Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5

10 Cloverfield Lane (2016)

Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.

SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...

Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.

Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir

The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

World War Z (2013)

[We meet in a dark room, a room without windows. One wall and the roof is dark gray, bordering to black, the other walls are dark red. Book shelves from floor to ceiling filled with movies. This is a movie room. Mr. Hank, a veteran in his prime, looks tired, the holidays are near, but he wants to tell his story.]


It was a real surprise. I had low expectations after all the talk in the media about messing around with the script and problems during the shoot. It's easy to think of Waterworld when such things come up. Also, I might not have been Brad Pitt's biggest fan, if I may say so.


What did you know about it before you saw it?


I was fairly uninitiated. Of course, I had seen the poster and snippets from the trailer, but I knew nothing about the book or the background to the film. And I certainly did not know as much about them as some others with our hobby did.


How was the experience?


It started with a very nice dinner with my good friend Jojjenito. Once inside the movie theater we found our seats and mine was gilded with a wonderful creature to the left. Nice company both to the right and to the left, I was happy to say.


How did it start?


Director Marc Foster had a disease. He liked cutting. Cut, cut, cut. Often it would result in a fragmented movie. A good example of that is the Bond movie Quantum of Solace. But in this case it worked out great. The long opening scene was impressively good. Much because of the fast cuts. We did not really see the monsters in the beginning. We did not really understand what we saw. We didn't get it. An effective technique. As we all know, a monster we can't see is more scary. As the virus is.


It started out good then, but after a while it turned bad?


No, not really. But it seemed to go in that direction for a while in the beginning there. Gerry's daughter began to cough and have shortness of breath and I was immediately suspicious. I involuntarily thought of the illness another movie had. War of the Worlds had that disease. It was destroyed by the two children's constant screaming and obnoxious behavior. But even though everything was set for a repeat of the illness, the film took a different turn and soon we lost the wife and daughters and the film got going.


How so?


The scene in South Korea proved to be just the start of a number of succeeding magnificent scenes. Non stop action. Also, it was there in Korea that we lost the smart but clumsy guy from Harvard. At least he did manage to tell us a little snippet of wisdom about Mother Earth that helped Gerry to crack the nut in the end.


Did it all start in Korea?


No, I don't think so. Already the opening scenes from Philly were very good. I'm thinking especially of the first zombie transformation to the sound of the toy that counted to 12, the scene in the store and the claustrophobic scenes in the apartment building.


What happened after Korea?


It was then that the peak of the film came. The Jerusalem scene was one of the coolest I've seen in 2D in a long time.


2D?

    [Mr Hank jumps out of the armchair with a sparkle in his eyes.]


YES! We naturally chose 2D when we had a choice.


Why was Jerusalem cool?


The pace. The film flies forward. Gerry barely had time to land before it takes off again. After a short time with his Mossad contact all hell burst loose and then it was rock'n'roll. The scenes from the wall and the short but uneven battle for Jerusalem were superb. The scene with the helicopter crash got me even more worked up, and the last glimpses of the Israeli attack helicopters firing rockets towards Jerusalem gave me chills.


And then the movie died?


No! The airliner scene was also great. I especially liked when Gerry washed the wounds of his friend and also the hand grenade. Don't forget the hand  grenade. I was tense as a stick. The movie was exciting and engaging. She next to me huddled up in her seat purring like a cat.


But then the movie died? The classic pathetic end waited ...


Right, the pathetic ends that are so common in blockbusters. How many times have I cursed them? It seems to be more difficult to finish a movie than to get it going. But no, not this time, NOT this time! Instead, the movie went from the grand scale and bombastic action to an ending that was more like 28 days later. "Smaller scenes", characters that we actually got to know, more personality and dialogue. The last section was also played out in a closed location. The scenes were almost as claustrophobic as those in the film's beginning. It must have been one of the most brilliant things the filmmakers did, the change of focus and feeling for the scene in Cardiff.


Is there anything else on your mind?


A tiny little scene. When Gerry flew from Korea to Israel we saw a nuclear bomb being detonated down there, on the ground. They might have been flying over India. It gave me chills down my spine when I realized how people's last resort was to use the atomic bomb. A small but important detail.


Have you read the book?


No, up until a few days ago, I did not even know that the movie was based on a book. But I started reading it yesterday.


Conclusion?


4/5,  can't wait to see it again ...

[For other oral testimonies take a look in the archives: Jojjenito, Sofia, Filmitch, Jessica, Fiffi] 

The Cabin In The Woods (2012)

If we all stick together we're gonna be fine... Let's split up.

Det är minst sagt lite svårt att skriva en revy om The cabin in the woods. Som så många andra vill jag inte spoila upplevelsen för de av er som ännu inte sett filmen. Detta är en film som jag starkt rekommenderar till alla som är tillräckligt intresserad av film för att läsa min blogg. Och speciellt om du är intresserad av skräckfilm, Joss Whedon eller filmhistoria kommer denna film falla dig på läppen. Jag kommer skriva en kort spoilerfri del och sedan efter ett gäng lustiga posters kommer min spoileraktiga text. Läs INTE den andra delen om du inte har sett filmen.

A cabin in the woods

Filmen handlar till synes om fem collegestudenter som ska åka till en stuga i skogen över helgen för lite R&R, komma bort från stan, partajja lite och vem vet kanske få lite sex. Gänget är det "vanliga"; den atletiske alfahannen Curt (Chris Hemsworth), den dumma blondinen Jules (Anna Hutchinson), den sköne bohemen, "the stoner" Marty (Fran Kranz), den oerfarna oskulden Dana (Kristen Connolly) samt den gode bror Duktig som fyller minoritetskvoten Holden (Jesse Williams). På väg till stugan blir de varnade av en sliskig gubbe på en bensinmack. "Åk inte vidare." "Folk kommer inte tillbaka om de åker dit..." Självklart åker ungdomarna vidare. Och sedan börjar det...

Så, visst låter det som en helt vanlig "cabin in the woods"-skräckis. Men i detta fall är filmens tag line:

"You think you know the story."

Mer kan jag inte skriva utan att spoila. För JAPP, detta är inte den "vanliga" tretton på dussinet-slasherfilmen. Gå nu och se filmen och kom sedan tillbaka, torka det stora leendet från ditt ansikte, och läs resten av min revy...

SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT.




Jag startar denna spoiler-avdelning med några retoriska frågor... Varför beter sig ungdomar i skräckfilmer som det gör? Är de dumma i huvudet eller? Varför går publiken på dessa filmer? Vill de se ungdomarna dödas på de mest hemska sätt, eller är de där för att heja på dem? Vad förväntar sig publiken från en slasher-film? Frågor som dessa måste ha rumlat runt i huvudet på Joss. Nu var det dags att göra upp med en hel filmgenre...

Direkt i filmens inledning möter vi tre tjänstemän som är på väg in på jobbet inför en helgs övertidsarbete. De prata om ditt och datt, gnabbas lite och har en allmänt skön jargong. Det är Hadley och Sitterson, spelade av favoriten Bradley Whitford (Josh i The West Wing) och Richard Jenkings, samt Lin spelad av Whedon-skådisen Amy Acker (Angel, Dollhouse). Whitford och Jenkins är sanslöst roliga hela filmen igenom och en stor behållning. De spelar karaktärerna helt perfekt.

Sitterson, Lin och Hadley

Men vänta nu, läser du detta innan du sett filmen? Spring iväg och se filmen först. Dummer!

Det etableras med en gång att ungdomarna i stugan är övervakade och till och med till viss del styrda av folket i kontrollrummet. Varför visar det sig under filmens avslutande tredjedel, men det kommer jag inte avslöja här.

I en annan scen tidigt i filmen arrangerar Hadley vadslagning om hur ungdomarna ska gå sitt grymma öde till mötes. Alla som tjänstgör bakom kulisserna skämtar och skojar om det hemska. De är alla förväntansfulla inför blodbadet som ska ske. I en annan scen när Curt och Jules ska ha sex undrar killarna som stirrar på skärmarna i kontrollrummet om kameravinklarna blir rätt - så att de kan få se Jules blottade bröst (ja!).

Först känner vi avsky för Hadley och Sittersons hjärtlösa övervakande...

Men sedan börjar satiren gå upp för biobesökarna. Det är nu Joss Whedon och Drew Goddards briljans börjar skönjas. Folket i kontrollrummet är vi, biobesökarna. Vi sitter och slår vad med oss själva om vilka hemskheter som kommer drabba ungdomarna. Vi sitter och hoppas att kameravinklarna ska tillåta oss se bara bröst.

Joss och Drew har gjort en film som dryper av referenser till en genre som de uppenbarligen kan utan och innan, som de måste älska, men som de också måste vara innerligt trötta på. Varför är det alltid på samma sätt? Varför är den grundläggande strukturen nästan alltid lik? Den dumma blondinen dör först, sen alfahannen, sen the stoner, sen den gode minoritetspersonen. Sist kvar är oskulden och ibland överlever hon, ibland inte...

Förklaringen till allt detta ges i denna film vilket sätter alla andra slasherfilmer i ett helt nytt perspektiv. Wow, tala om meta-diskussion. Whedon och Goddard är trötta på både "lazy storytelling" och publikens misslyckande att kräva originalitet.

Ploten i "The cabin in the woods" är enkel och förutsägbar därför att allt är ett spel, styrt av "the puppeteers", med samma script som alltid. Det lustiga är att våra fem ungdomar inte alls stämmer in på stereotyperna men via droger och kemikalier omformas de. Jules är inte en dum blondin, Curt är ett läshuvud och Dana är inte en oskuld (affär med sin "professor").

Marty

Jag såg filmen med min kompis Robert och vi var lite förvirrade när vi kom ut. Det är en sådan over load av intryck att det tog mig några dagar att smälta filmen och reda ut vad jag tyckte. Tredje akten av filmen är som den största bergochdalbana du kan tänka dig. 

Filmen stannar i huvudet och blir bättre ju mer jag tänker på den. Den har en mycket underhållande dialog och filmen är riktigt komisk. Den bygger på en gigantisk plot-twist som givetvis inte blir samma överraskning vid en omtitt, men jag kommer helt säkert se om den för dess humor, satir och nutidskommentarer.

Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Det är en bra castad film. Bradley Whitford och Richard Jenkins står ut. De är sensationellt underhållande. Fran Kranz som Marty kan konkurrerar om titeln en av de bästa stoners i filmhistorien. Chris Hemsworth och Kristen Connolly är jättebra.

Jag ger The cabin in the woods fyra Joss av fem möjliga.

Betyg: 4/5