Finding Dory (2016)

Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.

Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.

Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:

Sofia

Fiffi

Johan

Finding Nemo (2003)

Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.

Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.

Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.

Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rolig detalj från eftertexterna

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5

Drive (2011) Re-revy

Jag har inte sett om speciellt många filmer som jag revyat sedan bloggen startade (april 2010), men det kommer bli fler och fler ju länge bloggen finns. Nu har jag i alla fall sett om Drive som jag såg på filmfesten förra året. Jag gillade filmen starkt och gav den då en fyra.

Min gode vän från Uppsalatiden, Docent Niklasson var på sällsynt besök häromveckan. Bland annat kollade vi en film hemma i filmrummet. Jag plockade fram min nyinköpta blu-ray av filmen. Anders var sugen på att se filmen han hört så mycket om. Eftersom jag redan skrivit om filmen tänkte jag bara ta upp några punkter här.

Musiken är otroligt bra, speciellt den "vanliga" filmmusiken i bakgrunden som sätter stämningen på ett suveränt sätt. Det är mycket Michael Mann-känsla i denna film. Första gången jag såg filmen störde jag mig lite på några sekvenser med collage och popmusik men det var inget problem denna gång.

Filmens inledande biljaktsscen är sensationellt bra. Jag tycker ofta att biljakter med skrikande däck är tråkiga men den inledande i Drive måste var en av filmhistoriens mest spännande.

Jag måste också nämna de tre skådespelarna. Jag tycker ju att Ryan Gosling är bra, men jag ställer mig lite frågan till den ohejdade hyllningskören till honom som spridit sig som en löpeld på bloggarna. Han är bra, javisst, men han har lite kvar till de högsta nivåerna. Han blir ganska klart slagen av Michael Fassbender tycker jag till exempel. I denna film spelar han en fåordig och ofta uttryckslös karaktär. Jag gillar hans prestation och han lyckas få mig att tro att han är så hård som karaktären ska vara. Men blir jag blown away. Nej, inte fullt.

Det är två andra skådespelare som gör filmen för mig. Två biroller dessutom. Först har vi Albert Brooks som jag kanske aldrig sett så här bra. Han var helt suverän redan i Broadcast News, en film som jag inte sett om på länge. Hans Bernie Rose anno 2011 är i alla fall väldigt bra.

Bra filmer ska ses om. När jag ser en film för första gången är allt som oftast fokus på handlingen istället för enskilda delar av filmen (en skådespelare, en dialog, en stämning, musik, scen etc). Jag såg för övrigt en film igår kväll som inte följde det mönstret, en film vars stämning är dess allt. Se fram emot den revyn inom några dagar. Nu när jag såg om Drive satt jag och bara fascinerades av Carey Mulligans ansikte. Hon är helt makalös. Varje gång hon var i bild sögs jag in i skärmen. Mycket underlig känsla. Jag gav ett stort leende mest hela tiden. Jag undrar om hon kan göra fel? Lyckas hon bara välja rätt filmer för sin karriär så kommer hon gå långt, långt.

Till sist kan man konstatera att übervåldet känns ända in i benmärgen även vid andra sittningen. Och scenen då Bernie knivar Shannon är fortfarande filmens äckligaste scen.

Här finner du min ursprungliga revy.

Filmen var snäppet bättre denna gång, men jag känner fortfarande att den inte orkar klättra upp till femman. Den får en stark, stark fyra. Kanske blir tredje gången gillt någon gång i framtiden?

Betyg: 4+/5

Hon i förgrunden