The Rock (1996)

Inför titten av Escape from Alcatraz för Clintanpodden kastade Frans in en handgranat. Han frågade sig om det inte är Frank (Clintans karaktär i Alcatraz) som dyker upp i The Rock, närmare bestämt den karaktär som där spelas av Sean Connery. Vilken tanke! Vi bestämde snart att vi skulle göra en double ticket av det hela.

Jag såg The Rock på nittiotalet och sedan dess har den legat i arkivet som en schysste actionrulle. Jag var sugen på att se om den och utröna om den var så underhållande som jag mindes den...

Och javisst detta var ju underbar underhållning på alla cylindrar. Nic Cage är både sansad och "over the top". Ibland samtidigt. Sean Connery spelar den gamla terroristen med gravitas och de två har en härlig personkemi. Filmen är en vass actionrulle där jag njuter av Cage och Connery och övriga casten men framför allt humorn. Jag gillar helt enkelt filmens glimt i ögat och att den inte tror sig vara mer än den är. En film som just Escape from Alcatraz blir lätt så allvarlig att den känns lite pretto...

Filmen är fylld med små guldklimpar som när Nic Cage köpt en vinyl och hävdar att de låter bättre (sant!), eller när Sean Connerys svarar på samma sätt som i Diamonds are forever när en karaktär introducerats sig, "of course you are".

Till slut måste frågan besvaras. Kan det ha varit samma karaktär om än med olika namn? Njae, vi kommer fram till i poddsnacket att så nog inte är fallet. Tyvärr, det hade varit kul.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal om filmen.

Marnie (1964)

 

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterade jag, Frans och Joel denna film intensivt. Vilken spännande film som kan skapa tre olika syner på ett och samma verk! Jag fann den svag, mycket på grund av ett bräckligt manus och outvecklade karaktärer, speciellt Mark (Sean Connery). Frans å andra sidan hyllade filmen som ett mästerverk och avnjöt den som klassisk musik där tankar och känslor fördes fram och tillbaka som skummet på vågtoppar i ett oroligt hav. Joel å sin sida såg positivt på filmen och dess äkta par, vilkas fötter han kunde lägga sina förhoppningar om evig kärlek framför.

Sannerligen en sällsam film. Jag har spenderat många timmar på att försöka förstå vad Hitchcock menade med filmen. Hur jag ska tolka Mark och hans behandling av Marnie (Tippi Hedren). Var han ett monster? Var han genuint förälskad eller var allt bara ett spel? Varför har han med våldtäktsscenen utan att följa upp det mer än vad som nu skedde?

Den andra tankenöten jag brottats med var relationen mellan Marnie och hennes mor (Louise Latham). Modern var enklare att bryta ner. Hon är filmens stora monster och källan till dotterns trauma och brutna psyke. Filmen är karg och hemsk. Slutet signaleras tidigt i filmen men det blir inte mindre sorgligt för det. Detta är en otroligt sorglig film. Det är kanske en film som man kan gilla när man är sjutton år, men vad sjutton ska man gör med den nu? Den är destruktiv för sakens skull. Hade Hitchcock blivit gaggig på gamla dar eller var han bara en sadist? 

Så jag ger filmen högsta betyg som subjekt för en poddning men jag fann den inte tillfredställande i sin presentation av misären som var Marnies liv. Nu för tiden räcker det inte för mig att en regissör bara visar upp en deprimerande saga, jag vill ha ett större djup än ett bottenlöst becksvart hål.

Betyg: 3/5

Re-watch: Dr. No (1962)

Bio Capitol visar Bond-filmer under hösten då flertalet, om inte alla, har blivit restaurerade för 4K. Det lät så trevligt att jag och Carl sammanstrålade en ljummen kväll i början av augusti för att avnjuta Dr No i Capitols salong 1. Det var första gången jag var i den salongen och jag var positivt överraskad. Klart bättre än den andra, mindre, salongen. Alla bord har ett litet sidobord med lampor här också, men det fanns mycket bättre plats. I vestibulen stötte vi dessutom på Fredrik som vi ivrigt samspråkade med innan filmen skulle till att starta.

Dr No är en film som jag sett många gånger, men aldrig på bio. Den är ganska bra och ligger någon stans i mitten av listan. Jag tror att den rankades som nr 13 av 23 senast. Filmen var knivskarp och såg mycket bra ut. Det verkar som att de gjort ett mycket bra jobb med restaureringen (remasteringen).

Filmen är bäst under den första halvan då vi introduceras till Bond och hans värld. Jag älskar Sylvia Trench och hade gärna sett att hon fått en återkommande plats i serien. Nu ser vi henne bara i de två första filmerna om jag kommer ihåg det hela rätt. Bond är bäst när han utför sitt spionyrke, det är då karaktär och personlighet hos huvudpersonen såväl som bifigurer kommer fram allra mest. Det är kul med Miss Moneypenny och M också.

Under andra halvan av filmen blir det mer inriktat på fajt mot filmens "big bad". De ikoniska scenerna med Ursula Andress är såklart häftiga, men är de så bra egentligen? Scenerna med Bond, Quarrel och Honey på stranden och i djungeln är inte mina favoriter, och sekvensen med "the dragon" är direkt svag. Då Quarrel dödas av eldkastaren blir det en fadd smak i munnen. Not cool!

Filmen villain är ganska trist, men som alltid i en film som är designad av Ken Adam är hans lair cool. Och på tal om cool! Fasen vad cool Sean Connery är i dessa tidiga Bond-filmer. Han var ung, snygg och hade mängder av attityd. Bond var också hårdare och iskall i Connerys version, något som nästan helt försvann under Roger Moores tid.

Det är värt att notera att detta är den enda Bond-filmen som inte har en pre-credit scene. Det är lite trist men det är vad det är.

En annan kul detalj var hur många som skrattade gott och varmt åt Bonds överdrivet chauvinistiska stil. Det som var kul med detta var att det var nästa bara kvinnor i salongen som skrattade (plus jag då såklart...). De flesta männen därinne var väl så stukade och försiktiga att de höll inne på skratten. Det är helt klart ett annat klimat för filmpubliken år 2019 än det var 1962. Det är vad det är.

Betyg: 3/5

Länk till mitt "stora" inlägg om Dr. No. Min James Bond-sida på bloggen.

Zardoz (1974)

Filmen inleds med att ett gäng krigare i mankinis mässar om att Zardoz är stor och att penisen är ond. Nivån är satt, genus-o-metern slår i taket och kvällen visar sig bli mer intressant än förväntat...

Medlemmar i Cinemateket kan tydligen önska filmer och efter en sådan önskning kom Zardoz upp på repertoaren. Carl uppmärksammade och efter samling med fika bänkade Carl, Johan och jag oss i biografen Victor. Linnea fikade men valde att åka hem istället för film. Det blev bara vi grabbar kvar.



Detta är en kaotisk science fiction med Sean Connery och Charlotte Rampling i huvudrollerna. I en framtid har människan utvecklats och funnit lösning på den gamla frågan om evigt liv. De lyckligt lottade lever som i paradiset utan risk att dö. Kvinnorna dominerar totalt, männen är feminina och svaga. Männen behövs helt enkelt inte längre. Drömscenariot för FI! Vid de få konflikter som uppstår döms den olycklige hårt, inte till döden eller fängelse utan till åldrande. De blir gamla utan att kunna dö. De måste bara tillbringa evigheten som gamla, sjuka och skröpliga istället för unga och vackra.

Det är lite oklart vilka det är som får leva detta eviga liv inom bubblan men utanför bor vanligt fôlk i alla fall. "De goda", inne i bubblan, har skapat en religion med guden Zardoz för att hålla de utanför kuvade. För att hindra att folket växer sig starkare har jägare odlats fram. Starka män som har i uppgift att slakta vanligt folk, men som heller inte har tillträde till bubblan.



Filmen handlar om när en av dessa krigare/mördare (Sean Connery) kommer in i bubblan och ställer till oreda hos feministerna. Som den gamle Bond han är, slutar det givetvis med att han förför ledarinnan av feministerna och så faller allt samman och Bond och Bondbrud flyr till grotta, bildar familj och blir återigen dödliga. Döden sitter på något sätt i mannens säd. Tror jag.

Regissören John Boorman gjorde stor succé med Den sista färden och fick fria tyglar med nästa film. Han har både skrivit och regisserat denna soppa som ändå var bättre än epitetet som en av historiens sämsta filmer. Jag hade kul på filmen även om den är alldeles för lång för sin handling. Flera scener blir utdragna och obegripliga som om det vore en film av Terrence Malik.



Det kan ha varit så att filmen vann på den trevliga stämningen som infann sig under fikat då Linnea också var med. Hon valde sunt nog att skippa filmen. Hade jag sett denna ensam hemma hade jag kanske blivit förgrymmad över tidsstölden.

Jag ger nu Zardoz tre mesiga män av fem möjliga med tanke på filmupplevelsen inklusive fikat.

Betyg: 3/5

The Anderson Tapes (1971)

The Anderson tapes är en frejdig heist movie med en ung Sean Connery mitt i Bond-karriären. Den gamle gentlemannaspionen spelar här en gentlemannaskurk som gör inbrott och borrar i stora kassaskåp. Han spelar huvudrollen som går under benämningen Anderson. Filmen är regisserad av mästaren Sidney Lumet och jag välkomnar att den har ett för tiden högt tempo.



Direkt efter att han kommit ut från kåken börjar Anderson att planera nästa stöt. Denna gång ska han länsa alla lägenheter i huset där hans flickvän bor. Lustigt nog. Efter ett besök hos den lokala maffiabossen för att be om lov börjar han samla ihop en brokig skara av kumpaner.

Detta är rätt och slätt en procedurfilm där vi får se steg för steg i planen till och med genomförandet. Sean Connery är cool som alltid och jag ler åt en mycket ung och långhårig Christopher Walken som "The kid". Haha, även han har varit ung alltså. Den mest lysande skådisen i filmen är dock Martin Balsam som "raving fag". Han är utsökt, som kaviar på skeden.



Precis som i Coppolas The Conversation genomsyras The Anderson Tapes av att polisen och olika byråer har avlyssning igång överallt. Dess förekomst vävs in i handlingen men det känns tydligt att det också låg i luften under denna tid, snart kommer Watergate-skandalen brisera i USA. Det känns som att det låg i luften redan 1971.

Musiken är skriven av ingen mindre än Quincy Jones men det hjälper inte så mycket när mästerregissören Sydney Lumet har valt att ackompanjera alla scener med någon form av inspelning med absurda skrikande ljud som tagna från hjärntvättsscenerna i The Ipcress file. Det är svårt att beskriva men det låter som när en tondöv ADHD-elev får latja med en tidig synthesizer lite för fritt. Detta var ett vedervärdigt artistiskt val som säkert skavde i honom livet ut.

Det var kul att se en ung Connery i något vid sidan av Bond. Han är dock sig lik. Hård och slipad men ändå inte för hård. En skurk med moraliska regler. Filmen är spännande i partier och behållningen ökar något med sköna miljöer från Manhattan.

Jag ger The Anderson Tapes tre amatörradioapparater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av The conversation.

Murder on the Orient Express (1974)

Murder on the Orient Express är en riktigt klassisk film-film. Den bygger på en av Agatha Christies mest berömda böcker och den har en lång radda av kända skådespelare i rollistan. Sidney Lumet står för regin. Han är känd för sin film "12 angry men" som handlar om en jury om 12 män som ska enas om ett domslut. Den filmen utspelas mer eller mindre i ett enda rum. Mordet på Orientexpressen utspelas också mer eller mindre i ett enda rum, denna gång en tågvagn på rutt mellan Istanbul och Paris. Filmerna bär vissa likheter. De är pratiga filmer med manus och skådespelarinsatser i centrum.



Även om denna film inte kommer upp i samma intensitet som de arga männens film är det en fröjd att se alla kända ansikten. En yngre och smalare Albert Finney spelar den smarte men ack så arrogante Hercule Poirot. Han spelar Poirot helt annorlunda än David Suchet. Jag gillar den sistnämnde mer.

Efter en tämligen lång inledning bär det av och redan första natten på tåget mördas en rik amerikansk affärsman. Poirot som bestämt sig för att åka med tåget i sista sekund ombes av tågbolagets chef Signor Bianchi att utreda mordet före polisen kommer fram. Allt för att undvika en skandal. Alla passagerare och personal är misstänkta och potentiella mördare. Poirot intervjuar dem en efter en och till slut löser han kanske fallet. En lustig detalj som roade var när Signor Bianchi efter varje intervju utropar att "det är mördaren". De är lätt exalterade de där impulsiva italienarna.



Ingrid Bergman står ut som den svenska missionären Greta Olsson. Hon vann också en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Det är otroligt lustigt att hon pratar så mycket svenska i filmen och förutom det en extrem svengelska. Alla karaktärer pratar en hel del av sina språk vilket höjer upplevelsen. Vi hör förutom engelska och svenska italienska, franska, tyska, turkiska och ryska. Kanske några språk mer till och med.

Andra kända skådespelare är Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave, Michael York, Jacqueline Bisset, Richard Widmark och John Gielgud.

Filmens styrka är Christies grundhistoria, bra skådespeleri där i princip alla spelar över precis så mycket de ska spela över för ett kammarspel som detta, en tajt regi och en mysig miljö. Det är något speciellt med film som utspelar sig på tåg.

Jag ger Murder on the Orient Express fyra eniga juryer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Bond, but not quite: Never Say Never Again (1983)

Brute: Heavy, Mr Bond?

Nu har jag sett allt i detta projekt och nu skriver jag på sista revyn. Så snart återstår bara sammanfattningarna. Vilken resa, det är nästan så att jag får svindel bara av att tänka på det.

Det var länge sedan jag såg Never say never again senast. Jag och Mr Magic såg den dock flera gånger på åttiotalet. Jag kommer ihåg den som ganska bra och jag kom ihåg rätt. Den är riktigt underhållande. Men är den bra? Nej nej nej, det menar jag inte, men underhållande.

Sean Connery är skön som en åldrad Bond, men han tar väl inte i så speciellt mycket. Den skådespelare som istället gör denna film sevärd är Klaus Maria Brandauer i rollen som Maximillian Largo. Han stjäl i princip varenda scen han är med i. Om han varit med i en riktig bondfilm skulle han tagit en framstående placering i listan över bondskurkar. Hans minspel, kroppsspråk, handrörelser och intonation är fantastiskt bra.

Filmens andra skurk Fatima Blush porträtteras av en ljuvligt överspelande Barbara Carrera. Hon dansar, spinner och morrar sig genom filmen tills hon sprängs. Och då är bara skorna kvar. Domino spelas av den dödstrista Kim Basinger. Har hon någonsin varit bra eller het? Det hade varit bättre om Bond lämnat henne där i Afrika. Usch vilket nedköp jämfört med Thunderball's Claudine Auger.

Filmen är framför allt ojämn. Risiga scener som när Bond och Leiter åker några absurda raketmaskiner blandas med helt ok men harmlös action som när Bond jagar Blush på sin motorcykel. Slutscenen var inte så spännande förutom att jag tyckte att de hittat en fantastisk inspelningsplats. Mycket vacker bassäng i ett tempelliknande rum. Som taget ur en Indian Jones-film. Inledningen var också ok och scenerna på vilohemmet var ju visst bra, Halo. Filmens bästa actionsscen var den mellan Bond och den storvuxne mördaren. Jag skrattade högt åt: Heavy, Mr Bond? Ett citat som Mr Magic återgav till perfektion på mången fest i ungdomens berusningars dimmor.

Humorn är inte heller fy skam, klart bättre än de svagaste Moore-filmerna till exempel. En notabel comic relief är Rowan Atkinson som britternas man på Bahamas, Nigel Small-Fawcett. Är han rolig, eller pinsam? Han är givetvis ett skämt, men rolig säger jag.

Men nej, filmen får klart godkänt, men den är så lös i hullet att högre går inte att ge den. Filmmusiken är avskyvärd, och regissörens namn får en att tappa hakan. Irvin Kershner! Inte? Episode V!

Jag ger Never say never again två urinprover av fem.

Betyg: 2/5

Sean Connery som James Bond

Barbara Carrera som Fatima Blush

Klaus Maria Brandauer som Maximilian Largo

Kimpan som Domino

Rowan Atkinson som Nigel Small-Fawcett

Bond, James Bond: Goldfinger (1964)

Bond nr 3: Goldfinger

Utgivningsår: 1964
Regissör: Guy Hamilton
Locations: Miami, London, Geneve, Fort Knox, Kentucky

Plot:
Bond undersöker den misstänkt guldsmugglaren Goldfinger. Det dröjer inte länge förrän Bond upptäcker att farligare saker planeras än smuggling och Bond måste ta hjälp av diverse damer för att få Goldfinger på fall.

Cast
James Bond - Sean Connery
Auric Goldfinger - Gert Fröbe
Oddjob - Harold Sakata
Pussy Galore - Honor Blackman
Jill Masterson - Shirley Eaton
Tilly Masterson - Tania Mallet
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Felix Leiter - Cec Linder

Revy
Goldfinger är en av de klassiska bondfilmerna. Och en av de mest populära. Jag har dock aldrig varit jätteförtjust i Goldfinger och därför var det andäktigt spännande att se om den, och få veta vad jag tycker om den nu. Många av de äldre filmerna med Connery har ju övertygat och överraskat positivt.

Kvällen till ära hade jag Mr. Magic på besök och efter en biffig grillmiddag satt vi oss förväntansfulla ner i biorummet. Allt eftersom filmen framskred blev vi båda mer och mer osäkra på vår sak. Är Goldfinger verkligen så bra som dess rykte gör gällande? Jag tycker inte det nu heller i alla fall. Jag fann filmen på gränsen till seg i vissa partier och jag kände mig inte speciellt engagerad i berättelsen. Det var lite som känslan jag hade med Thunderball då jag såg den halvsovandes. Men denna gång var jag piggare och kan inte förklara avsaknaden med sömndruckenhet..

Filmen är på intet sätt dålig och Connery är som vanligt mycket bra som Bond. Filmen styrka är dess sköna stämning och "stajl", men förhoppningar om att filmen skulle slå sig in i toppskiktet fick jag ge upp en bit in i filmen. Den är bra men inte jätte men den hör ändock hemma på övre halvan.

Prologen: 6

Prologen har inget med övriga filmen att göra, precis som i Octopussy för övrigt. Detta är en kortare actionscen med lite humor. Bond simmar in i en liten hamn. Observera hans kamouflage, en anka på hjässan. Sedan smyger han in till någon form av oljecistern med Ken Adam-typisk inredning och spränger allt. Efter en kort fajt mot en muskelman går Bond segrande ur striden. Man kan notera att Bond utan att tveka använder en fager kvinnas huvud som skydd när han håller på att bli nedklubbad bakifrån. Bond omfamnar kvinnan, vad annars, och ser mannen smyga mot dem i hennes öga (snyggt filmat!) och då svänger han snabbt runt henne och använde henne som en sköld. Inte så gentlemannamässigt! Till sist kommer hela prologens poäng då Bond drar av sig de svarta grodmansdräkten och vi får se hans vita smoking han haft på sig hela tiden! Klassisk Bond.

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Denna bondlåt är en av de mest klassiska och det går inte att undgå att ryckas med och bröla ut "Goooldfiiiiinger" i takt, men ej ton, med Shirley Bassey. Låten är bra, men jag håller den inte i toppen, nära igen men inte guld i min bok. Titelsekvensen är snygg där vi får se bilder från filmen, spoilers(!), projiceras mot en guldfärgad kvinnokropp. He loves only gooooooooold. 

Storyn: 2

Bonds uppdrag är absurt. Av någon anledning som verkar gränsa till nepotism ska MI6 utreda guldsmuggling! Inte direkt världsomvälvande. Senare får Bond reda på Operation Grand Slam och det är något mer allvarligt även om den ploten inte direkt kan klassas som en av de större hoten mot jorden som Bond får tampas med i sin karriär.

Det finns flera andra saker som är svaga med storyn i denna film. Tag tex den mest klassiska av klassiska scener då Bond ska dödas av Goldfinger via splittring med en laser. Istället för att dödas får Bond åka privatjet med egen servitris. Det känns helt fel och storskurken Goldfinger känns inte speciellt hotfull efter scener som den. Jag är dock kluven till scener just som denna för samtidigt är det också dessa scener som ger filmen dess "feeling". Bond glider omkring som en super-dandy, dricker drinkar och charmar lesbianer oavsett om han är fånge hos skurken eller ej.

Bondskurkarna: 6

Auric Goldfinger. Ikon. Men bra som storskurk? Kanske, men han är inte helt solid i min bok. Jag får en känsla av att de ville ha en gentlemannaskurk, spritt språngande galen, men ändå belevad. Men han framträder inte så i mina ögon. Speciellt ond ser jag honom inte, han är nästan lite töntig med alla sina små schemes för att vinna tävlingar.

Filmens hench man är också han ikonisk, det är den stumme koreanen Oddjob. Ni vet han med hatten. Hatten som lätt slår av huvudet på en stenstaty, men som inte lämnar ett märke när den kastas i halsen på Tilly Masterson. Den Oddjob. Men han är ganska kul att se och slutfajten mot Bond är en bra slutscen.

Bondbrudarna: 5

Vi fortsätter med ikoniska karaktärer. Filmens bondbrud är kanske den mest kända av dem alla, endast utmanad av Honey Rider. Bondbruden med det mest James Bond-iga namn man kan tänka sig, Pussy Galore. Det måste finnas någon intressant historia bakom det sällsamma namnet.

Såvitt jag förstått det var Pussy lesbisk i böckerna. Det framgår inte tydligt i filmen. Vad som framgår med all oönskad tydlighet är att hon inte är direkt positivt inställd till Bonds framstötar. Relationen mellan Bond och Pussy är minst sagt bekymmersam. Fast å andra sidan är Pussy med i skurklaget vid denna scen. De tänker ju mörda Bond om inte förr så senare, och det borde vara ok att han gör allt han kan för att motarbeta fienden. Men det hade varit mer intressant att se Bond samarbeta med Pussy än att se honom tvinga sig på henne. Eller varför inte låtit dem till och med konkurrera om en annan kvinna! Det hade varit spännande!

Vad tycker jag om henne som karaktär? Som med mycket annat i denna film är jag konfunderad. Vi får aldrig veta "på riktigt" varför hon har gått med på Goldfingers plan från början, och vi får inte se när hon ändrar sig. Det enda riktigt spännande som händer med henne, när hon byter sida, visas inte ens i bild. Personkemin mellan henne och Bond är också så skruttig att scenen som jag nämner ovan blir helt fel. Får hoppas att manusförfattarna hade tänkt sig att vi i publiken skulle känna den djuriska attraktionen dem emellan, men mig gick den förbi.

Systrarna Masterson tycker jag båda funkar bra. Scenen i inledningen mellan Bond och Jill är mycket älskvärd tills det sorgliga slutet på hennes korta deltagande. Ännu en ikonisk bild från bondserien, se nästa bild. På något sätt känns det nästan som att Jill borde varit den primära bondbruden i denna film, men icke.

Medhjälparna: 4

Felix Leiter är med en hel del i filmen. Det blir nästan dråpligt till slut hur Felix bara avvaktar och aldrig hjälper Bond i en malplacerad respekt för den brittiske kollegan. Tyvärr blir Felix därmed bara ett joke-delivery-device och sedan tillför han inte så mycket. Det är lite roligare när Bond verkligen samarbetar med sina medhjälpare som i tex From Russia with love. En scen mellan Bond och Felix är helt hysterisk. Det är när Bond tar på sig något slags plagg i frotté, som en förstorad bebisdräkt. Ljusblå!

Filmen innehåller dock en ljuvlig scen mellan Bond och Miss Moneypenny. En scen som sätter tonen för många efterföljande filmers scener mellan de tu.

Actionscenerna: 4

Jag gillar slutfajten mellan Bond och Oddjob. Den är riktigt häftig. Den näst mest notabla actionsscenen är biljakten inne på fabriksområdet utanför Geneve. Som biljakt var den inte så speciell, vad som är intressant är hur Bond för en gång skull förlorar då han blir bländad och förvirrad av en spegel. Det var ett allmänt konstigt slut på den jakten. Kul att återse ännu en ikonisk detalj, Bond skjuter iväg en ond kines med katapultstolen i bilen.

Den stora fajtscenen i slutet mellan Goldfingers trupper och amerikanska militären är inte speceillt upplyftande. Påminner till stil lite om krigsfilmer som Kelly's heroes, men det är ett ovälkommet inslag i en bondfilm tycker jag.

En liten sista spaning. Precis före biljakten dödar Oddjob Tilly Masterson med ett välriktat kast med hatten (huvudet faller dock inte av). Är inte den scenen lite lik en annan scen, då en kvinna springer i skogen i vit klänning och blir dödad av galna hundar? Ni vet, den i Moonraker.

Gadgets: 4

Inte så mycket att rapportera här. Filmens kändaste detalj är nog Bonds Aston Martin DB5, designad av italienaren Carrozzeria Touring.  Dessutom finns där en spårningsgej som Bond sätter på Goldfingers Rolls Royce, samt en liten dito som han gömmer i klacken på sin sko. Schyssta spiongrejjer.

Quotes: 7

Filmen kryllar inte av citat, men de som finns är rent guld.

En av de mest klassiska citaten:
James Bond: Do you expect me to talk?
Auric Goldfinger: No, Mr. Bond, I expect you to die!

Tidigare i samma scen:
[a laser is about to cut Bond in half]
James Bond: I think you made your point. Thank you for the demonstration.
Auric Goldfinger: Choose your next witticism carefully Mr. Bond, it may be your last.


Från prologen angående att han bär på en pistol:
James Bond: I have a slight inferiority complex.


Allmänt kul kommentar, ta den Mr. Magic! Bond med Jill:
James Bond: My dear girl, there are some things that just aren't done, such as drinking Dom Perignon '53 above the temperature of 38 degrees Fahrenheit. That's just as bad as listening to the Beatles without earmuffs!


Q-labs:
Q: Now this one I'm particularly keen about. You see the gear lever here? Now, if you take the top off, you will find a little red button. Whatever you do, don't touch it.
James Bond: Yeah, why not?
Q: Because you'll release this section of the roof, and engage and then fire the passenger ejector seat. Whish!
James Bond: Ejector seat? You're joking!
Q: I never joke about my work, 007.

Bond om Goldfinger:
James Bond: Auric Goldfinger. Sounds like a French nail varnish.


Bond och Pussy:
Pussy Galore: My name is Pussy Galore.
James Bond: I must be dreaming.

James Bond: You're a woman of many parts, Pussy!

Pussy Galore: You can turn off the charm. I'm immune.


Slutet:
Pussy Galore: What happened? Where's Goldfinger?
James Bond: Playing his golden harp.

Sista scenen: 1

Bond och Pussy har hoppat i fallskärm och landat i en skog. Inte längre immun omfamnar Pussy Bond och de väljer att inte bli hittade av den sökande helikoptern. På pappret en ok scen, men falerar katastrofalt med tanke på hur filmen varit. Jag har svårt att köpa deras nyfunna attraktion till varandra.

Jakt i udda fordon
Nä. Vi har en lång biljakt i flera delar, men ingen jakt i udda fordon. Damn.

Sammanfattning

Jag är kluven. Sean Connery är cool, filmen har av och till en skön stil och Ken Adam's scenografi är spektakulärt. Men samtidigt har filmen flera svaga punkter och jag kan inte ta den till mitt hjärta. Filmen är med rätta en klassiker inom bondserien för flera ikoniska scener och repliker, men den når inte upp till toppen. Middle of the pack.

Totalsumma: 45
Betyg: 3/5

Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)