The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

Murder by Decree (1979)

Låg på soffan och smälte julmaten och blev sugen på en gammal Sherlock Holmes-film som jag läst om på Christians blogg Movies-Noir. Filmen var Murder by decree från 1979. Låt oss bege oss till tiden då stora buskiga polisonger och mustascher var i mode!

Christopher Plummer och James Mason spelar Holmes och Dr. Watson. Handlingen utspelas i London cirka 1890 och en av filmens styrkor är stämningen med ett rått och dimmigt London som nästan är som en karaktär i filmen. Sherlock och den gode doktorn jagar den notoriske kvinnomördaren Jack the Ripper. Filmen ger inga spännande svar i frågan om mördarens identitet, däremot får vi en lustfylld spekulation som pekar ut kungahuset och folket runt detsamma.

Stämningen i filmen må vara bra, men tyvärr tycker jag inte att denna film totalt sett är en speciellt bra Sherlock Holmes-film. Till att börja med får man aldrig känslan av att Sherlock är extra smart och vi får inga indikationer på hur han löser mysteriet. Han framställs som en ganska ordinär detektiv som genom idogt arbete och lite tur kommer lösningen på spåret. Trist. Dessutom spelar Plummer honom som om han vore en vanlig snubbe med slarvigt språk. Jag har en helt annan bild av Sherlock i mitt huvud.

James Mason som Dr. Watson är mer som förväntad, speciellt om man vill ha en Watson som är ganska korkad och tämligen vek. Han är ok, men lyfter inte filmen på egen hand.

Summa sumarum blir att filmen var vagt underhållande, speciellt första halvan var ok, men att den som helhet var ganska blek. Inte en film jag skulle rekommendera.

Donald Sutherland var filmens behållning och kul att se John Gielgud i en roll då han var gammal, han var  ju med i Hitchcocks Secret Agent från 30-talet också.

Jag ger Murder by decree två svaga detektiver av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Beginners (2011)

I don't want to just be theoretically gay. I want to do something about it.

Äpplet faller inte långt från trädet. Oliver Fields (Ewan McGregor) sörjer sin nyss avlidna far samtidigt som han inleder en kärleksrelation med den franska skådespelerskan Anna (Mélanie Laurent). Scenerna när de blir ihop första gången är otroligt mysiga. De möts på en maskerad. Bara det är en fantastisk start, det är ju så kul att gå på maskerad! När Anna dessutom har fått order från sin läkare att hon inte får prata på grund av problem med stämbanden blir Olivers och Annas förförelsedans något helt annorlunda. Och gullig.

Hur var det med äpplet då? Jo, Olivers föräldrar Hal (Christopher Plummer) och Georgia (Mary Page Keller) levde ett känslokallt och kärlekslöst liv. Som litet barn måste Oliver sett sin mors frustration över en icke närvarande fader, både själsligt och fysiskt. Oliver lärde sig då att inte knyta an för mycket. Barnen gör ju så ofta det som föräldrarna gör, inte vad föräldrarna förmanar eller säger. Äpplet faller inte långt från trädet.

När vi möter Oliver som vuxen är det uppenbart att han har svårt att binda sig. Hans relation med Anna tar den mer brokiga vägen, det är inte full fart på en motorväg i alla fall. Filmen visar på ett bra sätt hur han slits mellan nuet och dåtiden. Hans mor dog fem år tidigare och efter hennes död hittade hans far en ny partner. Kort efter det blev fadern diagnoserad med cancer. Trots sjukdomen levde han upp under sina sista år och omfamnade livet och kärleken. För Oliver måste det varit en förvirrande känsla, att se sin far som var så kall mot hans mor leva upp under skymningsfasen av sitt liv, och transformeras till en levnadsglad nybörjare i kärlekens skola. Och precis som sin far är Oliver en nybörjare på relationer, men Oliver inser till slut att det är bättre att börja sent än aldrig. Något som hans far med övertydlighet bevisat.

Christopher Plummer har nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag känner mig kluven till detta. Hans Hal är glad och sprallig filmen igenom, men det är långt ifrån ett dynamiskt porträtt av den döende mannen. Varför får vi inte se några känslor som vemod, sorg, ånger osv. Det hade gjort den gamle mannen mer helgjuten tycker jag. Anledningen till att han uppmärksammats så mycket är troligen att han i denna film spelar en roll som går på tvärs de roller han brukar spela. Christopher Plummer har sedan länge varit type castad att spela statsmän, företagsledare eller andra figurer på tunga positioner med mycket makt. Men här i "Beginners" spelar han en "vanlig" man, och det räcker tydligen till en nominering i alla fall.

Ewan McGregor var istället den stora behållningen för mig i denna film. Jag har länge misstänkt att McGregor varit otroligt överskattad som skådespelare, men denna gång måste jag buga mig och lyfta på hatten för ett jobb bra gjort. Han är mycket bra i rollen som Oliver. Och han får göra en mängd olika känslor också. Speciellt en scen när han står i en dörröppning och studerar sin far var mycket stark, såvitt jag kommer ihåg.

"Beginners" var ganska bra. Den är ett starkt drama och för er alla som gillar lite gråtmilda dramer är detta perfekt. Jag fann den dock lite sövande och långsam. Jag nickade nog till både en och två gånger och det är sannerligen inte ett bra tecken. Därför blir det inte högsta betyget, men filmen är klart godkänd och jag rekommenderar den helhjärtat. Jag ger "Beginners" tre döende fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmen står som 2010 på imdb då den gick på vissa filmfestivaler redan under 2010, men den hade premiär på bio både i USA och i Sverige under 2011 så jag hanterar den som en 2011:a.