Permanent (2017)

När det gäller filmer från sektion American Independents på Filmfestivalen så blir jag sällan riktigt besviken. Men eftersom det är så svårt att i förväg gissa sig till vilka de riktiga pärlorna är så brukar jag försöka planera in så många som möjligt, "beat them in numbers" så att säga. Permanent var en av de filmerna från AI-sektionen som jag valde på en ren chansning. Rainn Wilson och Patricia Arquette i rollistan och en film som utspelas under 80-talet räckte för mig.

Jag och Johan S såg filmen på festivalens första dag. Vi hade redan sett del Toro's The shape of water och efter en liten kort promenad ner till Saga inrättade vi oss i gigantiska sal 1. Det var inte många där i publiken men med tanke på den muntra stämningen under hela visningen tyckte nog de flesta att detta var en mysig och underhållande film.



Det är 1982 någonstans i Virginia. Familjen är på dekis, pengarna tryter och relationer knakar. Dottern vill plötsligt permanenta håret för att bli mer intressant. Låt oss säga att håret behövde några veckor på sig att "stilla sig" efter "the perm job". Dottern Aurelie spelas förträffligt av unga nya ansiktet Kira McLean. Vad tänkte föräldrarna på när de gav henne det namnet? På amerikanska uttalas det "orally" vilket de nya klasskompisarna snart inser. Häcklandet har inga gränser. Barn kan vara så elaka.

Mamman Jeanne är kort och tjock och påminner om Dolores Umbridge till kropp men inte till personlighet. Hon är en välmenande mamma som dock känner sig trängd i livet. Som vi alla har hon drömmar och förhoppningar, många som inte slagit in i livet. Hennes man Jim är inte elak egentligen men han är allt annat än observant för Jeannes behov i livet. Jim har förlorat jobbet och han kämpar mot en falnande självkänsla symboliserad av hans flintskallighet. Med en fasansfull tupé försöker han återuppliva ungdomens glansdagar. Och mitt i allt har vi Aurelie. Hon har det inte lätt, men detta är lyckligtvis inte en film som intar offermentatliteten. Aurelie är frejdig på sitt egna sätt. Hon tar inte skit.



Filmen är mysig och ganska rolig titt som tätt. Den är helt klart godkänd men den slår inte igenom taket. Den är kanske lite för försiktig eller så hittade inte Colette Burson den där extra lilla detaljen i handlingen som gör att filmen lyfter. Filmens slutscener är supergulliga och berörande men med lite distans kan man konstatera att den följde den givna mallen för denna typ av underdog-film. Lite för enkelt kan tyckas.

Samtidigt har flera lustiga scener och situationer poppat upp i huvudet på mig sedan jag såg filmen och jag känner att den var riktigt kul. Som andrafilm en vardagskväll under filmfestivalen var den helt ok och den var värd den förlängda tiden nere på stan.

Jag ger Permanent tre afrofrisyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Boyhood (2014)

Richard Linklater är en varm filmskapare. Jag gillar hans stil och känsla. Before-trilogin är bland mina absoluta favoriter. Nu har hans magnifika 12-åriga filmprojekt slutförts och filmen Boyhood ligger för våra fötter. Imorgon har den premiär.

I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.

Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!

Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.

Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.

Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!

Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...

Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.

Jag tror allt att flera av mina filmspanarvänner också kommer skriva om denna film. Var de lika förtjusta i Linklaters projekt som jag?
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl

Lost Highway (1997)

In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.

Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.

Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.

Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?

Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.

Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.

Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm

True Romance (1993)

You're so cool!

Halloj! Här kommer min första "Retroperspektiv". En tidigare skriven recension av mig. Läs och njut... Nä. Läs, och sedan se filmen och njut...


Nu har äntligen den fantastiska och tillika kultförklarade filmen "True romance" från 1993 släppts som en "special edition". Vi har fått en utgåva fullmatad med extramaterial levererad på två diskar. "True romance" är en ursinningt våldsam och samtidigt underbart romantisk saga om två ungdomar från Detroit, Clarence och Alabama. Huvudpersonerna spelas alldeles förträffligt av Christian Slater och Patricia Arquette. Patricia Arquette bara ÄR Alabama! Historien är enkel och den har berättats förut. Våra två hjältar träffas, de blir hejdlöst förälskade i varandra men de råkar stjäla en hel resväska full med kokain av maffian. De flyr västerut till Clarences barndomsvän Dick Ritchie (suveränt spelad av Michael Rapaport) i drömmarnas stad Los Angeles. Clarence och Alabama vill ha hjälp av Dick med att sälja knarket för att sedan dra sig tillbaka till Cancun, Mexico, och tillbringa resten av sina liv med att spendera pengarna. Självklart fungerar inte deras plan helt smärtfritt, utan paret får kämpa sig igenom ett antal jobbiga situationer.

Manus till "True romance" är skrivet av Quentin Tarantino ("Pulp fiction", "Reservoir dogs"). Det är Quentins allra första manus och han finansierade sin första film "Reservoir dogs" med pengarna han fick för detta manus. Filmen blev till slut regisserad av Tony Scott som också gjort filmerna "Spy game", "The last boy scout", "Snuten i Hollywood II" och "Top gun". Jag tycker väl inte att Tony Scott är en av de allra främsta filmregissörerna, men här har han lyckats mycket bra. Filmen bär dock mycket tydliga spår av Tarantino då den liknar både "Reservoir dogs" och "Pulp fiction" till stil och innehåll. Alla tre filmerna lyfts upp av en massa otroliga karaktärer, de har en snabb och träffsäker dialog och de innehåller flera typiska "Quentin Tarantino-monologer". "Reservoir dogs" har "Like a virgin-monologen", "Pulp fiction" har "hamburgare i Holland-monologen" och "True romance" har bland annat Hoppers "Sicilians and the Moors-monologen", Gandolfinis "The first kill-monologen" och Samuel L Jackson "Eating pussy-monologen", som för övrigt finns med i sin helhet i "deleted scenes"-avsnittet. Ett annat särdrag i Quentins filmer är givetvis att han blandar svart humor med mycket våldsamma scener. I "True romance" har han dock kryddat anrättningen med en mycket gullig kärlekshistoria. Filmen är trots sitt våldsamma inslag en bra dejt-film. Quentin berättar på sitt kommentarsspår att många par har "True romance" som "deras film", på samma sätt som ett kärlekspar kan ha "sin sång".

Rolllistan i "True romance" är minst sagt imponerande. Man får väl anta att det är mycket tack vare allt snack i branschen om Quentins första film "Reservoir dogs" som hade haft premiär året innan. Här följer en liten lista på medverkande skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, Michael Rapaport, James Gandolfini, Chris Penn, Tom Sizemore, Saul Rubinek, Bronson Pinchot och Michael Beach. Man får väl anta att det både fanns en lockelse i manuset och en respekt för Tony Scott som gjorde att alla dessa skådespelare ville vara med. En liten detalj är att James Gandolfini (Sopranos) gjorde här sin första roll som maffiamedlem.

Tony Scott har förvaltat Quentin Tarantinos manus mycket väl. Quentin nämner i sitt kommentatorspår att Tony har följt manus mycket noga och i huvudsak endast ändrat på två större "saker". Dels hade Quentin tänkt spela in filmen mer likt "Reservoir dogs" där han hoppar fram och tillbaka i tiden. Tony Scott valde att berätta "True romance" i en rak tidslinje. Jag vet inte vilket som hade blivit bäst men Tonys version är nästan fulländad så jag är nöjd. Den andra stora ändringen är jag också mycket nöjd med och det är att Tony skrev om slutet! I extramaterialet finns det slut som Quentin skrivit med, och det är helt fantastiskt! Men jag håller faktiskt med Tony om att både filmen, och Clarence och Alabama för den delen, förtjänar det slut som han valde. Quentin spenderar en hel del tid att prata om detta val i sina kommentarer och han håller med en viss motvilja med om att Tonys slut är bättre än hans eget. Alternativa slut finns på en del DVD-utgåvor och jag tycker ofta att de ursprungliga sluten är mycket bättre än de mer kommersiellt gångbara slut som filmbolagen väljer. Två exempel där de alternativa, dvs. ursprungliga, sluten är överlägset bättre är i filmerna "Ett perfekt mord" och "Stigmata". "I ett perfekt mord" har de genom att byta ut slutet ändrat de scener som motiverar filmens titel! Detta var för mig helt ofattbart. Regissören förklarar att de ville ha en mjukare bild av Gwyneth Paltrows karaktär. Bullshit säger jag om ett sådant beslut. Vad Tony Scott kände efter att han filmat hela filmen var att filmens slut var fel, helt enkelt. Han hade gjort en sagofilm och då skulle filmen ha ett sagoslut helt enkelt. Ett sådant argument kan jag köpa helt och hållet.

Musiken i filmen är mycket väl vald. Speciellt det romantiska temat, ett stycke som spelas på en xylofon, är otroligt bra. Den musiken är för övrigt tagen direkt från filmen "Badlands" från 1973. Clarence är också en stor Elvis Presley-fan och det finns många referenser till Elvis i filmen. Bland annat spelar Val Kilmer Clarence:s mentor, en Elvisliknande figur som träffar Clarence på toaletten och ger honom råd, våldsamma sådana.

Extramaterialet på första skivan är tre mycket intressanta och underhållande kommentatorspår. Först lyssnade jag på Quentin Tarantinos spår. Han pratade om arbetet med sitt manus, sina andra filmer, och allmänt om hur det var att försöka slå sig fram i Hollywood som okänd ung filmskapare. Efter det lyssnade jag på regissören Tony Scotts spår. Han pratar lite om hur han kom i kontakt med filmen och Quentin och sedan drar han anekdoter och minnen från filminspelningen. Till sist har vi det underhållande spåret där Christian Slater och Patricia Arquette tillsammans tittar på filmen. En lustig detalj är att de verkligen ser på filmen tillsammans, precis som om de vore två vanliga åskådare. Det var ju faktiskt tio år sedan filmen spelades in. De lever sig med i actionscenerna, berörs av kärleksscenerna och uttrycker förtvivlan när Clifford tar sin sista cigarett.

Andra skivan är fullmatad med intressant material. Där finns cirka 30 minuters bortklippta eller förlängda scener, med eller utan regissörens kommentarer. Dessa scener tillför inte så speciellt mycket till filmen och de har blivit klippta för att hålla ner filmens längd eller för att hålla upp tempot. Som jag nämnt tidigare finns ett alternativs slut, med eller utan kommentarer av regissören Tony Scott eller Quentin Tarantino. Det alternativa, eller ursprungliga, slutet är som jag sagt helt otroligt bra och man kan nästa önska att filmen fått detta slut.
"You're so cool",
"You're so cool",
"You're so cool".
Men som sagt, andan i filmen krävde ett annat, lyckligare slut. Till detta finns fyra längre stycken från filmen med kommentarer från Dennis Hopper, Val Kilmer, Brad Pitt och Michael Rapaport. Dessa scener täcker in nästan en hel timme, dvs halva filmen. Man får se de avsnitt där ovanstående skådespelare deltar och höra deras respektive minnen och anekdoter vilket är mycket intressant, speciellt Hoppers och Rapaports. I övrigt finns det vanliga extrmaterialet som en featurette, fotografier, trailers, TV-spottar och filmlistor för skådespelare och andra från filminspelningen.

Sammanfattning
"True romance" är en helt fantastisk film och då menar jag inte actionfilm, utan film alla kategorier. Har du inte sett den, så måste du se den snarast. Den innehåller otroliga skådespelarprestationer, och en av filmhistoriens bästa scener, den mellan Dennis Hopper och Christopher Walken. Även scenen mellan James Gandolfini och Patricia Arquette ("You got a lot of heart, kid, you know that?") och den avslutande scenen med Tarantinos alltid
återkommande "Mexican standoff" är maffiga. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, och när jag nu skulle kolla in nyutgåvan blev jag överraskad av hur bra och framför allt romantisk den är. Trots att jag nu sett igenom filmen ett antal gånger med alla kommetarsspår och allt extramaterial är den otroligt fräsch. Man kan verkligen se den om och om igen. Detta är en film som kommer att klara minst tio år till innan den börjar kännas för gammal. Jag tror att det är den romantiska sagokänslan, förstärkt av musiken, som gör att jag faller pladask för denna pärla från Quentin Tarantino och Tony Scott.

Betyg 5/5