House Of Cards - Season 2 (2014)

 

Första säsongen var en stor överraskning. Ypperligt manus, en fantastiskt elak Kevin Spacey och mer mörker än vad jag vågat hoppas på. Vid sidan av alla ondskefulla gärningar paret Underwood utförde var det den sexuellt laddade maktkampen mellan Frank och Zoe som var allra mest lockande.

Jag tänkte att det säkert var ganska svårt att hålla uppe en så hög nivå och tyvärr hade jag rätt i det. Precis som med Homeland tappar andra säsongen en hel del. Nu är det ack så viktiga manuset inte alls lika tajt, nej det känns snarare som ett hafsverk och säsongens "story arc" får inte alls en njutbar konklusion.

Under andra säsongen blir det för mig än mer tydligt att allt hänger på Frank i Kevin Spacey's tolkning. Nästan ingen av de andra trådarna ger utdelning. Claire investerar i sin nya roll som fru vice president en hel del politiskt kapital i ett på pappret hedervärt ändamål. Som vanligt lämnar hon ett spår av förstörda människor efter sig. Men precis som i första säsongen tycker jag att hon är trist som karaktär.

Doug Stamper var underhållande i en biroll i S1, men nu när han får ta större plats och han har blivit tråkigare. Jag tycker att tråden med honom och Rachel inte alls kan matcha den mellan Frank och Zoe i första säsongen.

Under andra säsongen användes sexscenerna mer i spekulativa syften kändes det som. De passade inte alls in på samma sätt. Säsongens huvudmotståndare Raymond Tusk och hans galne hund Remy Denton var ganska underhållande. Tyvärr fick de inte till slutfasen av fajten. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt slut. Pyspunka.

Säsongens i särklass bästa detalj var Kevin Spaceys mycket menande blickar rakt in i kameran. Han bryter fjärde väggen titt som tätt och det är effektivt. Dessutom gillar jag signaturmelodin och vinjettbilderna. Mysiga. Men tyvärr räcker det inte. House of cards har blivit klart sämre. Varning.

Betyg: 3/5

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5

Moon (2009)

GERTY: I hope life on Earth is everything you remember it to be.

Science Fiction! Den bästa och den värsta av filmgenrer. När de är bra är de verkligen bra, men när de så ofta är dåliga är det bara irriterande. Jag och Plymen hade glädjen att se en riktigt, riktigt bra ny sci-fi på filmfestivalen i vintras, "Moon".

Om du ska se filmen, försök att förbli o-spoilad. Som de flesta lysande sci-fi-filmer vinner de på om man ser dem med ett blankt sinne. Jag avhåller mig från att länka till trailern i några dagar tills du hunnit springa ut och hyra "Moon". Jag kommer inte skriva för mycket om filmens handling, bara set-uppen som du ändå får i inledningen av filmen. Jag kommer heller inte skriva om mina känslor från filmen, allt för att du ska förbli o-spoilad.

Filmen utspelar sig i en nära framtid, vår framtid? Sam Rockwell spelar Sam, en gruvdriftsarbetare på treårskontrakt på månen. Han har bara en kort tid kvar tills uppdraget är slutfört. Enda sällskapet är datorn GERTY, voicad av Kevin Spacey. Här finns inga fantastiska rymdskepp med överljushastighet bara en mycket ensam man på ett jobb. Han tjänar bra med pengar, men till vilken kostnad? Han har bara några veckor kvar på det treåriga kontraktet. Datorn vallar honom vidare, framåt. Detta är en non-action sci-fi som får en att tänka på äldre klassikers inom genren, som "2001 - A space odyssey", "Solaris" och andra. Filmen är filosofisk.

Sam Rockwell är helt enkelt fantastisk i rollen som Sam. Han spelar honom med en mångfacetterad finess, och han bär bokstavligen upp hela filmen. Kevin Spaceys datorröst är bra i denna film. Spacey får lite upprättelse hos mig. Jag har haft svårt med honom ända sedan "Pay it forward" från 2000 (bläh!). För regin står Duncan Jones och detta är hans första långfilm. Man lär få höra mer från honom i framtiden. Filmen får en femma! Jag ger den fem lyckliga återseenden av fem.

Betyg: 5/5