Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.
När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.
En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.
Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.
Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.
Betyg: 3+/5
