A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Everything Everywhere All at Once (2022)

Ibland poppar det upp snackisar i den popkulturella världens sociala medier. "Stranger Things" säsong 4 och Kate Bushs låt "Running up that hill" är ett sådant exempel. Men redan tidigare i våras var det filmen "Everything everywhere all at once" som var på allas läppar. Jag såg den hyllas överallt som det kändes. Det är lockande och man blir nyfiken, men när den började jämföras med "The Matrix" som det största som hänt filmen på över 20 år började jag bli lite lätt undrande.

Så nu har jag sett filmen och den var väl ok men också ganska tråkig och alldeles för lång. Någon ny "The Matrix" var det sannerligen inte i alla fall. Jag har till och med lite svårt att förstå varför alla hyllar den så. Till att börja med måste man vara ett stort fan av martial arts-filmer för att gilla denna tror jag. Vilket jag inte är. För det andra kan det kanske hjälpa om man gillar en viss typ av humor, prutthumor och lite mer åt buskishållet.

Ja, det var ju några veckor sedan jag såg filmen och jag har redan glömt det mesta. Jag fattade nog aldrig riktigt vad filmen handlade om. Var det att Evelyn (Michelle Yeoh) riskerade hela världen för att kunna få umgås mer med sin dotter Joy (Stephanie Tsu)? Eller? Någonstans där inne i alla dimensioner, fajtscener och svarta hål i form av en donut försvann filmens handling för mig.

Humorn var barnslig i mina ögon. Skatteagenten Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) var underhållande. Hon var en paragrafryttare utan dess like, ni vet "a tight ass", och jag roades av skämtet då hon med stolthet visade upp sina priser som såg ut som ett sexhjälpmedel av något slag. Skämtet var underbart underspelat vilket gjorde det roligt. Jag tänkte att om regissörerna hade slängt skämtet upp i ansiktet på oss hade det tappat sin elegans... Tja, ni som sett filmen vet hur det blev med den saken... Ridå.

Så, jag var kanske inte filmens målgrupp. Men det är synd för jag skulle vilja tro att jag kan uppskatta vilken genre som helst så länge det är en bra film helt enkelt. När filmen också hade en hysteriskt tempo tappade jag tålamodet. Inte min grej heller. Men annars gjorde väl de flesta bra ifrån sig. En helt ok film, men givet hypen upplevde jag den som en rejält stor besvikelse.

Betyg: 2/5

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

Morgan (2016)

Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.

Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.

Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.