Comedians In Cars Getting Coffee - Season 1 (2012)

Comedians In Cars Getting Coffee hade premiär 2012 och avslutades elva säsonger senare 2019. Som jag gissar att alla vet är detta en talk show i fritt format av och med Jerry Seinfeld. Han hämtar upp gästerna i  gamla coola bilar och så åker de och fikar.

Avsnitten är små mumsbitar som är över i en handvändning. Säsongerna är varierande långa men mest korta på runt sex avsnitt per säsong. Några är dubbelt så långa, eller någonstans däremellan. En säsong är endast fem avsnitt. Det varierar.

Första säsongen då? Hela tio avsnitt och jag gissar att formatet och stilen mesjslades ut här, men den levererade ändå några riktigt bra avsnitt. Jag väljer ut mina fyra favoriter.

I debuten fikar Jerry med Larry David, medskaparen av Seinfeld. Allmänt trevligt, kanske till och med lite mysigt. Det pratades mest om inget. Tematiskt!

Andra avsnittet jackade upp nivån när Jerry tar Ricky Gervais på en vansinnesfärd i en liten brittisk sportbil. Gervais levde ut sin äkta eller spelade dödsskräck över att dö i en bilkrasch. Mycket njutbart. Ricky skrattar ju på ett charmigt sätt.

Sedan får vi hoppa fram till det näst sista nionde avsnittet där fikastunden leder upp till att Jerry hänger med Carl Reiner och Mel Brooks på kvällen. De äter sandwiches och kollar (inte) på tv. Mysigt med tanke på vilka giganter i branschen vi får hänga med via Jerry.

Säsongens klart bästa avsnitt som både är roligt och nostalgiskt är det tionde och sista avsnittet. Jerry hämtar upp Michael Richards, ni vet han som spelade Kramer. Det syns tydligt hur väl de känner varandra, på det sättet där man avslutar varandras meningar och skämt och annat nästan inte behöver uttalas för att den andre ska förstå. Trots avsnittets överlag humoristiska ton får vi en otroligt fin scen dem emellan när Michael öppnar upp om hans stora misstag då han gjorde bort sig på scen och sa dumma saker i ilska. Det var speciellt att känna hur tonaliteten ändrades på ett ögonblick... Så fint att se att gammal vänskap håller. En så öm scen hade jag sannerligen inte väntat mig.

Bra "bite size"-serie som kan avnjutas närsomhelst du har en liten stund över. Ser fram emot andra säsongen.

Betyg: 3/5

After Life - Season 3 (2022)

Ricky Gervais serie "After Life" är en dramakomedi om en man som sörjer sin frus bortgång i cancer. Den blandar ett djupt mänskligt drama med igenkänningshumor, upprörande sekvenser med dråpligheter som får en att skratta. Det är lika delar tårar som skratt och jag fann den uppfriskande och helande.

Den tredje och sista säsongen kom tyvärr inte upp i samma nivå som de två första säsongerna. Gervais fokuserar väldigt mycket på bifigurer som annonsförsäljaren Kath, fotografen Lenny, postmannen Pat, hoardern Brian och Junes lite överviktiga som James. Tyvärr känns säsongen lite som en "freak show". Inte idealiskt när tonaliteten pendlar så vilt.

Av säsongens sex avsnitt sticker i alla fall två avsnitt ut. Det andra avsnittet är säsongens klart bästa. Vi slipper de mest taffliga och pinsamma sekvenserna, som de med Kaths dejtande. Avsnittet är väldigt roligt och hade klart passat i någon av de tidigare säsongerna.

Här i den tredje säsongen lär sig Tony att acceptera Lisas död. Han verkar kunna förhålla sig till sitt nya liv bättre och börjar till och med hjälpa de vänner han har nära sig. Han skapar något positivt med pengarna från Lisas livförsäkring.

Sista avsnittet är mycket speciellt, inte minst med tanke på sista scenen där Gervais tar serien i en helt ny riktning. Har Tony blivit en ängel? Oklart. Personligen tror jag att scenen visar hur de alla tre kommer dö någon gång. Först Lisa, sedan Brandy (good girl) och till sist Tony själv. Jag hoppas bara att han kan leva ut sina dagar med tillfredsställelse och något som kan liknas vid lycka.

Allt som allt var det inga problem att se igenom säsongen. De är alla mycket korta. Men den var inte lika bra som föregångarna.

Betyg: 2/5

After Life - Season 2 (2020)

Andra säsongen tar vid där den första slutade och man kan ju vänta sig mer av samma sak. Och det stämmer ganska väl. Nyhetens behag är dock över och Ricky Gervais Tony är lite mildare mot sin omgivning.

Istället bjuder andra serien på vansinniga birollskaraktärer där den lokale terapeuten tar priset, men den tjocke praktikanten på kontoret och den flamboyante revy-regissören som goda tvåor.

Språket blir grövre under säsongen och jag undrar lite om Ricky Gervais manusförfattaren har tröttnat och tar till enkla simpla ”under bältet”-skämt för att chocka sin publik.

Men kärnan i serien är densamma som under den första säsongen. Tony och hans oändliga sorg. Det känns som att han ett tag långsamt fann sig tillbaka till en slags vardag, inte minst med hans fina relationer med hans unga kvinnliga kollega, brevbäraren och sexarbetaren.

Men i slutet kommer det ju fram att han bara spelat teater, han har imiterat hur han var före sorgen. Nu är frågan om serien ens kan överleva om Tony skulle bli fri från sin depression...

I slutet av säsongen dör Tonys gamle far. Han dör en naturlig död vid en hög ålder, och då han dessutom en längre tid inte varit helt klar i huvudet så dödsfallet känns inte så hemskt. 

Däremot är min spaning att serien kanske kommer ha ett dödsfall per säsong. Inför säsong 3 tror jag att Tonys älskade hund kommer ligga risigt till. Hundar lever ju inte så länge. Good girl.

Betyg: 3/5

After life - Season 1 (2019)

After Life är en tv-serie från Ricky Gervais om en man och hans sorgearbete efter att makan gått bort i cancer. Det är ett mörkt drama med en stor portion humor som krydda.

Jag gillade verkligen denna serie. Den är träffsäker i sin beskrivning av vad sorgen kan göra med en människa. Den visar hur självisk, elak, ömklig och tafatt en människa kan bli när en av dess käraste lämnat dem. 

Samtidigt som vissa scener är tuffa att ta sig igenom fungerar serien som ett reningsbad. All känslor man känner är ok! Att man inte är en kul prick hela tiden är ok! Det som skett är inte unikt, många många andra människor har genomlevt det tidigare.

Den andra sidan av myntet visas också mycket bra i serien. Det varma och kärleksfulla. Om det så är en älskad hund, kollegor som visar ett oändligt tålamod och känslor av gemenskap med okända personer i samma situation.

Ricky Gervais är briljant både som författare av serien och som huvudpersonen Tony. Det känns onödigt nog befriande att inte alla runt om kring Tony väljer att bli kränkta stup i kvarten. Så som Tony beter sig torde risken för kränkta människor i hans omgivning ha gränsvärdet 1,00. Det är ett sablans otyg alla dessa kränkta människor överallt. Snart när har vi alla en lista lika lång som lårbenet på valfri supermodell av saker vi väljer att bli kränkta av.

Jag fann After Life vara som en liten lysande livboj på ett stormigt och svart hav.

Betyg: 4/5

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Night at the Museum (2006)

När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!

Trivia

Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5

Ricky Gervais: Humanity (2018)

Ricky Gervais nya "Stand up special" heter Ricky Gervais: Humanity. Det är en mycket bra ståuppfilm som känns lite mörkare än vad man normalt ser. Gervais är en hjälte som står upp för yttrandefrihet och rätten till frihet från religion. Det visar sig att han är emot djurplågeri också.

Gervais har lagt upp sin show på ett smart sätt. Om han inlett med att säga "man kan och får skämta om vilket ämne som helst så länge det gör på rätt sätt och i rätt kontext" hade de flesta sagt ja per automatisk. Gervais framhåller mycket riktigt denna tes å det starkaste i slutet av showen, men först EFTER att han chockerat publiken med en rad mycket grova, hårda, utmanande, upprörande och allt annat än politiskt korrekta skämt om så vitt skilda saker som könsbyte till varför han inte har barn.

När han sedan börjar prata om rätten att skämta om allt kommer det i en annan dager och jag är inte helt säker på att alla skulle hålla med honom lika självklart i slutet av denna film. Men jag håller med honom till 100%. Strukturen på hans show är i vilket fall utmanande och intressant. Han ställer saken på sin spets och ger åskådaren flera känslomässiga impulser som motsäger det intellektet säger.

Hans spaning på hur "debatten" utvecklats på sociala medier och specifikt Twitter var också mycket bra. Hans synpunkter är helt rätta. Även om han ibland kanske skulle ducka en eller annan diskussion. "I should have left it...". LOL.

Jag applåderar hans mod att köra så hårt och jag applåderar hans budskap. Han kommer till och med in för ett extranummer, vilket jag inte tror är det vanliga på dessa typer av "specials", och då blir han än mer personlig och pratar om sin bror och om begravningen av deras mor. Man börjar få en förståelse om varför han är som han är. Han och hans syskon fick alltså enligt deras egna interna regler inte inte säga ett skämt de tänker på. En regel som bara funkar i slutna sällskap men som säkerligen drillat honom inom humorns ädla konst.

Betyg: 4/5 

Cemetery Junction (2010)

Why does Noddy have a bell on his hat? 'Cause he's a cunt!

"Brassed off" möter "The full monty". Jag hade högt ställda förväntningar på denna film.

Ricky Gervais har beskrivit hans uppväxtmiljö. Filmen handlar om arbetarsonen Freddie Taylor som vill bryta sig ut ur sin klass och bli rik. Han söker jobb som försäkringsförsäljare hos hans stora idol, en man som gjort klassresan och nu äger en Rolls-Royce. Freddie upptäcker att det finns mer i livet än pengar. Det finns en negress som dansar disco, det finns intressanta fotografier, det finns en kvinna som är duktig på att servera te. Det finns en tågstation i Reading.

Bowie var och är den bästa artisten från 70-talet!

Västerländsk film är indelad i tre delar. "Cemetary Junction" var tråkig, tråkig, bra. Det räcker inte och den får två glasskålar av fem.

Betyg: 2/5