12 Strong (2018)

En mycket kort tid efter 9/11 skickade USA in små team av specialister för att styra flyganfall mot Al Qaida. Den bästa Chris, vår käre Thor, spelar ledaren i en 12 man liten grupp som opererade i norra Afghanistan under knappa förhållanden.

Operationer som denna var länge strikt hemliga och teamets bedrifter har inte varit kända för allmänheten tills nyligen. Journalisten Doug Stanton skrev boken The horse soldiers om operationen. De amerikanska soldaterna samarbetade med the Northern Alliance som stred mot talibanerna och deras mål var Mazar-i-Sharif, en viktig stad på som grund av sin strategiska position kontrollerade en hel region.



Vid sidan av Chris Hemsworth är Michael Shannon och Michael Pena de mest kändas namnen i rollistan. Filmen är regisserad av dansken Nicolai Fuglsig, känd för sin film Exfil. Regi och produktion är ok men inte lika bra som i de bästa krigsfilmerna, ”the motser of all war movies” är förstås Black hawk down av Ridley Scott. Personregin är bra men vissa specialeffekter som explosioner uppe i bergen som uppenbarligen var gjorda i post-production såg dåliga ut.

Chris är en fröjd att se. Han är en av mina favoriter nu för tiden. Han har en pondus och spelar ofta med en liten glimt i ögat. Jag har tröttnat mer och mer på de skådespelare som aldrig slappnar av utan alltid är sura och stela.



Historien är väldigt spännande och egentligen ska man nog läsa boken då filmen som det verkar bara hanterar hälften av händelserna. Teamet ställdes på fler prövningar än de som visas i filmen.

Som helhet är filmen spännande och intressant på grund av dess nutidshistoria. Den är inte överdrivet sentimental även om vi serveras de obligatoriska avskedsscenerna när soldaterna lämnar sina nära och kära inför avresan. Ibland känns de scenerna lite repetitiva och filmen skulle lika gärna kunnat starta direkt i Afghanistan.

Jag ger 12 strong tre veckor mot omöjliga odds av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

Elysium (2013)

He can save us all.

Jag hade fått den stora äran att välja månadens filmspanarfilm. Det är ett ärofyllt men också betungande uppdrag. Man vill ju att det ska vara en bra film som man lockar med de andra på. Vissa av mina filmbloggande vänner ser det mesta som går på bio verkar det som, men jag, och säkert fler, ser inte så mycket film ute på stan (ser mest film hemma). Redan på förra träffen visste jag att den nya sci-fi-filmen med Matt Damon Elysium skulle ha premiär i augusti och filmen valdes utan en sekunds tvekan.

Matt Damon är en skådespelare som jag gillar och litar på. Dels är han bra men än viktigare så verkar han välja bra projekt och han är också tillräckligt stor för att antagligen ha en hel del att säga till om i produktionerna. Resultatet har blivit att han är en av få skådespelare som jag kan välja film på grund av skådis mer än regissör, ämne eller annat.

Filmens regissör är den intressante sydafrikanen Neill Blomkamp, ni vet han som gjorde långfilmsdebut med District 9 häromåret. Jag var ganska kluven då det gäller den filmen. Cool idé, snyggt gjord, men inte riktigt min kopp av te. Jag skulle nog givit den en 3/5 på min betygsskala.

Elysium är en sci-fi som utspelas på jorden, i en nära framtid. Utseende och tema gör att den nästan känns som en fortsättning på District 9. Men han har bytt ut Johannesburg med Los Angeles. Han fortsätter dock att behandla filosofiska frågor om rättvisa och de utstöttas kamp mot de privilegierade. Blomkamp har uppenbarligen en större budget denna gång och filmen är klart snyggare än den förra filmen. Om District 9 var en hemmagjord sci-fi är detta bombastiskt à la Hollywood.

Blomkamp vill uppenbarligen använda sci-fi-filmens format för att i en allegori prata om verkliga orättvisor på jorden. Men jag tycker inte att han träffat rätt i balansen mellan verkligt och påhittat, mellan fantastisk och realistiskt. Filmen var för lite sc-fi för att man skulle kunna kasta allt vad realism heter och bara åka med på "the ride", men samtidigt var den orealistisk på flera plan, och enligt mig tyvärr orealistisk på fel sätt. Konflikten mellan de rika på Elysium och de fattiga på jorden etablerades aldrig på ett bra sätt. De låg uppenbarligen inte i krig med varandra, eftersom de inte hade något effektiv skydd på Elysium mot invasion, men ändå fick man en känsla av uppror. Mycket i filmen känns otydligt när man har tänkt på den ett tag eller sovit på saken som jag så ofta behöver göra innan jag vet hur en film "landar" hos mig.

Ett annat problem var om hur långt hade framtidens medicinkunskaper egentligen kommit? Först dödas Kruger som det verkar, men sedan så räcker det att han ligger i en maskin några sekunder så har han fått ett helt nytt ansikte? Lite väl slappt manusskrivande, väl? Matt Damon åt sina piller och gick från dödssjuk till helt oberörd osv. I slutet verkar det som att människans gemensamma resurser trots allt räckte till åt alla behövande? Var det hela filmens budskap? Fred på jorden? Eller skulle det bli som Fredrik spekulerade om, att slutet på filmen var början till misär för ALLA, även för dem på Elysium?

Nej, det är fel typ av frågor som snurrar runt i mitt huvud. Och då har jag inte ens nämnt de smöriga avslutningsscenerna med smutsiga barn som springer i slow motion genom vattenpölarna mot ambulanserna... Eller de religiösa övertonerna med nunnan och frälsaren...

Men där fanns en hel del bra också! Mat Damon - bra såklart. Miljöskildringen över Los Angeles efter domedagen - suverän. Skurken Kruger - lustig (om än fylld av ologiska handlingar). Elysium där uppe i skyn - snygg. Samt några ok biroller som spelades av Jodie Foster och William Fichtner (ja just den gubben, Jojje!)

Detta var en intressant film, den tål att tänkas på och den får absolut ett godkänt betyg. Den var bättre och framför allt mer underhållande än District 9. Men jag hade hoppats på att kunna bjuda på en ännu bättre film nu när jag fick välja film för träffen.

Jag ger Elysium tre flodhästar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tag nu en rymdsäkrad skyttel och åk över till de övriga filmspanarna och kolla vad de tycker om filmen: Jojjenito, Sofia, Fiffi, Fredrik, Jessica, Har du inte sett den?, Movies-Noir, Filmparadiset.

Wrong (2012)

Inför nästa film mötte jag upp med Fiffi utanför Zita. Vi skulle se den galne fransosen Quentin Dupieux's nya film Wrong. Det var den 21a (!) filmen på festivalen för mig. Fiffi hade talat sig varm om Dupieux's film Rubber och jag var sugen att se vad uppföljaren kunde bjuda på. Den upp-och-nedvända planschen var skön och såg helt fel ut. Jag var förberedd på en absurd film.

Filmen startar med en brinnande skåpbil ute i öknen. På den öde landsvägen står några brandmän. Ingen verkar bry sig om att bilen brinner. En av brandmännen tar en tidning i handen och stegar fram mot kameran och går på toaletten. Han drar ner byxorna sätter sig på huk med ryggen åt kollegorna och vecklar lugnt upp tidningen. Lyckligtvis bryts scenen där och vi slipper se hans "mästerverk", men det står helt klart från början att detta är lite annorlunda.

Senare får vi se en sådan där gammal väckarklocka där varje siffra är som ett blad som ramlar ner när den tickar fram. Klockan står på 6.59 och man väntar sig att alla tre siffrorna ska ändras till 7.00, men istället ändras klockan till 6.60. Haha. Ganska kul faktiskt. Absurt men absurt och lite absurt.

Den absurde huvudpersonen Dolph

Wrong handlar om Dolph Singer (Jack Plotnick). Hans hund har försvunnit och han är förtvivlad. I sitt sökande efter hunden träffar vi på hans tröge trädgårdsmästare Victor, hans tvetydiga granne, en sprallig tjej i andra änden av telefonen och en vis man (absurt spelad av den förträfflige William Fichtner).

Speciellt Dolphs första samtal med den spralliga, Emma (Alexis Dziena) var hysteriskt roligt. Han för en långsam och absurd konversation där han mest pratar om sin hund och hon svarar artigt, spralligt och aaah...bsurt. Det slutar med att hon vill flytta in hos honom, något som hon också gör. När Emma kommer med sitt pick och pack är dock Dolph ute och letar efter hunden så Emma träffar Victor, trädgårdsmästaren istället. De har sex.

Den spralliga Emma

Jag kommer inte ihåg så mycket mer om filmen. Efter en lysande inledning blev det lite tradigt och jag satt mest och nickade till under andra halvan. Om jag inte är helt ute och cyklar tror jag att Har du inte sett den-Johan satt bredvid mig. Och jag har för mig att Johan också fajtdes mot John Blund, förlåt om jag kommer ihåg fel. Filmen är kort, men för lång. Den hade vunnit på att tajtas till lite, antingen behålla sin absurditet helt och hållet, eller haft en handling.

Wrong hade varit bättre för mig tidigare under veckan tror jag. Denna gång gick filmens absurditeter in i huvudet, studsade mot något därinne och slank ut igen genom ett av hålen. Jag orkade inte samla in den. Nu satt jag istället mest och väntade på den förväntade spektakulära scenen med den upp och nedvända bilen. Den scenen fick vi aldrig se. Absurt.

Jag ger därmed Wrong två skjutningar nära haren av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The zen master

Black Hawk Down (2001)

Super 6-1 is down. We've got a bird down in the city.

"Black Hawk Down" är den bästa krigsfilm jag sett! Närvarokänslan är otrolig och det gör filmen ännu mer dramatisk. När filmen dessutom beskriver en verklig händelse blir anspänningen total.

Jag hade läst boken med samma namn före jag såg filmen för första gången. Boken är också helt otroligt spännande och intressant. Författaren Mark Bowen har genom intervjuer och militärt material återskapat så bra det går vad som hände i Mogadishu det ödesdigra dygnet hösten 1993. Journalisten Bowen har bland annat fått lyssna på all radiotrafik mellan de amerikanska enheterna under hela slaget.

Filmen visar slaget ur de amerikanska soldaternas synvinkel. Filmen behandlar medvetet inte de politiska, sociala eller geografiska aspekterna av konflikten. Kultursnobbarna på DN gav filmen dålig kritik för att den inte tog upp detta ämnet. Hur besynnerligt! Bowen behandlar frågorna lite mer i sin bok och han spekulerar i om vad som hände i Somalia under tidigt 90-tal kan ha en direkt koppling till Al Qaida och terrordåden under 90-talet som kulminerade i 9/11 och USAs intåg i Afghanistan.

Filmen är regisserad av mästaren Ridley Scott. Detta är ett av hans lyckade projekt. Filmens foto är spektakulärt, speciellt inledningsscenerna i en kall blå ton. Under slaget lyser filmen av en febrigt varm gul ton. Filmens cinematograf är mycket riktigt Kieslowski's gamle fotograf Slawomir Idziak. Till slut tycker jag att filmmusiken också är "top-notch". Den är komponerad av Hollywood-veteranen Hans Zimmer.

Skådespeleriet är inte det primära i en film av detta slag, som spelas som om den vore dokumentär. Ridley Scott har dock samlat ett stjärnspäckat gäng; Eric Bana, Tom Sizemore, Ewan McGregor, Orlando Bloom, Josh Hartnett, Sam Shepard, William Fichtner med flera.

Filmen får betyg fem!

Betyg: 5/5