Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 4 (2024)

Only Murders in the Building är en mysig och kul serie med mycket humor. Nu inför den fjärde säsongen ville väl Steve Martin och de övriga i teamet förnya sig lite, vilket tyvärr ledde till att de gjorde serien sämre. Det känns som att S4 fokuserar allt för mycket på mordet och dess lösning. Detta element är ju endast kontexten så att vi får hänga de tre huvudpersonerna Mabel, Charles och Oliver och deras podd. Men nu är det istället fokus på att lösa mordet på Sazz. 

Säsongen känns som ett försök att skriva drama mer än komedi. Det är som en hyllning till stuntmän och kvinnor i branschen. Säkert jättebra men det blev så tråkigt ju. Det var så synd om Sazz!

Säsongen är också nedlusad med Hollywood-stjärnor som kommer in och gör halvdanna insatser och lyfter sin lönecheck. Något som kunde varit kul om de hanterat det rätt blev riktigt tråkigt. Enda roliga skämtet var nog Steve Martins kommentar när Ron Howard presenterades, ännu en stjärna som spelar sig själv. 

Vilka hade vi mer? Eva Longoria, Zack Galifianakis, Eugene Levy, Meryl Streep, Paul Rudd, Richard Kind, Kumail Nanjiani, Jane Lynch och Molly Shannon. Den sistnämnde drog ner säsongen några pinnhål på egen hand. Otroligt dålig insats av henne här.

Tänk så mycket roligare det var med alla kufiska grannar i huset under de tidigare säsongerna. Nu fick vi endast åter träffa Michael Cyril Creighton som Howard och den underbara Jackie Hoffman som Uma. Några ljusglimtar under säsongen.

Tyvärr ett rejält kliv ner från en annars tämligen hög "normalnivå".

Betyg: 2/5

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 1 (2021)

Jag var ett stort fan av Steve Martin under uppväxten. Jag älskar hans humor och värme, men nu var det länge sedan jag hört något från honom. Döm om min förvåning då en ny serie av honom dök upp på Disney+. Klart jag var sugen att ge den chansen.

Detta är en komediserie om tre främlingar som slår sig samman och göra en podcast om ett mord som skett i det lägenhetskomplex på Manhattan de alla bor i. Det går inte att undvika att tänka på den allra första podden i den genren, Serial. Hur har det gått, vet man om Adnan var oskyldig eller ej??

Serien är som en blandning av Martins tidigare verk, Woody Allens Manhattan Murder Mystery och Agatha Christie. Men med ett hjärta. Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez spelar huvudpersonerna Charles-Haden Savage, Oliver Outnam och Mabel Mora. Vilken trio, vilka hjältar!

Det finns flera trevliga birollskaraktärer där Jane Lynch, Tina Fey, Sting och Michael Cyril Creighton sticker ut.

Mordet vår mysiga trio utreder är av sekundär betydelse och det gör inget. Givetvis finns det en massa trådar i historien som de försöker nysta upp. Det är mysigt att de gör en podd, vilket känns bekant och relevant på något sätt.

När jag sett klart serien kom det upp ett förslag på en annan serie jag skulle hoppa över till… Castle! Japp, den har jag redan sett allt av, och jag slogs av vilket bra förslag det var. Serierna har båda samma mysiga känsla med en mix av värme och humor. Som en gigantisk snuttefilt. Så för alla fana av Castle kan jag med varm hand rekommendera denna serie.

Säsong 2 är på gång och jag väntar ivrigt på fortsättningen.

Betyg: 3/5

10 tips på Steve Martin-filmer:
L. A. Story
Dirty rotten scoundrels (Rivierans guldgossar)
Three amigos!
Dead men don’t wear plaid
The Big Year
Planes, trains and automobiles 
HouseSitter
Father of the bride (Brudens far)
The Pink Panther
The Jerk

3 tips på Martin Short-filmer:
Three amigos!
Inner space (24-timmars jakten)
Father of the bride (Brudens far)

3 tips på Selena Gomes-filmer:
Spring breakers
The big short
The dead don’t die

Topp 100: L.A. Story (1991)

Topp 100
Placering: 18
Genre: comedy, romance, satire, magic realism

Harris: Ordinarily, I don't like to be around interesting people because it means I have to be interesting too.
Sara: Are you saying I'm interesting?
Harris: All I'm saying is that, when I'm around you, I find myself showing off, which is the idiot's version of being interesting.

Jag har varit omåttligt förtjust i L.A. Story ända sedan första gången jag såg den. Jag kommer inte ihåg vad som gjorde att jag valde att se den på hyrd-dvd den gången men jag misstänker att det helt enkelt berodde på att Steve Martin spelade huvudrollen. Det stod dock snart klart för mig att detta inte var en fånig Steve Martin-komedi. Detta är något så ovanligt som en romantisk komedi med satiriska inslag och en liten krydda av magisk realism. Steve Martin har skrivit det magnifika manuset.

Filmens två första akter är otroligt roliga på det bästa tänkbara sättet. Det är inte farsartad humor lyckligtvis, ja ni vet hur jag ogillar den sorten. Men det är inte heller endast karaktärsdriven humor. Istället får vi en fantastisk kärlekshyllning till Los Angeles och samtidigt en mycket träffande satir över staden, människorna och kulturen. Filmen blottlägger snobberiet, livsstilarna, mat- och restaurangkulturen, historielösheten och mycket annat från änglarnas stad under tidigt nittiotal. Som ledsagare får vi två alldeles underbart charmerande britter som referenser och observatörer.

Under filmens tredje akt smyger de in en fin liten kärlekshistoria som är helt bedårande. Vem skulle inte falla för Sara? Jag blir alltid förtjust i henne i alla fall.

Vid sidan av den briljanta och smarta humorn och den varma kärlekshistorien är filmen fylld av fantastiska skådespelarinsatser. Steve Martin och Victoria Tennant drar ett stort lass som huvudrollsinnehavare men vi ser också Richard E Grant, Marilu Henner och en ung Sarah Jessica Parker i centrala biroller. Både Grant och Henner stjäler alla scener de är med i. Parker gör sin SanDeE* livfull och sprallig på helt rätt sätt.

Dessutom har vi en hel del kul cameos i filmen från skådisar som Woody Harrelson, Rick Moranis, Patrick Stewart, Iman, Terry Jones och Chevy Chase.

Filmens styrkor
Otroligt humoristiska smarta och träffande betraktelser över livet
Mysig kärlekshistoria som tar hjälp av vädret
Delikata skådespelarinsatser

Jag var inte säker på att denna film skulle hålla men den överträffade mina förväntningar. Igen. Det var fascinerande att se att varenda scen långt in i filmen hade en kul betraktelse, en liten detalj som fick mig att sitta och le, skrocka eller till och med skratta högt. With a twist of lemon!

Filmen stärkte snarare sina chanser att till och med krypa upp några pinnhål i listan vid nästa uppdatering, kanske inte ända upp till topp 10, men runt topp 15 skulle jag tro.

Betyg: 5/5

Planes, Trains & Automobiles (1987)

John Hughes hade ett stort hjärta. Det är mycket trist att han inte är med oss längre. Det är väl framför allt varmhjärtade komedier som han skrev eller regisserade som han är ihågkommen för. Planes, trains & automobiles är en sådan. Filmen kallas för Raka spåret till Chicago i Sverige. Det är en ganska trist översättning tycker jag.

Redan från filmens inledning får jag känslan av att detta är en knaskomedi, och att den inte spelar i realismens domäner. Den är kanske inte lika galen som en film som Dumb or dumber, men inte långt därifrån. Denna känsla håller i sig nästan hela filmen igenom. Det som gör att det känns som en Hughes-film är ett fåtal scener som kommer lite här och där. Speciellt en scen då Steve Martins Neal Page får ett utbrott på John Candys Del Griffith på det första hotellrummet. Neal är otroligt elak och Del står bara där och tar emot och emot. Den scenen är en av filmens tätaste och John Hughes handlag känns tydligt igen, inte för att den är elak utan för att den känns äkta.

Men tyvärr är en hel del av humorn av den simplare flabbigare sorten. Jag kommer inte riktigt överens med en del av scenerna i filmen. Jag kommer ihåg filmen som mer seriös OCH mer rolig. Visst topparna finns där... Dels rensning av sina sinuskaviteter före sömnen, handen mellan kuddarna (det är inte två kuddar!), kvinnan vid biluthyrningen. Ja, denna film har många höjdpunkter.

Det är dock inte förrän det är endast fem minuter kvar som filmen verkligen levererar som en "äkta" John Hughes-film. Slutet måste var ett av de finast filmsluten som finns. Klart det blir dammigt i rummet. Ingen tvekan. Scenen är bra klippt. Steve Martin som jag alltid gillat, och som är något underskattad må jag säga, spelar scenen bra, både när han lägger ihop alla ledtrådarna och räknar ut vad som står på och senare när de kommer hem. Slutet är mäktigt, det får högsta betyg.

Men som helhet var filmen nog lite svagare än vad jag kom ihåg den. Fortfarande klart över godkänt men inte den pangfilm jag hade i mitt "arkiv".

Jag ger Planes, trains & automobiles tre starka kompisar för livet av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

R.I.P John Candy

The Big Year (2011)

Are you doing a Big Year? No.

Sommarklubben! Steffo borta på Flmr kör just nu Sommarklubben. Han tittar på gamla godingar. Direkt när jag såg benämningen "Sommarklubben" visste jag att det passar till mina sommarfilmer också. Själv tar jag med mig nyare filmer som jag av olika anledningar inte sett än på semesterresan. Det är filmer som är så förväntat jaha-iga att de kan passa att ses på en ipad i sommarstugan. Det kan vara komedier eller actionfilmer som jag känner att det kan vara ok att inte se på stor skärm. Filmer som jag misstror lite. Nåväl, även om jag har en annan definition av begreppet "Sommarklubben" än vad Steffo har, så kör jag nu igång min egen "Sommarklubben".

Första filmen ut är komedin (?) The big year. Komedi skriver jag då huvudrollerna är besatta av Jack Black, Steve Martin och Owen Wilson. Något av ett dream team inom komedi (speciellt om man är en Hollywood-mogul). Det lustiga med denna komedi är dock att den inte är en komedi. Detta är en tämligen seriös drama, med några humoristiska scener. Det är också en film som bygger på en bok och det är en BOATS-film (bygger på en sann historia).

Filmen handlar om det spännande ämnet fågelskådning. Jag har faktiskt en gång provat på seriöst fågelskåderi med min svåger Calle, en fågelskådare av stora mått. Jag har gått upp i natten och åkt ut till en sjö och suttit i ett fågelskådartorn. Som alltid är det roligare att vara med och testa hobbies med folk som är kunniga och entusiastiska. Dessutom var morgonkaffet till soluppgången spektakulärt gott.

Jack Black spelar Brad Harris, en uttråkad datatekniker som gör ett seriöst försök att slå rekordet i antal fågelarter som en fågelskådare sett under ett kalenderår inom USA's gränser. Owen Wilson's Kenny Bostick innehar rekordet med 732. Att försöka sig på rekordet kallas tydligen i dessa kretsar "a Big Year". Steve Martin spelar Stu Preissler en framgångsrik affärsman som pensionerar sig för att själv köra ett "Big Year". Bostick gör dock allt för att få behålla rekordet, eller slå sitt gamla rekord...

Självklart handlar filmen om mer än fågelskådning, även om nästan varje scen i hela filmen utspelas under fågelskådning, eller färden till fågelskådning, eller resan hem från fågelskådning... Ja, ni förstår. Under ytan handlar filmen om vad som är viktigt i livet, om förhållanden, brustna äktenskap och nya relationer. Om vänskap och tävlingsinstinkt. Om att få bli ihågkommen för något.

Fripp Funderar: hur tänkte de när de diskuterade denna film? Låt oss göra en film av denna ganska seriösa bok om tre killar som spenderar ett helt år att jaga fåglar över den nordamerikanska kontinenten. Låt oss sedan ta in Jack Black, Owen Wilson och Steve Martin. Och låt oss sedan inte göra en komedi. Men låt oss göra en trailer och poster som gör att biopubliken tror att det är en komedi...

Ok, jag blev lite besviken på att detta inte var roligare. Samtidigt är det ett ganska bra, gullig och intressant drama som är väldigt snäll (familjefilm!). Själv behöver jag lite mer för att ryckas med, men som en film i "Sommarklubben" var den helt ok.

Jag ger The big year två snowy owls av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Pink Panther 2 (2009)

"Hamburger"

Jag var i Kina förra veckan på tjänsteresa. För den långa flygningen hem, västerut, hade jag laddat datorn med några filmer. Efter några minuters tekniskt strul med den förbannade manicken insåg jag att jag inte skulle se den emotsedda filmen "Rachel getting married". Istället valde jag den lättsamma och menlösa filmen "The Pink Panther 2". Detta är andra nyinspelningen om Inspector Jacques Clouseau med Steve Martin i huvudrollen.

Jag gillade den första filmen. Den var helt klart kul, och det faktum att jag såg den på en utomhusbio i Kambodjas djungler var ju inte heller en nackdel (för filmen, eller mig). Uppföljaren hade dock fått ett svagt mottagande och jag hade inte några förväntningar alls. Men inte ens mina lågt ställda förväntningar blev uppfyllda.

Detta var en otroligt dålig komedi. Några få skämt funkade sisådär, och det var skämten som redan fanns i första filmen, "Hamburger" och det romantiska spelet mellan Clouseau och Nicole. Mysteriet var genomskinligt och inte speciellt intressant. Jeremy Irons och Andy Garcia var filmens svaga ljuspunkter (likt stjärnor på en delvis molnig natthimmel).

Filmen får en rosa juvel av fem.

Betyg: 1/5