Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

The Equalizer 2 (2018)

Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

Independence Day (1996)

Joel kallade till biobesök av den nya Independence Day-filmen och jag blev sugen på att fräscha upp mitt minne på den "gamla" filmen. Gammal? Ja, det var ju faktiskt 20 år sedan den var ny. Jag kommer ihåg den som underhållande på det lite mer bombastiska sättet om än lite överskattad då det begav sig. Jag trodde nog ändå att jag skulle kunna gilla den ganska mycket vid en omtitt men där bedrog jag mig. Jag måste tillstå att den är bra mycket svagare än vad jag kom ihåg den.

Jag har inga nostalgiska känslor knutna till filmen då detta var första gången jag såg om filmen. Och även om jag skrattade åt dess banalitet vid flera tillfällen hade jag mestadels svårt att roas av alla ostiga scener och överdrivna gester. Då de uppenbarligen gjort filmen på största allvar kunde jag inte ens se den som en spoof på en bombastisk sci-fi-katastroffilm.

Jag kunde heller inte låta mig dras med i actionspektaklet denna gång. Javisst är flera av scenerna väl ihopsatta rent effektmässigt och visst är det en tuggummifilm i bästa slag. Men den är också smärtsamt töntig. Will Smith måste axla en stor del av skulden här. Han och hans röda tråd i filmen är filmens största svaghet. Jag hoppas under hela filmen att han spelar sin karaktär ironiskt, men ack, allt talar för att han spelar honom som om han vore den tuffaste marinkårsflygaren på jorden. Det blir väldigt tydligt att Will Smith tycker att han är cool och han var väl en ganska stor stjärna under andra halvan av 90-talet. Personligen tycker jag att han är allt annat än cool, snarare patetisk i denna film.

För även en film som denna som lever på sina stora actionscener måste ha karaktärer som går att relatera till och därmed hejja på. Trots att hela mänsklighetens framtid står på spel har denna film inga "stakes". Inga av de saker som händer har betydelse verkar det som. Presidentens fru dör men senare samma dag verkar han och dottern vara hur glada som helst. Will Smiths bästa vän blir nerskjuten och dödad men ändå sprider han one liners och verkar hur glad som helst. Och så vidare. Detta är cheesy smörja som långt värre än andra katastroffilmer. Jämför till exempel med den så bespottade filmen Armageddon. I den har åtminstone dödsfall betydelse för karaktärerna.

Men allt var inte dåligt med Independence Day. Jag gillar inledningen med uppbyggnaden av hotet. Hur många science fiction-filmer som inletts bra för att sedan ändå falla på magen? De bästa karaktärerna var Jeff Goldblums och hans pappa samt överraskande nog Randy Quaids. Jag hade för mig att han var fånigare i denna film. Dessutom får vi se Adam Baldwin pre-Firefly. Han spelar sin roll utan glimten i ögat men kul att se honom i alla fall.

Mina ärade filmspanarkompisar Magnus, Sofia och Jojjenito har också skrivit om filmen i fråga. De var betydligt mer förlåtande och underhållna än vad jag var. Hoppa över och läs deras texter vetja.

Jag ger Independence Day två svaga krig mellan världar.

Betyg: 2/5

PS, imorgon skriver jag om den nya filmen. Håll ut!

The Equalizer (2014)

What do you see when you look at me?

Ibland bli jag så sugen på en rejäl actionladdad thriller. Helst av modernt snitt. I lördags inföll denna sugenhet och filmen The equalizer avnjöts i goda vänners lag, både i samma rum och i en annan stad i Sverige. Detta är Denzel Washington's senaste actiondängare och här är han stenhård som gammal CIA-agent och expert på våta jobb som vaknar upp ur sin sömniga pensionering och röjer runt bland rysk maffia i Boston.

Denzel är alltid den han är. Han tar med sig en stor del av sin uppbyggda persona in i varje nytt filmprojekt. Det är inte första gången vi ser honom som hjälten, och han är som vanligt helt ok som sådan. Speciellt när han vrider nacken av dumma gubbar som är elaka mot små tjejer. Denzel är stenhård! Men inte lika hård som han var i Man on fire. Där är han super-duper-stenhård. Jag skulle vilja dubba The equalizer som en Man on fire-light.

Filmen tar ganska god tid på sig att introducera karaktärerna. Det var trevligt att lägga märke till små detaljer i Roberts liv som antydde att han var en gammal militär. Man får tid att lära känna hans kollegor på lagret, vanliga människor som är sötsliskigt supergoda och givetvis kommer råka i fara på grund av Robert senare i filmen. Vi får också träffa Teri/Alina spelad av den förträffliga Chloë Grace Moretz. Eller är hon det, förträfflig? Kommer hon någonsin vara lika bra som i Kick-ass igen? Henne är det jättesynd om i filmen. Hon kan säljas som oskuld om och om igen på grund av att hon är så ung. Hon ser dock ganska erfaren ut om du frågar mig...

Till slut faller droppen som får bägaren att rinna över och Robert skakar av sig den grå vardagen och börjar röja bland de onda. Han tar sig an uppgiften helt utan skjutvapen vilket var helt osannolikt men uppfriskande i denna kontext. Det blir ju en fräsigare film så.

Filmen som helhet var dock lite för lång, en bra bit över två timmar. Jag tyckte inte att slutet sög helt och hållet, men det var utdraget och regissören började köra med slow-motion-scener i regn och annat pretentiöst krafs. Det hade han gärna kunnat skippat och istället visat lite fler konfrontationer mellan Robert och de onda männen.

Till slut var jag ändock mycket nöjd. Filmen är vad den är och tar man emot den på rätt sätt får man en njutbar stund i soffan. Jag ger The qualizer tre sätt att döda ryssar på av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag bloggar filmspanarvännerna Fiffi och Steffo om filmen också. Blev de utjämnade?
Fiffis Filmtajm
Flmr

Arg. Typ.

The Accidental Tourist (1988)

Macon: I'm beginning to think that maybe it's not just how much you love someone. Maybe what matters is who you are when you're with them.

The accidental tourist var en film som jag hyllade till skyarna när jag såg den på bio 1988. Den har många av de kännetecken som senare tiders American independent ofta håller sig med, en samling lustiga och väl grundade karaktärer, en bra dialog och en långsam och till synes fattig handling. Jag älskar genren.

Här har vi en otroligt deppig Macon (William Hurt) som sörjer en död son, en sprallig men fragil Geena Davis som den glada hundälskaren Muriel som försöker dra upp Macon ur hans mörker och en fortfarande smal Kathleen Turner som Sarah, den känslokalle exfrun som inte kan lindra hand smärtor längre. Så fort jag ser Turner och hör hennes hesa stämma ser jag bara henne från Californication i mitt huvud. Vilken metamorfos!

Denna gång gillade jag filmen helt ok, men jag älskade den inte. William Hurt är inte speciellt dynamisk i rollen och Geena Davis karaktär är också tämligen enkelspårig. Davis spelar dock skjortan av sin manlige kollega. Geena är ljuvlig i denna film, kanske hennes finaste insats i karriären tillsammans med rollen i Long kiss goodbye? Kanske, hon fick också en oscar för bästa kvinnliga biroll för denna film.

Men de jag gillade allra mest från filmens persongalleri, och som jag kom ihåg mycket tydligt så fort filmen startats, var Macons familj med den organiserande Rose (Amy Wright), den sävlige brodern Charles (Ed Begley Jr), brodern med dåligt lokalsinne Porter (David Ogden Stiers från MASH) och Bill Pullman som Rose's kalkonätande pojkvän Julian. De är alla mysiga. Hela filmen är mysig förresten. Den speglar en mellanklassmiljö från USA som jag gillar.

Egentligen är historien om Macons sorg ganska trist och lite väl lättgenomskådad. Hans roll som motvillig resenär och hans guideboksförfattarskap står för filmens humor. De bitarna påminner mig en hel del om Steve Martins motgångar i Planes, trains and automobiles. Han hade behövt läsa Macons guideböcker med allehanda tips om hur man gör sin resa så smärtfri som möjligt. Macons böcker hjälper resenären att få allt som hemma fast man är borta. Som att hitta de bästa hamburgarna eller pannkakorna med lönnsirap i Paris. Lustigt.

The accidental tourist ramlade ut ur min topplista för 1988 efter återtitten vilket känns lite orättvist men så går det ibland. Nu ger jag The accidental tourist tre guideböcker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lost Highway (1997)

In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.

Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.

Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.

Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?

Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.

Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.

Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm

The Killer Inside Me (2010)

It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5