Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Cold in July (2014)

Ibland kommer det skurar av filmer på samma tema, eller så kommer de, som nu, i par. På kort tid har jag sett två små amerikanska indiethrillers. Först ut (för mig) var den stora överraskningen Blue ruin. Nu handlar det om filmen Cold in July. Jag tror att det var hos Fiffi jag först såg något om den.

Dexter?

Filmerna har en hel del gemensamt, våldsamma hämndfilmer från amerikanska södern bland vanligt folk. Men det finns också en hel del olikheter om man studerar filmerna lite närmare. Tonen i filmerna är väldigt olika. Blue ruin är mer seriös och mycket mer jordnära, grundad i en verklighet man kan ta på och förnimma. Cold in July är en mer extrem film men också lite mer "lattjo". Våldet är mer coolt än skrämmande. Brotten som begås är mer bestialiska än realistiska. Brottet i Blue ruin kunde hända här och nu medan brottet i Cold in July är som tagen från en thrillerroman (twistat och på något sätt "konstruerat" är känslan jag får). Våldet i Blue ruin är slarvigt, blodigt och groteskt. Våldet i Cold in July är pang pang och tuffa "cowboys med rykande revolvrar". Sista scenen i Cold in July är mycket långt från någon scen i Blue ruin. Den är helt orealistisk vilket förtar lite av närvarokänslan.

Cold in July lever mycket på sina tre mycket kända åskådare, medan Blue ruin inte har ett enda ansikte jag känner igen. I dagens film har vi en trio av bad asses. Först och främst huvudpersonen spelad av Michael C Hall som gav oss Dexter. Här är han en vanlig man men under filmens gång tycker jag ändå att jag påminns om Dexter lite då och då. Det är något i ögonen! Tala om att Dexter var hans livs roll. Jag kommer aldrig kunna se Michael C Hall som någon annan än Dexter tror jag. Favoriten är annars Don Johnson som är riktigt bad ass i denna film. Till sist har vi hårdingen Sam Shepard som alltid är ett bad ass. Mycket bad ass blev det i denna film. Och i denna revy!

Hockeyfrillan!

Det finns mycket att gilla med Cold in July. Skådespeleriet och rollfigurerna är underbara. Stämningen är skön, man sugs lätt in i världen den utspelas i. Detta är en modern western skulle jag vilja säga, på tal om definitionen av westerns. I denna film, som ofta i westerns, är det svart och vitt. Några karaktärer är goda de andra är onda. Det är "with us, or against us" i sin puraste form.

Förändringen av stämningen i filmen är också intressant. Den ändras gradvis under filmens gång. Inledningsvis är den mer skrämmande och man tror att det ska bli en mörkblå isande film (mer lik Blue ruin för övrigt), men efter att Sam Shepards karaktär introducerats ordentligt transformeras filmen till en varmare orangeröd film. Då börjar filmen mer påminna mig om filmen Killer Joe, en annan favorit från de senaste åren. Ganska intressant att de lät filmen utvecklas så. Får hoppas att detta var planerat...

Jag har redan via sociala medier hunnit diskutera Cold in July och Blue ruin  med vänner, och det är genomgående så att man håller den man såg först som starkare av de två. Så kan det mycket väl vara och så är det för mig med. Och även om jag håller Blue ruin som starkare, var jag dock så förtjust i denna film att den får fyra "betting practices" av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Fiffi tyckte inte att detta var kallt, hon tyckte filmen var het, läs hennes revy här.

Tuffa killar

The Other Woman (2014)

Kate King: Can we keep her?

Här har vi ett ypperligt exempel på när en perfekt castad film blir så mycket bättre än en slött castad dito. Detta är egentligen en tretton på dussinet komedi. Tre bedragna kvinnor i centrum cirkulerande en het kille i sina bästa år som inte kan regla sin Petter Niklasson i kallingen. Med fel skådespelare hade filmen kunnat bli ett magplask. Men plasket blir till ett svanhopp med hjälp av fyra mycket lyckade skådisar. Plasket kommer först precis i slutet av filmen men då har jag redan skrattat så mycket att kinderna är stela av träningsvärk.

Cameron Diaz spelar Carly (välansad), en smart advokat i storstan som börjat tröttna på datingkarusellen och som tror sig hittat sin drömman i Mark (Nikolaj Coster-Waldau här med båda händerna i behåll). Leslie Mann spelar Kate (vildvuxen buske) ,hemmafrun som tappat stinget och sig själv i skuggan av sin man. Till sist har vi godingen Kate Upton som spelar Amber (sköndoftande som svettig), den nyaste flickvännen av många. Det lär inte kunna vara någon större spoiler att tjejerna till slut kommer på den pilske Mark och därefter har vi en hämndfilm att vänta.

Filmen är mycket rolig i vissa delar. Inledningen är bäst som så ofta i filmer som denna. Men den håller faktiskt måtten ovanligt länge. Det skadar inte att Upton gör entré under andra halvan och piggar upp anrättningen. Endast allra sista slutet av filmen blir over the top och därmed pajjigt.

Caeron Diaz är perfekt som den cyniska och luttrade Manhattan-bruden. Hon vet hur en rakhyvel ska dras och vilka kläder som gäller. Hennes behandling av Leslie Manns karaktär är lika elak som uppfriskande. Mann i sin tur har fått den otacksamma rollen att spela "losern". Hemmafrun som blivit bedragen och "vaknar" upp till en ny värld med en hotfull framtid fylld av dejting. Hennes humörsvängningar får mig att tänka på... en tjej. Men hon är rolig och gör rollen med bravur! It was only a blurp!

Dansken Nikolaj Coster-Waldau har nått framgångar efter hans framfart i Game of Thrones. Här är han tillräckligt härlig i inledningen för att funka som den slemmige casanovan. Han är inte lika lysande som tjejerna men han funkar som katalysator som får igång roligheterna. Filmens stiligaste man är istället den gamle och goe Donne Johnson.

Till sist har vi Kate Upton som Amber. Holy baloney! Vilken underbar varelse! Jag har inga som helst problem att tro på att hennes svett doftar gott. Scenerna mellan henne och Mann är top notch. Yes sir!

Det hela blir en rolig film. Ordinär handling men en hel massa sköna scener, bra skådespelare och en bitvis mycket underhållande och "raunchy" dialog. Jag ger The other woman tre scornade kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Spring breakers??