Filmen är dirty! Det är värsta sortens brittisk arbetarstad. Allt är sjabbigt och nedgånget. Det är sjuttiotalet i ett nötskal. Miljön är perfekt för filmens handling. Filmmusiken består av en jazzig elorgel och den är bra. Bilar och miljöer är tidsenliga och jag hajade till när jag såg en av de gamla elektriska rakapparaterna jag kom ihåg att min morfar hade när jag var liten.
Filmens regissör Mike Hodges använder sig av intressanta kameravinklar. Effektivt eller pretto får man välja själv. Filmen tar sin tid men blir aldrig tråkig. Det bjuds på spänning hela vägen in i mål. Carters nemesis Cyril påminner mig vansinnigt mycket om Littlefinger i Game of Thrones. Ungefär lika pålitlig och slajmig också.
Istället för de amerikanska filmernas ibland romantiserade våld känns detta mer på riktigt och handlingen är hård, verkligheten är nog än hårdare men vi kommer den ganska nära här. Jag undrar mot slutet vem som egentligen var far till flickan. Jack eller hans bror?
Jag ger Get Carter tre filminspelningar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar