Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

10 Cloverfield Lane (2016)

Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.

SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...

Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.

Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir

Live Free Or Die Hard (2007)

Den fjärde filmen kom hela 12 år efter trean och nu har Kate Beckinsale's man Len Wiseman regisserat. Man har också låtit McClane blivit äldre. John är en vanlig "detective" i New York, om än som vanligt ett irritationsmoment för sina överordnade. Filmen inleds med att John håller på att stalka sin dotter och vi får en ganska uppfriskande start då hon skäller ut honom efter noter. Sedan får han i uppdrag att hämta upp datahackern Matt Farrell spelad av Justin Long. Han är en av de mest charmiga  unga vuxna skådespelarna som finns idag och jag har gillat honom ända sedan hans dagar i tv-serien "Ed". Denna film blir till en variant av buddie movie som funkade så bra med trean, men nu är det mer en fader-son relation mellan John och Matt. Just det ja, fader-son gjordes redan här i fyran. Man hade inte ens behövt göra femman!

När jag såg denna film på bio blev jag störd på den absurt dåliga scenen med John McClane i en långtradare mot ett jaktflyg. Jag tryckte att filmen var bra till dess men att den dog där och då. Jag hade också för mig att det var runt mitten av filmen. Nu när jag såg om filmen visar det ju sig att den scenen kommer väldigt sent i filmen, det återstår mindre än 15 minuter av filmen, och scenen var dessutom inte alls lika störande längre. Den är dålig men kort och har ingen större bäring på filmen. Jag kan bortse från den mer nu än jag gjorde när filmen sågs på bio.

Därmed blev detta en stor positiv överraskning. Det mesta med denna film är mycket bra! Fasen vad kul att bli positivt överraskad av en film som man redan sett en gång. Jag gillar skurkarnas plan, cyberattacken, Justin Long och Bruce Willis sköna personkemi, Kevin Smiths underbara birollsfigur och mycket mer.

1. The bad guys

Tyvärr är huvudskurken en mesig typ. Filmen hade vunnit på att ha en bad ass i hans roll. Timothy Oliphant må ha ett lustigt namn men fasen vad icke hotfull han var.

Gött ändå med europeiska skurkar. Fransmän denna gång, va?

Däremot hade Gabriel en bra side kick i Maggie Q som spelar Mai Linh. Bra karaktär.

2. The scam

Hela grejjen är en hämd för att Gabriel blivit förnedrad och sparkad från de amerikanska myndigheterna. Hämnd är alltid ett bra motiv. Men det är långsökt som fan.

3. The location

Östra delen av USA, Washington DC, Baltimore osv,.. Tja, man kan knappast påstå att denna "Die Hard"-film utspelas på en liten begränsad plats. Helt ok ändå, men det adderar inte till filmens helhet.

4. John's buddies

John och Matt är et störtskönt par. Jag gillar deras dynamik jättemycket och håller duon som starkare än John och Zeus till och med. Sen älskar jag Kevin Smith's Warlock, Frederick Kaludis. Dessutom har vi en vuxen dotter till John och Holly, Lucy Gennaro McClane. Hon spelas bra av Mary Elizabeth Winstead (ni vet från "Scott Pilgrim vs. The World")

5. Bugging John

Nej, inte mycket i denna del heller, även om både John och it-polisen Bowman irriterar sig som fan på Homeland Security-folket som kommer och vill ta över.

6. Something good

Alla scenerna med Kevin Smith var guld. Introscenen med Matt Farrell (attacken på hans lägenhet) var av Bourne-kvalité.

7. Something bad

Framför allt den absurda scenen med attackflyget. Svindålig scen som gav mig en fadd eftersmak vid första titten. Dess dålighet har lyckligtvis bleknat lite denna gång. Slutet blir lite av de så vanliga stå och peka med pistoler när skurken håller en gisslan framför sig som sköld. Men man måste ändå gilla att John skjuter skurken genom sin egen axel. Bad ass!

8. Trivia

"In the beginning credits when Kevin Smith's name comes on the screen. The "m" in smith disappears and you see "Sith" for a few seconds paying homage to Kevin Smith's love of all things Star Wars which also reflects in his character in the movie."

"Britney Spears auditioned for the role of Lucy McClane."

"The French title translates as "Die Hard 4.0: Return to Hell"."

9. The quotes

Matt Farrell: You just killed a helicopter with a car!
John McClane: I was out of bullets.

Betyg: 4/5

A Good Day To Die Hard (2013)

John McClane: Let's go kill some motherfuckers!

Jaha. Var det här, i den femte filmen om John McClane som vi fick se när han blivit senildement? Vad kan annars förklara hur vår hjälte går från en kvicktänkt och street smart New York-polis till det miffo som visas upp i denna film?

Låt mig ta några steg tillbaka. Jag älskar Die Hard-filmerna och förlåter den lite svagare fyran en hel del på grund av dess dess charm som i alla fall alltid får mig på gott humör (skön personkemi mellan Bruce och Justin Long där i början...). När så den senaste installationen i serien kom ut och började få rysligt dåliga revyer på bloggarna slog jag dövörat till. Klart jag vill se John McClane sa jag mig själv. Sagt och gjort, jag har nu sett den.

Ouch. What the fuuuuck? Jag kom inte ihåg McClane för att vara helt dum i huvudet...

Två scener sätter nivån på hela filmen. Vilken nivå? Låg? Så här låg? Nej, ännu lägre!

Den första scenen är när John ser sin son Jack i förarsätet på lastbilen. Trots att det pågår ett mindre krig i omgivningen med explosioner och automateld står John där som förstenad... och skriker:
Jack? Jack? Get out of the truck! Get out of the truck! Jack?

What the fuuuuck? Get moving old man, skrek jag tyst i huvudet. Det är som om John McClane i den första filmen skulle gått ut ur badrummet och försökt prata terroristerna till rätta. Var tog den John McClane vi mötte i de tidigare filmerna vägen?

Den andra scenen som helt gick emot karaktären som vi känner honom var i den lugna scenen innan det actionfyllda slutet. John och Jack vet inte vad de ska göra, åka hem eller något annat. Då föreslår John att de ska åka ner till Tjernobyl och döda en massa bad guys. Skit samma att det är ett mindre regemente med paramilitärer. Hallå? Är det polismannen John McClane vi ser då, eller är det den bedragare som försöker sälja sin sunkiga actionfilm till oss biobesökare?

Till slut kan jag inte ens se denna film som en värdig del i serien. Denna film är till Die Hard som Terminator 3: Rise of the machines är till Terminator.

Vi fick inte ens se några halvnakna brudar! Detta var en sådan film där jag väntat mig att producenten skulle kasta in någon oskyldig ung talang och tvinga henne att råka ta av sig på överkroppen för att kunna få till lite tuttar i trailern. Bruce Willis är alltid en skön snubbe, men här får han inte chansen att komma till rätta i denna smörja till film. Som han son Jack ser vi Jai Courtney, en fattig mans Sam Worthington, och tyvärr är den gode Jai helt tom på karisma, totalt urtrist.

Vad var bra då? Inte mycket, men det var coolt att se Moskva igen framför ögonen. Jag har nyligen varit där två gånger och staden är sig lik. Scenerna i lyxhotellet var balla. Biljakten i inledningen var däremot allt för lång och hysteriskt sönderklippt. Jag gillade däremot den ruvande stämningen man fick en liten känsla av från Tjernobyl, men slutfajten mot den stora helikoptern var inte bra nog som slutscen.

Jag brottas med mitt samvete. Finns det inte något litet som kan rädda upp filmen från skämsbetyget? Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt. Samtidigt som filmen var delvis underhållande, och all action var lite exalterande, behövde jag inte tänka många sekunder efter filmen för att inse att den var helt värdo.

Jag ger A good day to die hard en fader-son-relation av fem.

Betyg: 1/5

Scott Pilgrim vs. The World (2010)

You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"

Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5