WandaVision - miniseries (2021)

Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5

Solo: A Star Wars Story (2018)

Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)

En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.

MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5