Elysium (2013)

He can save us all.

Jag hade fått den stora äran att välja månadens filmspanarfilm. Det är ett ärofyllt men också betungande uppdrag. Man vill ju att det ska vara en bra film som man lockar med de andra på. Vissa av mina filmbloggande vänner ser det mesta som går på bio verkar det som, men jag, och säkert fler, ser inte så mycket film ute på stan (ser mest film hemma). Redan på förra träffen visste jag att den nya sci-fi-filmen med Matt Damon Elysium skulle ha premiär i augusti och filmen valdes utan en sekunds tvekan.

Matt Damon är en skådespelare som jag gillar och litar på. Dels är han bra men än viktigare så verkar han välja bra projekt och han är också tillräckligt stor för att antagligen ha en hel del att säga till om i produktionerna. Resultatet har blivit att han är en av få skådespelare som jag kan välja film på grund av skådis mer än regissör, ämne eller annat.

Filmens regissör är den intressante sydafrikanen Neill Blomkamp, ni vet han som gjorde långfilmsdebut med District 9 häromåret. Jag var ganska kluven då det gäller den filmen. Cool idé, snyggt gjord, men inte riktigt min kopp av te. Jag skulle nog givit den en 3/5 på min betygsskala.

Elysium är en sci-fi som utspelas på jorden, i en nära framtid. Utseende och tema gör att den nästan känns som en fortsättning på District 9. Men han har bytt ut Johannesburg med Los Angeles. Han fortsätter dock att behandla filosofiska frågor om rättvisa och de utstöttas kamp mot de privilegierade. Blomkamp har uppenbarligen en större budget denna gång och filmen är klart snyggare än den förra filmen. Om District 9 var en hemmagjord sci-fi är detta bombastiskt à la Hollywood.

Blomkamp vill uppenbarligen använda sci-fi-filmens format för att i en allegori prata om verkliga orättvisor på jorden. Men jag tycker inte att han träffat rätt i balansen mellan verkligt och påhittat, mellan fantastisk och realistiskt. Filmen var för lite sc-fi för att man skulle kunna kasta allt vad realism heter och bara åka med på "the ride", men samtidigt var den orealistisk på flera plan, och enligt mig tyvärr orealistisk på fel sätt. Konflikten mellan de rika på Elysium och de fattiga på jorden etablerades aldrig på ett bra sätt. De låg uppenbarligen inte i krig med varandra, eftersom de inte hade något effektiv skydd på Elysium mot invasion, men ändå fick man en känsla av uppror. Mycket i filmen känns otydligt när man har tänkt på den ett tag eller sovit på saken som jag så ofta behöver göra innan jag vet hur en film "landar" hos mig.

Ett annat problem var om hur långt hade framtidens medicinkunskaper egentligen kommit? Först dödas Kruger som det verkar, men sedan så räcker det att han ligger i en maskin några sekunder så har han fått ett helt nytt ansikte? Lite väl slappt manusskrivande, väl? Matt Damon åt sina piller och gick från dödssjuk till helt oberörd osv. I slutet verkar det som att människans gemensamma resurser trots allt räckte till åt alla behövande? Var det hela filmens budskap? Fred på jorden? Eller skulle det bli som Fredrik spekulerade om, att slutet på filmen var början till misär för ALLA, även för dem på Elysium?

Nej, det är fel typ av frågor som snurrar runt i mitt huvud. Och då har jag inte ens nämnt de smöriga avslutningsscenerna med smutsiga barn som springer i slow motion genom vattenpölarna mot ambulanserna... Eller de religiösa övertonerna med nunnan och frälsaren...

Men där fanns en hel del bra också! Mat Damon - bra såklart. Miljöskildringen över Los Angeles efter domedagen - suverän. Skurken Kruger - lustig (om än fylld av ologiska handlingar). Elysium där uppe i skyn - snygg. Samt några ok biroller som spelades av Jodie Foster och William Fichtner (ja just den gubben, Jojje!)

Detta var en intressant film, den tål att tänkas på och den får absolut ett godkänt betyg. Den var bättre och framför allt mer underhållande än District 9. Men jag hade hoppats på att kunna bjuda på en ännu bättre film nu när jag fick välja film för träffen.

Jag ger Elysium tre flodhästar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tag nu en rymdsäkrad skyttel och åk över till de övriga filmspanarna och kolla vad de tycker om filmen: Jojjenito, Sofia, Fiffi, Fredrik, Jessica, Har du inte sett den?, Movies-Noir, Filmparadiset.

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!

The Best Of 2013 - So far

Vi har passerat den varmaste delen av året och går snart in i höstens mörker och vad kan passa bättre då än en liten topplista över de bästa filmerna från 2013 - än så länge. Denna lista är hastigt ihopsatt och dess inbördes ranking kan omvärderas många gånger före den definitiva årslistan för 2013 skrivs någon gång i vår. Dessutom kommer en massa mer film från 2013 tittas på under hösten och vintern, inte minst på den kommande filmfestivalen i november.

Så hära tycker jag just nu då...



10. Side effects

Steven Soderbergh ger oss medicin men den ger fel bieffekt.



9. Oz the great and powerful

Färgsprakande och skör som en porslinsdocka.



8. Bullet to the head

Sly är tillbaka med muskler och mord i sinnet.



7. Iron Man 3

Det finns bara en Robert Downey Jr, men alldeles för många Iron Man-kopior.



6. Trance

Ännu en "drömmar inom drömmar"-film. Inget är vad du tror.



5. Only God forgives

Mardrömslik våldsodyssé, lite lik Drive fast utan romantiken och handlingen.



4. The last stand

He's back!



3. World War Z

Skrämmande och smittsamt.



2. The way way back

Ljuvlig indy-film från Amerika.



1. Spring breakers

Nästan naket. Svettigt.





Men alla filmer platsar inte på topplistor. En del hamnar i bottenlistor. Hittills har jag sett tre ettor. De är After Earth, A good day to die hard och The great Gatsby (not so great actually...).

Vad tycker du? Rimlig lista? Bu eller bä? Kommentera gärna!

Sucker Punch (2011)

Dr. Gorski: You control this world. Let the pain go, let the hurt go, let the guilt go. What you are imagining right now, that world you control. That place can be as real as any pain.

Efter att jag sett och blivit omåttligt fascinerad av Spring breakers var det två filmer jag ville se. Dels den igår revyade Project X, dels Sucker punch. Precis som i Spring breakers har Sucker punch tjejgäng i huvudrollen och det är spännande eftersom det inte är så vanligt i den mansdominerade filmvärlden, men den egentliga anledningen till att jag valde filmen var mest för att jag var nyfiken på att se vad Vanessa Hudgens hade att erbjuda i denna film. Jag hade faktiskt börjat se denna film en gång tidigare men då blev jag så bestört över den hemska inledningen där Babydoll's lillasyster blir mördad att jag stängde av filmen. Sedan har den blivit liggandes utan att bli vald som en panelhöna på skoldansen.

Zack Snyder har en säregen stil som regissör. Jag har tidigare sett hans 300 och Watchmen. Denna gång verkar det som att filmen inte bygger på en Frank Miller-förlaga, utan Sucker punch bygger på en originalidé av Snyder själv. Ok, man kan kanske anta att det blir action och stil över innehåll då? Javisst, du har så rätt.

På tal om Spring breakers. Är dessa två filmer jämförbara? Nej, det tycker jag inte, Spring breakers har ett djup som inte finns i denna. Båda filmerna har en tydlig sexuell ton på grund av klädsel, eller avsaknaden av sådan. I Spring breakers ser vi våra fyra hjältinnor i bikinis filmen igenom. I Sucker punch har våra fem hjältinnor på sig kläder som om de vore tagna ur en burlesk kabaré eller någon "high school girls"-fetischporrfilm. Men den stora skillnaden ligger i hur karaktärerna målas upp och vad som händer under ytan.

Sucker punch påminner till stilen mer om filmerna av Tarsem Singh, som The cell eller The Fall, i och med att stora delar av filmen utspelas i ett drömlandskap. En annan film som jag kan likna Sucker punch med är den utflippade Biblioteque Pascal, filmen som jag inte fattade när jag såg den men som har funnits kvar i mitt huvud som en av de mest säregna filmerna från 2010 års festival.

Sucker punch är i alla fall väldigt snygg och flera av actionsscenerna är bra gjorda. Men utseende är inte allt som det brukar heta och filmen har några rätt så allvarliga problem. För det första etableras inte "reglerna" i världen vi får se. Hur hänger den ihop och vad kommer konsekvensen bli om något händer i de olika dimensionerna? Filmen utspelas på tre plan som det verkar. Dels den bistra verkligheten där Babydoll egentligen befinner sig, mentalsjukhuset. Den andra dimensionen är den fantasivärld som Babydoll bygger upp, dvs den värld där hon och de andra tjejerna är lyxprostituerade och dansare. Den tredje dimensionen är de actionscener vi får se när Babydoll dansar i dimension nummer två.

Det tog ett bra tag innan jag helt hängde med i hur dessa dimensioner påverkade varandra. Nu var det kanske bara var jag som var trög i huvudet, men jag tycker nog att lika häftigt som en film som denna kan vara, lika viktigt är det att etablera filmens universum på ett rimligt tydligt sätt. Nu blev de inledande actionscenerna förvisso vackra, men samtidigt lite monotona då jag som åskådare inte helt fattade vilka "stakes" som låg i potten.

Den andra stora anledningen till att spänningen uteblev i denna film är att de fem tjejerna är så eländigt tunt målade. Jag tycker Snyder har misslyckats med manus när karaktärerna blir så grunda. All spänning förtas när man inte bryr sig om dem som riskerar sina liv. Den bästa karaktären, den enda som verkligen kom till liv på duken, var filmens onde man Blue, slajmigt spelad av Oscar Isaac. Men jag hade kunnat gilla filmen mycket mer om tjejerna varit bättre skrivna. Efter filmens suggestiva inledning tappar den gnistan ganska snart och då återstår bara kort-korta kjolar, nylonstrumpor och en massa action.

Nu vill jag inte skylla på tjejerna som spelade Babydoll, Blondie, Sweet Pea, Rocket och Amber. I nämnd ordning var det Emily Browning (från Sleeping beauty), Vanessa Hudgens, Abbie Cornish, Jenna Malone samt Jamie Chung. De gjorde nog det som kunde göras med det material de fick. Vanessa Hudgens är skön, men hon har en ganska liten roll här. Sedan var det gäckande vem som spelade Rocket. Till slut kom jag på det, Jenna Malone var ju Gretchen i Donnie Darko. Kul för henne. Och Abbie Cornish i rollen Sweet Pea... är det någon annan som tycker att hon är otroligt lik Nicöle Kidman?

Actionscenerna var bra alla fyra och de gör i princip hela filmen för mig. Den första i snön mot samurajerna var snygg. Den från första världskriget var rolig med de bisarra tyskarna. Den mot draken var nog bäst av alla där jag gillade hur Snyder visar hur drakar skapar sin eld. Något för Game of Thrones-folket att ta efter kanske. Och den sista scenen med rånet mot det flyende tåget var något av ett The train job.

Egentligen är det konstigt att jag inte gillar denna film mer. Jag brukar ju triggas av denna typ av fantasirika filmer, med drömmar inom drömmar och så vidare. Dessutom har den ett mörker som måste anses som ganska överraskande. Men till slut blir tunna karaktärer och en mycket oklar handling faktorer som gör filmen svag i mina ögon. Vad var Snyders idé med filmen? En gimmick för att få visa upp tjejerna i den ena ekivoka utstyrseln efter den andra?

Till sist, ville man inte få se Babydoll dansa åtminstone en enda gång?

Jag ger Sucker punch två kristaller i svalget av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Project X (2012)

Disco! Disco!

Och så var sommaren slut och bloggen vaknar långsamt till liv. Låt oss starta med buller och bång och med en film som jag valde att se efter jag sett den fantastiska Spring breakers.

Project X är en skön film. Det är en helt galen och bångstyrig partyfilm. Ska man göra en film i denna genre ska man släppa alla spärrar och göra den hejdlös. Och just det tycker jag att de har lyckats med i denna film. Den startade ganska svagt och jag tyckte nästan att den var tråkig i inledningen men desto längre in i natten vi kom desto roligare blev den. Suget efter att partajja stegrades gradvis under hela filmens gång. Det är en perfekt förfestfilm för fôlk i stugorna.

Här har vi en film som bryter mönstret och det gillar jag allt som oftast när filmer gör. Den har ingen speciell handling, även om den bygger löst på en fest som ballade ur för en kille i Australien för några år sedan. Han hade postat på webben att han hade fest och 500 personer dök upp med allmän kaos som resultat. Filmen har inga speciellt originella eller ens roliga karaktärer. Huvudpersonen är intetsägande och hans störiga kompis är mest... störig. Har den någon bra dialog då? Njae, den skrivna dialogen är inte speciellt unik på långa vägar.

Men vad Project X har är en hög energi, ett kaos som är så realistiskt att man kan tro att det var lite kaotiskt under inspelningen till och med. Filmen har attityden I don't give a fuck. Den är inspelad med några hundra statister som mer eller mindre improviserade sina scener och dialog som ses i bakgrunden. Det är lätt att tro att mer eller mindre alla statister var berusade under inspelningen. Det är den vibben jag får i alla fall.

Som komedi är den simpel men rolig. Check på det alltså. Som partyfilm är den suverän. Som ett inlägg i jämställdhetsdebatten? Glöm det. Gamla regler gäller här, boys will be boys, girls will be topless.

Filmen påminner mig lite om Tom Cruise's fina Risky business, men denna är grundare i handling och karaktär men kompenserar med mer hejdlöshet. Den påminner mig också om en fest jag hade för Mr Magic i mitten av 80-talet hemma hos mig. Det var hans 18-årsfest och ryktet om festen spreds tydligen. Skadegörelse och svineriet var inte i närheten av vad vi får i denna film såklart, men jag kan fortfarande komma ihåg paniken jag fick när jag gick ner från övervåningen där vi just firat Mr Magic med tårta i ansiktet (vi var unga och lättroade), då jag fann hela undervåningen full med folk jag aldrig sett förut. Lite saker gick sönder och vårt middagsbord fick en skada men inget i samma division som bränder eller bil i pool i alla fall. Jag hade kanske överseende föräldrar för jag kommer inte ihåg att det blev några drastiska konsekvenser för mig efter festen.

Project X är gjord av och för festsugna snubbar och jag blev mer och mer förtjust i den desto längre in i filmen jag kom. Den är en stark film inom sin genre. En kul film helt enkelt.

Jag ger Project X tre topplessbrudar i poolen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Party

Tequila ska drickas med halssalt

Dvärgen som boxar alla i skrevet, tjejer också

Föräldrarna. Hunden överlevde!

Den obligatoriska snygga tjejen

Kvällens vaktteam

Hunden inne i hopptältet

Garden party!

World War Z (2013)

[We meet in a dark room, a room without windows. One wall and the roof is dark gray, bordering to black, the other walls are dark red. Book shelves from floor to ceiling filled with movies. This is a movie room. Mr. Hank, a veteran in his prime, looks tired, the holidays are near, but he wants to tell his story.]


It was a real surprise. I had low expectations after all the talk in the media about messing around with the script and problems during the shoot. It's easy to think of Waterworld when such things come up. Also, I might not have been Brad Pitt's biggest fan, if I may say so.


What did you know about it before you saw it?


I was fairly uninitiated. Of course, I had seen the poster and snippets from the trailer, but I knew nothing about the book or the background to the film. And I certainly did not know as much about them as some others with our hobby did.


How was the experience?


It started with a very nice dinner with my good friend Jojjenito. Once inside the movie theater we found our seats and mine was gilded with a wonderful creature to the left. Nice company both to the right and to the left, I was happy to say.


How did it start?


Director Marc Foster had a disease. He liked cutting. Cut, cut, cut. Often it would result in a fragmented movie. A good example of that is the Bond movie Quantum of Solace. But in this case it worked out great. The long opening scene was impressively good. Much because of the fast cuts. We did not really see the monsters in the beginning. We did not really understand what we saw. We didn't get it. An effective technique. As we all know, a monster we can't see is more scary. As the virus is.


It started out good then, but after a while it turned bad?


No, not really. But it seemed to go in that direction for a while in the beginning there. Gerry's daughter began to cough and have shortness of breath and I was immediately suspicious. I involuntarily thought of the illness another movie had. War of the Worlds had that disease. It was destroyed by the two children's constant screaming and obnoxious behavior. But even though everything was set for a repeat of the illness, the film took a different turn and soon we lost the wife and daughters and the film got going.


How so?


The scene in South Korea proved to be just the start of a number of succeeding magnificent scenes. Non stop action. Also, it was there in Korea that we lost the smart but clumsy guy from Harvard. At least he did manage to tell us a little snippet of wisdom about Mother Earth that helped Gerry to crack the nut in the end.


Did it all start in Korea?


No, I don't think so. Already the opening scenes from Philly were very good. I'm thinking especially of the first zombie transformation to the sound of the toy that counted to 12, the scene in the store and the claustrophobic scenes in the apartment building.


What happened after Korea?


It was then that the peak of the film came. The Jerusalem scene was one of the coolest I've seen in 2D in a long time.


2D?

    [Mr Hank jumps out of the armchair with a sparkle in his eyes.]


YES! We naturally chose 2D when we had a choice.


Why was Jerusalem cool?


The pace. The film flies forward. Gerry barely had time to land before it takes off again. After a short time with his Mossad contact all hell burst loose and then it was rock'n'roll. The scenes from the wall and the short but uneven battle for Jerusalem were superb. The scene with the helicopter crash got me even more worked up, and the last glimpses of the Israeli attack helicopters firing rockets towards Jerusalem gave me chills.


And then the movie died?


No! The airliner scene was also great. I especially liked when Gerry washed the wounds of his friend and also the hand grenade. Don't forget the hand  grenade. I was tense as a stick. The movie was exciting and engaging. She next to me huddled up in her seat purring like a cat.


But then the movie died? The classic pathetic end waited ...


Right, the pathetic ends that are so common in blockbusters. How many times have I cursed them? It seems to be more difficult to finish a movie than to get it going. But no, not this time, NOT this time! Instead, the movie went from the grand scale and bombastic action to an ending that was more like 28 days later. "Smaller scenes", characters that we actually got to know, more personality and dialogue. The last section was also played out in a closed location. The scenes were almost as claustrophobic as those in the film's beginning. It must have been one of the most brilliant things the filmmakers did, the change of focus and feeling for the scene in Cardiff.


Is there anything else on your mind?


A tiny little scene. When Gerry flew from Korea to Israel we saw a nuclear bomb being detonated down there, on the ground. They might have been flying over India. It gave me chills down my spine when I realized how people's last resort was to use the atomic bomb. A small but important detail.


Have you read the book?


No, up until a few days ago, I did not even know that the movie was based on a book. But I started reading it yesterday.


Conclusion?


4/5,  can't wait to see it again ...

[For other oral testimonies take a look in the archives: Jojjenito, Sofia, Filmitch, Jessica, Fiffi] 

Semester!

Inom en timme kommer dagens revy upp här på bloggen. Men sedan drar jag iväg på semester och då går min blogg ner i mörkt läge. Semester från bloggen? Japp, inga inlägg och antagligen inga eller mycket få kommentarer på min eller annans blogg. Nu ska det vilas. Men till hösten har vi en massa revyer från Sommarklubben 2013, nya projekt och filmspanarresan till Malmö att se fram emot. Ha de!

The Way, Way Back (2013)

Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.

Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?

Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.

Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.

Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5