

Filmen är en trea men Tom Cruise är minst en fyra, men nu är det ju filmen jag bedömer så jag ger Jack Reacher tre slutscener som man skulle velat se lite mer av av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vill du läsa mer? Följande excellenta bloggare har också sett filmen:

Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Vrångmannens och Surskäggets filmblogg
Addepladdes filmblogg
Steffo på Filmr