Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5 

The Lion King (1994)

Man blir inte speciellt överraskad av insikten att "The lion king" är en lös adaption av "Hamlet". Det är en robust historia vi får oss till livs. Lilla pojken Simbas pappa blir nesligt mördad av Simbas farbror. Genom svek och list blir Simba lurad att fly landet och farbrodern tar över hela kungariket och alla honorna. Vid välvuxen ålder kommer Simba på bättre tankar och han går hem och ställer allt till rätta.

Jag såg fram emot denna Disney. Den är ändå en av de mest älskade de har. På nittiotalet hade Disney börjat dominera igenom med flera stora framgångar från "The little mermaid" och framåt. Detta skulle vara en av de stora. Men usch så besviken jag blev. Detta är inte i närheten av så bra som Pixars animerade filmer ofta är. Och detta är absolut inte i närheten av den excellens Studio Ghiblis animerade filmer allt som oftast besitter. Tyvärr syns mig "The lion king" en fjuttig film i de perspektiven.

Den är ganska lång för att vara en animerad film. Under hela första halvan av filmen gäller en trist och sober stämning. Det är en massa dramatiska scener med Simba och Mustafa. Dessutom är huvudkaraktären Simba en rejält irriterande unge. Jobbiga ungar på film gillar vi inte alls! Efter ungefär halva filmen introduceras de obligatoriska comic releif (denna films C-3PO och R2-D2). Entré av vårtsvinet Pumba och surikaten Timon. Hejsan hoppsan. Lite festligare blir det allt. Andra halvan av filmen har en viss humor som kan tilltala mig som vuxen. Det är fortfarande en hel del episkt berättande så det blir aldrig riktigt bra. En film som "Shrek" känns som antitesen mot "The lion king". Jag väljer "Shrek" alla dagar i veckan.

För mig som åkte på mitt livs första safari förra sommaren var det lite kul att se djuren på savannen. Och jag måstye säga att animatörerna har lyckats ganska bra med rörelsemönstren hos flera av djuren. Jag tyckte mig allt få en liten vibb från den fantastiska resan...

Hakuna Matata? Nääää, inte så imponerad av den. Annars kan jag bara kommentera att apan Rafiki såg ut som Yoda när han fajtades. En kärleksfull blinkning eller ett sammanträffande?

Det kommer bättre animerade filmer under denna Decennier-månad... Jag lovar.

Nu ger jag "The lion king" två svaga savannvrål av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Chaplin (1992)

Charlie Chaplin (om the little tramp): A tramp, a gentleman, a poet, a dreamer, a lonely fellow always hopeful of romance and adventure.


Månadens Filmspanartema blev biografier, eller bio-pics som vi säger. Detta är en intressant genre, tycker jag, för att den återkommer gång på gång till premiärbiograferna trots att filmerna allt som oftast är ganska tråkiga. En biografi om en viktig eller känd person må vara viktig eller pocka om uppmärksamhet på grund av den kända personen i fråga, men varför måste filmerna vara så torra och trista? Jag hade konstigt nog en del i valet av tema, och med tanke på att jag med säkerhet kan säga att jag inte gillar genren så det blev kanske lite tokigt där.

Jag hade som vanligt tänkt slå till med en personlig topplista över de bästa filmerna som passade in på temat. Jag hade till och med börjar fundera på hur kriterierna skulle vara, det finns några tydliga undergenrer som biografier från sportens värld till exempel. Jag hade nog tänkt välja biografier där det står klart och tydligt att en persons liv eller gärning står i fokus.

Men så fick jag ett bra tips på en biografi jag inte sett av filmspanaren Fiffi från Fiffis Filmtajm. Eftersom jag blivit så stormigt förtjust i Charlie Chaplins filmer under det pågående Decennier-projektet så tipsade hon om Richard Attenborough's bio-pic Chaplin med Robert Downey Jr i huvudrollen som den lille trampens fader. Sagt och gjort jag har nu tagit mig igenom den 2,5 timmar långa filmen.

Chaplin är en mycket bra bio-pic. Tror jag. Hantverket från alla inblandade är av yppersta klass. Ett stabilt om än omodernt regisserande. Ett fin foto av svensken Sven Nykvist (och det betyder väl att det är bra per automatik). Skådespelarinsatserna är jättebra. Jag har alltid gillat Robert Downey Jr och här är han i sitt esse. Han är fortfarande ung och påminner mig om hans tidiga filmer. Samtidigt spelades denna film in bara några år före han åkte fast för heroin- och kokainmissbruk och jag tycker nog att man kan se en äldre människas smärta bakom ögonen på honom redan i denna film. Som storfilm kryllar den av kända skådespelare i stora och små roller. Jag la märke till bra insatser från Anthony Hopkins, Kevin Kline och givetvis Moira Kelly.

Men ack vad tråkig filmen var i många partier. Och så lång, så lång. När det hade gått en timme satt jag och skruvade på mig i fåtöljen. Hur långsamt kan klockan gå undrade jag. Men visst det var intressant att få lära sig lite mer om Chaplins uppväxt och liv. Denna film följer lyckligtvis Chaplins autobiografi väl så att man kan nog lita på sanningshalten till en hög grad. Och det är intressant att få veta mer om Chaplin.

Filmens slut tar sig en hel del. Problemen med FBI med J. Edgar Hoover i spetsen och McCarthy-tiden är alltid intressant. Filmens sista del med hans sista fru Oona samt de med Anthony Hopkins och en gammalsminkad Downey Jr var mycket bra. Bitterljuva. Och sista scenen med Chaplin på oscarsgalan 1972 då han fick motta en hedersoscar var filmens höjdpunkt för mig. Det blev dammig till och med! Vi fick se montaget av scener från The kid, The Circus, The gold rush och City Lights. Det var väl attans då att denna bio-pic inte kom till liv förrän efter drygt 2 timmar och att filmens bästa scenerna var då vi fick se "riktiga" filmsnuttar av mästaren själv.

Men till slut blev Chaplin ändå kanske en av de bättre renodlade biografier jag sett så jag skickar ett tack i Fiffis riktning.

Men jag ger Chaplin tre stumfilmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Glöm nu inte att kolla vilka förunderliga biografier mina filmspanarvänner har valt att skriva om:
Filmr (Steffo), Except Fear (Jimmy), Har du inte sett den? (Erik, Johan och Markus), Jojjenito (Johan), Filmitch (Johan), Mode+Film (Rebecca), Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia) samt Fiffis filmtajm.

Men du, visst ska vi ha med en lista också? Javisst!

Min bio-pic-lista

10. Private parts (1997) Om radioprataren Howard Stern. Kul.

9. American splendor (2003) Om serietecknaren Harvey Pekar. Annorlunda.

8. Frida (2002) Om artisten Frida Kahlo. Innerlig.

7. Julie & Julia (2009) Om kokboksförfattaren Julia Child och kokboksläsaren Julie Powell. Smaskig.

6. All the president's men (1976) Om journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward. Spännande.

5. Capote (2004) Om författaren Truman Capote. Välspelad.

4. Erin Brockovich (2000) Om juristen Erin Brockovich. Segerns sötma.

3. Good night, and good luck (2005) Om journalisten Edward R. Murrow. Skräckinjagande.

2. Moneyball (2011) Om MLB-managern Billy Beane. Överraskande bra.

1. Amadeus (1984) Om kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. Superbra. (nostalgipick?)