Confess, Fletch (2022)

Förra veckan hyllade jag "See how they run" som en mysig film och välkomnade den som en del av en spirande mysighetstrend, i alla fall hoppas jag på det. Denna är i vilket fall den andra filmen jag sett på kort tid som är mysig. 

Jag var dock inledningsvis mycket skeptisk inför filmen när jag satt mig ner i filmrummet. "Fletch" från 1985 är en av mina största nostalgi-rullar från åttiotalet. Den har varit med mig i uppgång och fall under de formativa åren då jag "lärde mig" titta på film. Då spelades förstås Fletch av Chevy Chase och jämfört med honom skulle ingen kunna mäta sig. Allra helst John Hamm. Jag fruktade att jag skulle få bevittna ett magnifikt magplask.

Nu visade det sig att Hamm och regissören Greg Mottola valt att helt undvika alla jämförelser med den ikoniska filmen från '85 och Chevys version av Fletch. Istället har de gjort en film som mer påminner mig om Robert Altmans geniala klassiker "The long goodbye" där Elliot Gould spelar privatdeckaren Philip Marlowe. Båda filmerna är lugna och sköna filmer där huvudpersonerna som det verkar glider runt obekymrade i de rika människornas innersta domäner. De verkar inte bry sig så mycket, varken om sin egen personliga säkerhet eller sin utredning. Men de blottlägger fler sanningar om fallen än omgivningen förstår.  

Ok, så John Hamm är ingen Chevy Chase och därför är det bra att han spelar honom mer likt en Marlowe än något annat. Vi slipper se vissa sidor av Chevys variant framträda här, tex alla utklädningar och falska namn. Hamm ger oss en annan Fletch som är mer cool än kul, men ändock kul om ni förstår. 

Hans utredning berör kidnappningen av en rik italiensk greve och stölden av sagde greves dyrbara konst. Fletch självförtroende om hur bra han pratar italienska överstigen hans egentliga nivå vilket leder till många lustiga petitesser längs vägen. Detta är en film där mycket av värdet ligger i alla roliga detaljer som man snappar upp under filmens gång. Vem som utfört brottet kommer mycket tydligt i andra hand.

Under utredningen samarbetar Fletch mot deras vilja med ett par detektiver från "Boston finest". En luttrad och sömnig detective (Roy Wood Jr.) och en ung och naiv. Hon är superlustig, och vi får lägga namnet Ayden Mayeri till minnet. Hon hade tydligen en mindre roll i "Marriage story", för övrigt är hon ny för mig. Likheten med strukturen i "See how they run" går mig ej om miste.

Kyle MacLachlan är stilsäkert lustig i en betydande biroll, och Marcia Gay Harden är ännu mer träffsäker i rollen som den på gränsen till hysteriska italienska grevinnan. Five stars!

Ja, men den här filmen var ju förbaskat rolig. Den växer på mig också, blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det var såklart avgörande att de valde att göra en helt annan version av Fletch än tidigare filmer. Alla Fletch-filmer bygger ju på romanerna av Gregory McDonald och denna version kanske följer böckernas stil lite mer? Vad vet jag. Men bra blev det.

Betyg: 4/5

Jag såg om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen och avsnittet om The Big Lebowski. Trots att det var ganska nyligen jag såg den för första gången var den lika underhållande och fräsch denna gång. Jag satt med ett stort flin över ansiktet under hela filmen. Fantastiskt kul film. Betygsfyran stärktes snarare! Ni kan lyssna på Shinypodden då jag och Carl pratar om filmen här.

The Report (2019)

The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Sucker Punch (2011)

Dr. Gorski: You control this world. Let the pain go, let the hurt go, let the guilt go. What you are imagining right now, that world you control. That place can be as real as any pain.

Efter att jag sett och blivit omåttligt fascinerad av Spring breakers var det två filmer jag ville se. Dels den igår revyade Project X, dels Sucker punch. Precis som i Spring breakers har Sucker punch tjejgäng i huvudrollen och det är spännande eftersom det inte är så vanligt i den mansdominerade filmvärlden, men den egentliga anledningen till att jag valde filmen var mest för att jag var nyfiken på att se vad Vanessa Hudgens hade att erbjuda i denna film. Jag hade faktiskt börjat se denna film en gång tidigare men då blev jag så bestört över den hemska inledningen där Babydoll's lillasyster blir mördad att jag stängde av filmen. Sedan har den blivit liggandes utan att bli vald som en panelhöna på skoldansen.

Zack Snyder har en säregen stil som regissör. Jag har tidigare sett hans 300 och Watchmen. Denna gång verkar det som att filmen inte bygger på en Frank Miller-förlaga, utan Sucker punch bygger på en originalidé av Snyder själv. Ok, man kan kanske anta att det blir action och stil över innehåll då? Javisst, du har så rätt.

På tal om Spring breakers. Är dessa två filmer jämförbara? Nej, det tycker jag inte, Spring breakers har ett djup som inte finns i denna. Båda filmerna har en tydlig sexuell ton på grund av klädsel, eller avsaknaden av sådan. I Spring breakers ser vi våra fyra hjältinnor i bikinis filmen igenom. I Sucker punch har våra fem hjältinnor på sig kläder som om de vore tagna ur en burlesk kabaré eller någon "high school girls"-fetischporrfilm. Men den stora skillnaden ligger i hur karaktärerna målas upp och vad som händer under ytan.

Sucker punch påminner till stilen mer om filmerna av Tarsem Singh, som The cell eller The Fall, i och med att stora delar av filmen utspelas i ett drömlandskap. En annan film som jag kan likna Sucker punch med är den utflippade Biblioteque Pascal, filmen som jag inte fattade när jag såg den men som har funnits kvar i mitt huvud som en av de mest säregna filmerna från 2010 års festival.

Sucker punch är i alla fall väldigt snygg och flera av actionsscenerna är bra gjorda. Men utseende är inte allt som det brukar heta och filmen har några rätt så allvarliga problem. För det första etableras inte "reglerna" i världen vi får se. Hur hänger den ihop och vad kommer konsekvensen bli om något händer i de olika dimensionerna? Filmen utspelas på tre plan som det verkar. Dels den bistra verkligheten där Babydoll egentligen befinner sig, mentalsjukhuset. Den andra dimensionen är den fantasivärld som Babydoll bygger upp, dvs den värld där hon och de andra tjejerna är lyxprostituerade och dansare. Den tredje dimensionen är de actionscener vi får se när Babydoll dansar i dimension nummer två.

Det tog ett bra tag innan jag helt hängde med i hur dessa dimensioner påverkade varandra. Nu var det kanske bara var jag som var trög i huvudet, men jag tycker nog att lika häftigt som en film som denna kan vara, lika viktigt är det att etablera filmens universum på ett rimligt tydligt sätt. Nu blev de inledande actionscenerna förvisso vackra, men samtidigt lite monotona då jag som åskådare inte helt fattade vilka "stakes" som låg i potten.

Den andra stora anledningen till att spänningen uteblev i denna film är att de fem tjejerna är så eländigt tunt målade. Jag tycker Snyder har misslyckats med manus när karaktärerna blir så grunda. All spänning förtas när man inte bryr sig om dem som riskerar sina liv. Den bästa karaktären, den enda som verkligen kom till liv på duken, var filmens onde man Blue, slajmigt spelad av Oscar Isaac. Men jag hade kunnat gilla filmen mycket mer om tjejerna varit bättre skrivna. Efter filmens suggestiva inledning tappar den gnistan ganska snart och då återstår bara kort-korta kjolar, nylonstrumpor och en massa action.

Nu vill jag inte skylla på tjejerna som spelade Babydoll, Blondie, Sweet Pea, Rocket och Amber. I nämnd ordning var det Emily Browning (från Sleeping beauty), Vanessa Hudgens, Abbie Cornish, Jenna Malone samt Jamie Chung. De gjorde nog det som kunde göras med det material de fick. Vanessa Hudgens är skön, men hon har en ganska liten roll här. Sedan var det gäckande vem som spelade Rocket. Till slut kom jag på det, Jenna Malone var ju Gretchen i Donnie Darko. Kul för henne. Och Abbie Cornish i rollen Sweet Pea... är det någon annan som tycker att hon är otroligt lik Nicöle Kidman?

Actionscenerna var bra alla fyra och de gör i princip hela filmen för mig. Den första i snön mot samurajerna var snygg. Den från första världskriget var rolig med de bisarra tyskarna. Den mot draken var nog bäst av alla där jag gillade hur Snyder visar hur drakar skapar sin eld. Något för Game of Thrones-folket att ta efter kanske. Och den sista scenen med rånet mot det flyende tåget var något av ett The train job.

Egentligen är det konstigt att jag inte gillar denna film mer. Jag brukar ju triggas av denna typ av fantasirika filmer, med drömmar inom drömmar och så vidare. Dessutom har den ett mörker som måste anses som ganska överraskande. Men till slut blir tunna karaktärer och en mycket oklar handling faktorer som gör filmen svag i mina ögon. Vad var Snyders idé med filmen? En gimmick för att få visa upp tjejerna i den ena ekivoka utstyrseln efter den andra?

Till sist, ville man inte få se Babydoll dansa åtminstone en enda gång?

Jag ger Sucker punch två kristaller i svalget av fem möjliga.

Betyg: 2/5