The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

Rough Night (2017)

Färdiga med förberedelserna inför "Buffy 21 år"-festen hade vi några timmar av slå ihjäl, jag och Joel. "Låt oss se en film" föreslog Joel. Vi kom snabbt fram till att vi ville se något lättsamt och valet föll på komedin Rough Night med Scarlett Johansson. Filmen handlar om fem tjejer som åker till Miami för att ha möhippa för Scarletts rollfigur Jess. Men så går det mesta fel. Något av en variant på The Hangover eller Bridesmaids alltså? Nej, det visar sig att denna film är mer hejdlös än de lite mer kända filmerna. Rough Night är kantigare, rörigare, mindre pk och råare. Den påminner mig mer om filmer som Very bad things från 1998 eller Weekend at Bernie's från 1989.



Det är förbaskat kul att se rätt typ av film med Joel. Skillnaden på filmupplevelse kan bli stor då man har en skrockande och frustande Joel i stolen bredvid. Då humorn satt som handen i handsken hos mig också var det mycket munter stämning i rummet av och till. Skulle filmen setts med någon som inte gillade typen av humor skulle jag antagligen låtit mig påverkats av stämningen och kanske inte skrattat lika mycket. Så rätt stämning och att man gillar typen av råare humor behövs för denna film.

Scarlett Johansson är filmens kändaste skådespelerska och hon drar ett visst lass i filmen. Hennes tre väninnor spelas av Zoe Kravits, Jillian Bell och Ilana Glazer. Av dem känner jag bara igen Kravitz. De är alla tre helt ok men långt från filmens ljuspunkter. Till kvartetten ansluter också Jess australiensiska väninna Pippa. Hon spelas av giganten Kate McKinnon, filmens klarast lysande stjärna. Hon har en fantastisk tajming och är helt enkelt strålande bra.



Tjejgänget hyr ett stort hus och planerar både partajande med dryck och annat samt manlig strippa. Filmen höjs lite extra med duon Demi Moore och Ty Burrell som det stenrika swingersparet i huset bredvid. Det är kul med kända skådespelare i små biroller som denna. Påminner mig om Julia Louis-Dreyfuss och Nicholas Guest som det prövade grannparet till familjen Griswold i National Lampoon's Christmas vacation från 1989.

Det är kul att se en film som fokuserar på bara kvinnliga huvudkaraktärer. Det är uppfriskande om än inte unikt nu för tiden. Den tilltänkta brudgummen och hans kompisar sysslar med till synes dödstråkig vinprovning modell "stiff upper lip" medan tjejerna gör... andra saker. Det skojjas en del om skillnaderna mellan gängen, men de hade gärna kunnat dra det ännu lite längre.

Som film betraktat är dock Rough night långt från fulländad förstås, men nu är detta en komedi och som sådan levererade den helt klart. Den gav en rolig stund i fåtöljen och mer kan man ibland inte begära. Det jag tar med mig från titten är minnet av Joels skratt och den härliga insikten att Kate McKinnon är en riktigt bra "comedienne".

Filmens största styrka är kanske ändå att den kommer ogillas av så många. Alltid lite extra piffigt med sådana filmer.

Jag ger Rough night en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

About Last Night... (1986)

Och så är vi igång med Decennier 80-talet. Känner ni förväntningarna i luften? Det liksom vibrerar av spänningen. Åttiotalet! Detta mytomspunna härliga lilla decennium. Jag inleder med About last night... med Rob Lowe och Demi Moore i huvudrollerna. Jag  råkade tydligen missa denna ungdoms-relations-komedi. Det var ett av 80-talets starkaste genrer detta.. Ungdoms-komedi-relationsdramerna.

Denna film skulle kunnat vara avslutningen i en trilogi som inleds med The Breakfast Club och har mittenfilmen St. Elmo's fire. Tänk efter. The Breakfast Club utspelas under high school och handlar om ungdomar som inte vet vad de vill göra med sina liv. Vi ser bland andra Emilio Estevez, Ally Sheedy och Judd Nelson i huvudrollerna. Alla tre återkom i St. Elmo's fire, en film om ungdomar i college-åldern som inte vet vad de vill göra med sina liv. I St. Elmo's fire har Rob Lowe och Demi Moore framträdande roller. Dessa två återkommer nu i About last night... en film om unga vuxna, typiskt några år efter college-tiden, som... javisst du gissade rätt, som inte vet vad de vill göra med sina liv.

Tripp-trapp-trull. Den första är bäst, den andra näst bäst och denna tredje film är svagast. Det är inte en jättedålig film men vid sidan av de kulörta "bästa" kompisarna spelade av James Belushi och Elizabeth Perkins är denna film allt för trång. Filmen handlar bara om Danny och Debbie's relation. De flyttar ihop, bråkar, flyttar isär och vad händer sen... får du veta om du ser filmen.

Jag saknar ensambledynamiken som var så lysande i både The Breakfast Club och St. Elmo's fire. Jag tycker inte vårt älskande par har en story som håller upp en hel film. Jag kan inte garantera att jag hade känt likadant om jag sett filmen 1986, men jag tror att även då hade den fallit i skuggan bakom de övriga två.

Min gode vän Halo myste över About last night... eftersom det var första gången man fick se Demi Moore's tuttar. Tittut. De svar små och gulliga. Nyhetens behag gick dock snart över. Nej, det var inte så intressant. Helt ok film men intet mer. Både Robs och Demis magnetiska karisma skiner igenom lite då och då, men långt ifrån så mycket att filmen höjs över mängden.

Jag ger About last night... två storstjärnor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5