True Romance (1993)

You're so cool!

Halloj! Här kommer min första "Retroperspektiv". En tidigare skriven recension av mig. Läs och njut... Nä. Läs, och sedan se filmen och njut...


Nu har äntligen den fantastiska och tillika kultförklarade filmen "True romance" från 1993 släppts som en "special edition". Vi har fått en utgåva fullmatad med extramaterial levererad på två diskar. "True romance" är en ursinningt våldsam och samtidigt underbart romantisk saga om två ungdomar från Detroit, Clarence och Alabama. Huvudpersonerna spelas alldeles förträffligt av Christian Slater och Patricia Arquette. Patricia Arquette bara ÄR Alabama! Historien är enkel och den har berättats förut. Våra två hjältar träffas, de blir hejdlöst förälskade i varandra men de råkar stjäla en hel resväska full med kokain av maffian. De flyr västerut till Clarences barndomsvän Dick Ritchie (suveränt spelad av Michael Rapaport) i drömmarnas stad Los Angeles. Clarence och Alabama vill ha hjälp av Dick med att sälja knarket för att sedan dra sig tillbaka till Cancun, Mexico, och tillbringa resten av sina liv med att spendera pengarna. Självklart fungerar inte deras plan helt smärtfritt, utan paret får kämpa sig igenom ett antal jobbiga situationer.

Manus till "True romance" är skrivet av Quentin Tarantino ("Pulp fiction", "Reservoir dogs"). Det är Quentins allra första manus och han finansierade sin första film "Reservoir dogs" med pengarna han fick för detta manus. Filmen blev till slut regisserad av Tony Scott som också gjort filmerna "Spy game", "The last boy scout", "Snuten i Hollywood II" och "Top gun". Jag tycker väl inte att Tony Scott är en av de allra främsta filmregissörerna, men här har han lyckats mycket bra. Filmen bär dock mycket tydliga spår av Tarantino då den liknar både "Reservoir dogs" och "Pulp fiction" till stil och innehåll. Alla tre filmerna lyfts upp av en massa otroliga karaktärer, de har en snabb och träffsäker dialog och de innehåller flera typiska "Quentin Tarantino-monologer". "Reservoir dogs" har "Like a virgin-monologen", "Pulp fiction" har "hamburgare i Holland-monologen" och "True romance" har bland annat Hoppers "Sicilians and the Moors-monologen", Gandolfinis "The first kill-monologen" och Samuel L Jackson "Eating pussy-monologen", som för övrigt finns med i sin helhet i "deleted scenes"-avsnittet. Ett annat särdrag i Quentins filmer är givetvis att han blandar svart humor med mycket våldsamma scener. I "True romance" har han dock kryddat anrättningen med en mycket gullig kärlekshistoria. Filmen är trots sitt våldsamma inslag en bra dejt-film. Quentin berättar på sitt kommentarsspår att många par har "True romance" som "deras film", på samma sätt som ett kärlekspar kan ha "sin sång".

Rolllistan i "True romance" är minst sagt imponerande. Man får väl anta att det är mycket tack vare allt snack i branschen om Quentins första film "Reservoir dogs" som hade haft premiär året innan. Här följer en liten lista på medverkande skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, Michael Rapaport, James Gandolfini, Chris Penn, Tom Sizemore, Saul Rubinek, Bronson Pinchot och Michael Beach. Man får väl anta att det både fanns en lockelse i manuset och en respekt för Tony Scott som gjorde att alla dessa skådespelare ville vara med. En liten detalj är att James Gandolfini (Sopranos) gjorde här sin första roll som maffiamedlem.

Tony Scott har förvaltat Quentin Tarantinos manus mycket väl. Quentin nämner i sitt kommentatorspår att Tony har följt manus mycket noga och i huvudsak endast ändrat på två större "saker". Dels hade Quentin tänkt spela in filmen mer likt "Reservoir dogs" där han hoppar fram och tillbaka i tiden. Tony Scott valde att berätta "True romance" i en rak tidslinje. Jag vet inte vilket som hade blivit bäst men Tonys version är nästan fulländad så jag är nöjd. Den andra stora ändringen är jag också mycket nöjd med och det är att Tony skrev om slutet! I extramaterialet finns det slut som Quentin skrivit med, och det är helt fantastiskt! Men jag håller faktiskt med Tony om att både filmen, och Clarence och Alabama för den delen, förtjänar det slut som han valde. Quentin spenderar en hel del tid att prata om detta val i sina kommentarer och han håller med en viss motvilja med om att Tonys slut är bättre än hans eget. Alternativa slut finns på en del DVD-utgåvor och jag tycker ofta att de ursprungliga sluten är mycket bättre än de mer kommersiellt gångbara slut som filmbolagen väljer. Två exempel där de alternativa, dvs. ursprungliga, sluten är överlägset bättre är i filmerna "Ett perfekt mord" och "Stigmata". "I ett perfekt mord" har de genom att byta ut slutet ändrat de scener som motiverar filmens titel! Detta var för mig helt ofattbart. Regissören förklarar att de ville ha en mjukare bild av Gwyneth Paltrows karaktär. Bullshit säger jag om ett sådant beslut. Vad Tony Scott kände efter att han filmat hela filmen var att filmens slut var fel, helt enkelt. Han hade gjort en sagofilm och då skulle filmen ha ett sagoslut helt enkelt. Ett sådant argument kan jag köpa helt och hållet.

Musiken i filmen är mycket väl vald. Speciellt det romantiska temat, ett stycke som spelas på en xylofon, är otroligt bra. Den musiken är för övrigt tagen direkt från filmen "Badlands" från 1973. Clarence är också en stor Elvis Presley-fan och det finns många referenser till Elvis i filmen. Bland annat spelar Val Kilmer Clarence:s mentor, en Elvisliknande figur som träffar Clarence på toaletten och ger honom råd, våldsamma sådana.

Extramaterialet på första skivan är tre mycket intressanta och underhållande kommentatorspår. Först lyssnade jag på Quentin Tarantinos spår. Han pratade om arbetet med sitt manus, sina andra filmer, och allmänt om hur det var att försöka slå sig fram i Hollywood som okänd ung filmskapare. Efter det lyssnade jag på regissören Tony Scotts spår. Han pratar lite om hur han kom i kontakt med filmen och Quentin och sedan drar han anekdoter och minnen från filminspelningen. Till sist har vi det underhållande spåret där Christian Slater och Patricia Arquette tillsammans tittar på filmen. En lustig detalj är att de verkligen ser på filmen tillsammans, precis som om de vore två vanliga åskådare. Det var ju faktiskt tio år sedan filmen spelades in. De lever sig med i actionscenerna, berörs av kärleksscenerna och uttrycker förtvivlan när Clifford tar sin sista cigarett.

Andra skivan är fullmatad med intressant material. Där finns cirka 30 minuters bortklippta eller förlängda scener, med eller utan regissörens kommentarer. Dessa scener tillför inte så speciellt mycket till filmen och de har blivit klippta för att hålla ner filmens längd eller för att hålla upp tempot. Som jag nämnt tidigare finns ett alternativs slut, med eller utan kommentarer av regissören Tony Scott eller Quentin Tarantino. Det alternativa, eller ursprungliga, slutet är som jag sagt helt otroligt bra och man kan nästa önska att filmen fått detta slut.
"You're so cool",
"You're so cool",
"You're so cool".
Men som sagt, andan i filmen krävde ett annat, lyckligare slut. Till detta finns fyra längre stycken från filmen med kommentarer från Dennis Hopper, Val Kilmer, Brad Pitt och Michael Rapaport. Dessa scener täcker in nästan en hel timme, dvs halva filmen. Man får se de avsnitt där ovanstående skådespelare deltar och höra deras respektive minnen och anekdoter vilket är mycket intressant, speciellt Hoppers och Rapaports. I övrigt finns det vanliga extrmaterialet som en featurette, fotografier, trailers, TV-spottar och filmlistor för skådespelare och andra från filminspelningen.

Sammanfattning
"True romance" är en helt fantastisk film och då menar jag inte actionfilm, utan film alla kategorier. Har du inte sett den, så måste du se den snarast. Den innehåller otroliga skådespelarprestationer, och en av filmhistoriens bästa scener, den mellan Dennis Hopper och Christopher Walken. Även scenen mellan James Gandolfini och Patricia Arquette ("You got a lot of heart, kid, you know that?") och den avslutande scenen med Tarantinos alltid
återkommande "Mexican standoff" är maffiga. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, och när jag nu skulle kolla in nyutgåvan blev jag överraskad av hur bra och framför allt romantisk den är. Trots att jag nu sett igenom filmen ett antal gånger med alla kommetarsspår och allt extramaterial är den otroligt fräsch. Man kan verkligen se den om och om igen. Detta är en film som kommer att klara minst tio år till innan den börjar kännas för gammal. Jag tror att det är den romantiska sagokänslan, förstärkt av musiken, som gör att jag faller pladask för denna pärla från Quentin Tarantino och Tony Scott.

Betyg 5/5