The Cell (2000)

Do you believe there is a part of yourself, deep inside in your mind, with things you don't want other people to see? During a session when I'm inside, I get to see those things.

Ja, vem är egentligen regissören Tarsem Singh? Jo, han är en indisk regissör skolad på filmskola i Los Angeles som gjort sig ett namn både via musikvideos, bland andra REM's Losing my religion, och inom reklamfilmsbranschen och som nu arbetar som långfilmsregissör. Jag såg nyligen Tarsems andra film The Fall och blev helt fascinerad av hans fantasirika filmvärld. Tarsem är en visuell mästare som lägger mycket möda på att hitta vackra och perfekta lokationer för sina scener. Fotot, kostymer och make up är viktiga ingredienser när Tarsem bygger upp sina fantastiska fantasivärldar.

Redan i min revy av The Fall nämnde jag att jag ville se Tarsems debutfilm, thrillern The Cell, och bland kommentarerna till min revy anmälde Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord att hon var sugen på att se och skriva om The Fall och The Cell. Sagt och gjort här bjuder vi nu på synkroniserade revyer av dessa filmer. Det blir ett litet mini-blogathon!

The Cell är en thriller om jakten på en sinnesstörd mördare i samma klass som Buffalo Bill från Silence of the lambs, och försöken att rädda hans senaste kidnappningsoffer. Vince Vaughn spelar FBI-agenten Peter Novak som kämpar mot klockan för att rädda den unga kvinnan i mördarens våld. Dramats andra huvudperson Catherine spelas av Jennifer Lopez. Catherine är en ung barnpsykolog som är involverad i experimentiella tester där hon kopplar ihop sig med koma-patienter och därmed kan besöka patienten i dess undermedvetna. Det är en manick liknande den som används i Inception, fast här kan man komma in i en persons huvud även när de är avstängda från omvärlden.

Tänk er vilka möjligheter som nu öppnas. Catherine kommer alltså vandra omkring i patienternas undermedvetna. Vilka miljöer kommer hon få se? Vilka änglar och demoner kommer hon få möta? Hur fungerar världen hon stiger in i? Tarsem måste blivit lyrisk när han såg manus för denna film. Här skulle han få bygga den ena mer fantastiska scenen efter den andra. Så länge Catherine besöker den unge pojken som hamnat i koma efter en båtolycka finner hon sig i tämligen säkra miljöer och hon kan kommunicera med pojken. Men han är ju inte en sinnestörd massmördare...

Den tredje huvudfiguren i The Cell är massmördaren Carl Stragher spelad med en kuslig precision av Vincent D'Onofrio. När FBI ganska tidigt i filmen fångar Carl visar det sig att han fått något slags anfall och befinner sig i en djup koma. För att få reda på var hans offer hålls fången måste Catherine stiga in i Carls skönt bisarra undermedvetna och försöka få fram sanningen ur Carl. Men i den världen är Carl inte en depraverad socialt handikappad enstöring, som han är i det verkliga livet, där nere, djupt ner i hans undermedvetna är han arkitekt, slavägare och kejsare...

The Cell är en helt ok film. Filmens svaghet är att Tarsem inte verkar veta vilken fot han ska stå på. Ska han göra en tajt och spännande FBI-jagar-mördare-thriller, eller ska han göra en fantastisk och spännande psykologisk thriller om en sjuk persons inre liv. Scenerna i de olika personers undermedvetna är underbara och jag skulle velat se en film som utspelades mycket mer i de miljöerna. Som det blivit nu fokuserar filmen minst halva speltiden på brottsutredningen och kampen mot klockan. De delarna är helt ok, men de är som en förenklad version av Silence of the lambs. Det hade blivit ännu bättre om mer av filmen utspelats i det undermedvetnas värld. När tex Peter kommer in i Carls undermedvetna för att lösa fallet sker det fort och simpelt, även om han får utstå en del del obehag på vägen fram. Därifrån kommer filmens enskilt häftigaste scen då Peter ligger fastspänd på en brits och Catherine är som förhäxad. Jennifer Lopez make up och mörka blick i den scenen var awesome!

Dags för en summering. Tarsems styrkor tas till vara på i denna film, men de får helt enkelt för lite utrymme. Jag tittade lite på bakom filmen-dokumentären och från den förstår jag att filmbolaget tvingat Tarsem till en hel del ändringar jämfört med hans egen vision. Det är väl något som en förstagångsregissör tyvärr får leva med. Filmen som den är nu är ändå spännande och häftig, men den kunde helt klart blivit mer fulländad.

Jag ger The Cell tre starka mardrömsscenarier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu är jag mycket nyfiken på vad Sofia tyckte om The Fall. Hon skrev ju att hon gillade det visuella i The Cell, precis som jag också gjorde. Sofia kommer skriva om båda filmerna i sin post och det ska bli intressant att se om vi har liknande åsikter om filmerna, eller om det skiljer sig mycket. Jag gav ju The Cell en godkänd och positiv trea och The Fall det allra högsta betyget i en eufori efter den spektakulära filmupplevelsen, en femma. Hoppa nu över till Sofia och läs hennes revyer, ni finner dem här.