Rebecca (1940)

En ny säsong av Shinypodden om Hitchcock är nu igång och den andra filmen jag och Frans har sett är Rebecca från 1940. När jag satt mig ner för att se filmen var det andra titten på mindre än ett år. Jag hoppades att den skulle falla mig i smaken bättre vid andra titten, men ack så blev det inte.

Rebecca är en bra gjord film, det är solklart. Den har bra foto och en tydlig och tung stämning. Men jag har svårt att hitta en enda karaktär som jag finner intressant eller som jag känner för. Det handlar inte bara om att "hejja på" karaktären eller om den är god eller ond, det är mer komplext än så. Det är ibland svårdefinierat men jag känner helt enkelt inte för den nya mrs Winters, Mr Winters eller Mrs Danvers.

Dessutom tycker jag att filmen är ganska seg. Frans nämner i podden att boken är skriven ur en första person-perspektiv och att mycket av känslorna huvudpersonen har inför den nya situationen kommer fram på ett bra sätt i boken. Jag antar att det har sina utmaningar att göra en film på en bok där mycket av dramat utspelas i huvudet på berättar-jaget.

Filmen är i vilket fall hyllad som ett mästerverk. Den vann två Oscars för bästa film och bästa foto och var dessutom nominerad i nio ytterligare kategorier som bästa regi, bästa manus, bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt bästa kvinnliga biroll. Suck, vad är det alla andra ser som jag missar??

Gå gärna in och lyssna på vår podd om filmen.

Betyg: 2/5

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Marathon Man (1976)

Szell: Is it safe?


No, it's not safe! Den andra konspirationsthrillerfilmen på två dagar och detta var ett stort fall framåt. Jag gillar Marathon man mer än The Parrallax view. Nu är dock inte Marathon man lika bra som dess rykte eller plats i filmhistorien antyder.

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.

Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!

Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.

Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.

Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Clash Of The Titans (1981)

Calibos: Release the Kracken!

Här kommer en revy på en film som jag såg redan i påskas. Det var den andra filmen som jag och Joel såg efter Veronica Mars. Joel hade med sig en blu-ray-utgåva av denna gamla film från tidigt 80-tal. Och om en middagsgäst har med sig film är det klart att man kollar på filmen!

Gammal och gammal? Jo det är den men den är yngre än både Star Wars och The Empire strikes back men det kan man inte tro när man ser denna film. Specialeffekterna är pinsamt dåliga. Så dåliga att det nästan, men bara nästan, blir bra.

Den kände gamle mästaren av specialeffekter Ray Harryhausen har hållit sig framme här igen och om något är The clash of the Titans det slutgiltiga beviset för att tiden sprungit ifrån Ray.

Hela filmen var sövande och bissar, "camp-y" om du frågar mig. Den mekaniska ugglan som till sin roll och karaktär så mycket påminde om R2-D2 var filmens höjdpunkt. Handlingen är ingen idé att bry sig om, och jag nickade nog till både en och två gånger i mitten av filmen.

Joel påpekade en lustig koppling till Veronica Mars tv-serien, då huvudrollsinnehavaren, "hjälten", Clash of the Titans var Harry Hamlin som spelade Aaron Echolls, Logans pappa, avdankad Hollywoodstjärna i serien. Enligt Joel ser man till och med planscher från Clash of the Titans i Aaron Echolls hem eller något sådant.

Nåväl Joel, jag vet inte jag om vårt filmval var så bra. Vi hade kunnat ta typ vilken annan film som helst i mitt bibliotek på måfå och fått en bättre film! Bättre tur nästa gång!

Jag ger Clash of the Titans en enda specialeffekt av fem möjliga.

Betyg: 1/5