Everything Everywhere All at Once (2022)

Ibland poppar det upp snackisar i den popkulturella världens sociala medier. "Stranger Things" säsong 4 och Kate Bushs låt "Running up that hill" är ett sådant exempel. Men redan tidigare i våras var det filmen "Everything everywhere all at once" som var på allas läppar. Jag såg den hyllas överallt som det kändes. Det är lockande och man blir nyfiken, men när den började jämföras med "The Matrix" som det största som hänt filmen på över 20 år började jag bli lite lätt undrande.

Så nu har jag sett filmen och den var väl ok men också ganska tråkig och alldeles för lång. Någon ny "The Matrix" var det sannerligen inte i alla fall. Jag har till och med lite svårt att förstå varför alla hyllar den så. Till att börja med måste man vara ett stort fan av martial arts-filmer för att gilla denna tror jag. Vilket jag inte är. För det andra kan det kanske hjälpa om man gillar en viss typ av humor, prutthumor och lite mer åt buskishållet.

Ja, det var ju några veckor sedan jag såg filmen och jag har redan glömt det mesta. Jag fattade nog aldrig riktigt vad filmen handlade om. Var det att Evelyn (Michelle Yeoh) riskerade hela världen för att kunna få umgås mer med sin dotter Joy (Stephanie Tsu)? Eller? Någonstans där inne i alla dimensioner, fajtscener och svarta hål i form av en donut försvann filmens handling för mig.

Humorn var barnslig i mina ögon. Skatteagenten Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) var underhållande. Hon var en paragrafryttare utan dess like, ni vet "a tight ass", och jag roades av skämtet då hon med stolthet visade upp sina priser som såg ut som ett sexhjälpmedel av något slag. Skämtet var underbart underspelat vilket gjorde det roligt. Jag tänkte att om regissörerna hade slängt skämtet upp i ansiktet på oss hade det tappat sin elegans... Tja, ni som sett filmen vet hur det blev med den saken... Ridå.

Så, jag var kanske inte filmens målgrupp. Men det är synd för jag skulle vilja tro att jag kan uppskatta vilken genre som helst så länge det är en bra film helt enkelt. När filmen också hade en hysteriskt tempo tappade jag tålamodet. Inte min grej heller. Men annars gjorde väl de flesta bra ifrån sig. En helt ok film, men givet hypen upplevde jag den som en rejält stor besvikelse.

Betyg: 2/5

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Halloween (1978)

Det var helt galet egentligen. Jag hade sett Halloween II men inte John Carpenter's klassiska Halloween från 1978. Galenskaper! Men nu inför bloggning om de bästa filmerna från 1978 gavs chansen att se ikapp denna och andra filmer från året. Halloween blev ju förstås väldigt framgångsrik och den anses vara en central film inom subgenren slasher horror movies. Det är klart att det är kul att se en film som givit upphov till en herrans massa uppföljare och blivit efterapad av många fler.

Det filmen gör bra är att den är spännande, har en bra score och att den har en skön, till och med charmig, stämning. Det är mycket sjuttiotalsvibb över denna film. Detta ställs mot de negativa sakerna vilka inkluderar generellt sett ganska taffliga skådespelarinsatser och väldigt fyrkantig och stolpig dialog som jag dessutom upplever som bitvis dubbad i efterhand.

Filmen är mindre blodig än vad jag hade föreställt mig i huvudet. Monstret, Michael Myers, får man inte se tydligt förrän långt in i filmen. Detta verkar vara helt enligt den teknik för att bygga upp spänning som Spielberg gjorde i Jaws (Hajen). Den gången var det för att robot-hajen inte var klar för filmningen förrän sent under produktionen. För efterföljande filmer måste det varit manusval då spänningen alltid (alltid!) blir större så länge man inte får se monstret (tydligt).

Michael Myers ser fördjävligt äcklig ut med mask och allt. Han är ett bra monster och jag gillar beslutet att inte förklara mer om hans bakgrund eller sjukdom än vad som nu görs. Man kan dock undra lite hur en kille i overall och mask kan åka och gå omkring i förorten en hel dag utan att fler personer ser honom eller tycker att det är konstigt. Laurie ser honom men hon lyckas på något sätt övertyga sig själv om att han inte finns. Senare ser barnen honom och kallar honom till och med "the boogeyman", men ack ingen slår larm nu heller. Det är bara den gode doktorn som vet vad som kommer hända... Huaahaaa.

Scenen när Laurie eller ett av barnen ser Myers bära på ett av sina offer framför huset på andra sidan gatan bakåtpåminner mig om en rejält creepy scen i True detective season 1. Det är när Rust och Marty närmar sig en gård och de ser något miffo komma gående med en mask över ansiktet. Det känns som att den scenen skulle kunna vara en homage till Halloween i alla fall.

Det var kul att se Halloween men jag skulle nog ha sett den för länge, länge sedan för att den skulle kunnat bli en favorit.

Jag ger Halloween tre oskulder av fem möjliga. Oskulderna överlever alltid!

Betyg: 3/5