The Hudsucker Proxy (1994)

Lika underbart som det det när bröderna Coens använder sitt fantastiska filmskapande till att göra bra filmer, lika frustrerande är det när de gör usla filmer på ett bra sätt. Jag menar, varför kasta bort bra foto, score, klippning och allt annat på smörja? The Hudsucker proxy är en bisarr komedi som bara gör mig mer vaksam mot brödernas tendenser till att vara elitistiska och pretto. Är det så illa att de hånar publiken? "Titta så smarta vi är. Ni fattar inget!" Låt oss hoppas att det inte är den känsla de söker med sin film, men det är ändock känslan jag får.

De har slagit på stort och som det verkar inte kompromissat på en endaste liten detalj - förutom manus då. Allt är som vanlig tipp topp med det filmtekniska men vad är det vi får se? Filmen misslyckas katastrofalt med att få mig engagerad eller känna sympati för någon av karaktärerna eller något som händer i filmen. Och i slutändan är en komedi som inte är rolig alltid ett misslyckande.



Jag och Carl försöker bena ut vad filmen innehåller i veckans avsnitt av Shinypodden. Den är som en mix av genrer, som om bröderna kommit ut från filmskolan och velat trycka in alla referenser de kände till i en och samma film. Enligt uppgift i podden skrevs detta manus före de gjorde sin första film (Blood simple).

Ibland känns filmen som en fars, ibland som en film noir, ibland som en screw ball comedy, ibland som en satir, ibland som en mörk tragedi. Inget i storyn är unikt eller speciellt roligt, allt är som hoprafsat på måfå. Karaktärerna är alla med ett undantag usla. Det gäller Tim Robbins byfåne till huvudperson vilken var långt från "the original jerk" (Steve Martin). Paul Newmans elake affärsman var chockerande blek och hade inget av Gordon Gekkos karisma. Jennifer Jason Leigh må ha övat på högklackat och att skjuta av snabba repliker men hon är ingen Hildy Johnson. Den enda karaktär som var roligt spelad och som gav mig en kittling av intresse var Mr Hudsucker själv, förträffligt spelad av Charles Durning. Hans flygfärd från översta våningen till gatunivån var en höjdpunkt. Tyvärr var han med mindre än fem minuter i hela filmen om jag skulle våga gissa.

Nej, alla kära lyssnare och läsare som gillar denna film. Tyvärr jag ser det inte.

Jag ger The Hudsucker Proxy en katastrof av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Lyssna eller ladda ner poddavsnittet här. Denna och andra säsonger av podden finner ni på shinypodden.se

Annihilation (2018)

Jag har alltid funderat på vad som skulle kunna hända om utomjordiskt liv skulle komma ner på jorden. Och vem har inte funderat på dessa frågot? I min ungdom läste jag all möjlig science-fiction av författare som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Greag Bear och Stanislaw Lem. Annihilation är en ny film från Alex Garlands kreativa sinne. Han har både skrivit manus och regisserat filmen även om den bygger på boken av Jeff VanderMeer med samma namn. Garlands förra film Ex machina var otroligt intressant, tankeväckande och bra! Klart man hoppades på att Annihilation skulle kunna vara lika bra.

Spoiler Alert! Ni som inte är rädda för spoilers är välkomna att scrolla ner för mer om Annihilation! Ni som vill se filmen ospoilade bör sluta läsa här.



Något faller ner från skyn och borrar sig in i marken inne i och under en fyr på amerikanska kusten. Snart därefter bildas en bubbla som en kupol över nedslagsplatsen och ingen vet vad som händer därinne... Klart spännande koncept. Snart visar det sig att det är farligt att gå in i kupolen. Ingen radiosignal kommer ut eller in. Alla soldater utom en har försvunnit. Vad har hänt och varför? Fem modiga, eller desperata, kvinnor äntrar scenen och låt oss gå in. Slurp och vi är inne.

Jaha, det ser ut som ett träsklandskap från Florida. Tiden går inte i takt. Växterna ser gravt missbildade ut. DNA flödar och blandas hej vilt. Alligatorn har hajtänder, björnen pratar som ett av sina offer. Vem är hon, damn, jag känner igen henne så. Wow, en svenska i casten! Svårt att placera då hon dök upp här så oväntat för mig, men till sist ser jag att det är Tuva Novotny.

Varför ser alltid Jennifer Jason Leigh så sliten ut nu för tiden? Kräftan? Ja kanske. Gina Rodriguez blir hyllad men hon var knappast det bästa med denna film.



Kul grepp och man kan inte klaga på för lite fantasirikedom här. Garland verkar ha en läggning åt att se pessimistiskt på både teknikutveckling (Ex machina) och besök från rymden (Annihilation). Organismen eller vad det nu är som skapat kupolen verkar initiera kloning av allt levande och det är högst oklart vad organismen har får mål eller syfte.

Jag tänker ganska snart på den gamla klassikern The Thing (som är bättre än denna). Men filmernas slut är kusligt lika. Slut som antagligen ska tolkas som slutet för människosläktet. Också Ex machina har ett ödesdigert slut där livet som vi känner det idag hotas.

Jag gillar Annihilation mycket. Den är spännande och fantasirik. Karaktärerna är hyfsat intressanta men jag känner att filmen inte tar steget fullt ut att fördjupa dem. Det är lite trist då fullt utvecklade karaktärer mer eller mindre alltid behövs för att en film ska bli fullständig. Denna film verkar vara mer intresserad av handlingen, men ändå stannar den innan det blir ännu mer intressant. Vad som händer tiden efter filmens slut skulle mycket gärna kunnat vara med. Man hade kanske inte behövt spendera så mycket tid med den botaniska expeditionen om man ändå inte hade för avsikt att visa vad som hände med människornas kroppar på ett tydligare sätt. Det känns som att filmen slutar efter tre fjärdedelar av ett komplett manus. Jag gillar öppna slut men här fanns det mer intressant att ta tag i...



Natalie Portmans, Tuva Novotny och Tessa Thompsons karaktärer (och skådespelare) var de mest intressanta. Tyvärr försvann två av dem längs vägen och i mina ögon för kvickt. Portmans Lena kämpade väl i slutet men förlorade en fajt hon aldrig kunde vinna. Både Lena och hennes man Kane dog väl därinne och blev ersatta av "klonade" aliens. Intressant teknik att ta sig in på en ny planet!

Jag ger Annihilation fyra utrotningshot av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer tankar om filmen hos Jojjenito.

Twin Peaks - Season 3 (2017)

Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5

Morgan (2016)

Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.

Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.

Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.

Anomalisa (2015)

Charlie Kaufman är en av de mest spännande och galna manusförfattarna i Hollywood tycker jag. Det är inte så vanligt att jag väljer filmer på grund av vem som skrivit manus men Kaufman är åtminstone en av dem. Andra intressanta hjärnor är Spike Jonze, Alex Garland och Jeff Nichols. Kaufman har gjort favoritfilmer som Being John Malcovich, Eternal sunshine of the spotless mind och Synechdoche New York på sitt samvete. Alla dessa är jättebra och framför allt intellektuellt stimulerande. När dessutom hans nya film Anomalisa dök upp på andra plats på Michael Phillips topplista över 2015 års filmer blev jag än mer förväntansfull.

Anomalisa är en animerad "stop motion"-film lik Wes Andersons The fantastic Mr. Fox. Handlingen i dagens film är dock något mer vardaglig än den i Mr Fox. Huvudpersonen Michael (David Thewlis) är en författare till självhjälpsböcker på föreläsningsturné i Cincinnati. Vår huvudperson genomlider en livskris och känner sig avstängd från omvärlden. Han kan inte känna något och allt känns grått. Typ. På hotellet möter han dock ett ung kvinnlig beundrare, Lisa (Jennifer Jason Leigh) och han blir plötsligt nyfiken och lockad av henne.

Kaufmans galenskap kommer bäst fram i en mardröm som Michael har. Den är suggestiv och creepy. Filmen innehåller också en tämligen onödig nakenscen, som att han fyllde ut den något tunna storyn med något sensationellt upprörande. Jag var inte helt såld på scenen och tyckte att hela saken med att Michael förförde den unga kvinnan var lite äcklig. Fick allt för mycket vibbar av äldre man som tog för sig av en yngre beundrare. Inget olagligt men kanske inte helt coolt heller. Sen hjälper det ju inte hur filmen slutar heller.

Nej, jag hade kanske för höga förväntningar på denna film och den kom inte alls upp i Kaufmans vanliga nivå. Det var synd kan jag tycka. Som animationsprojekt var filmen dock ganska häftig. Det var annorlunda med dockorna som de spelade in filmen med. Eftersom annorlunda är bra borde filmen per automatik vara bra. Men fungerar det så verkligen? Frågan är om historien verkligen räckte för en hel långfilm? Hade denna film inte varit bättre om den bara varit hälften så lång?

Det jag gillade mest med filmen var hur tjänsteresans tristess beskrevs. Allt från flygresan, taxiresan (hysterisk) och hotellet intill minsta detalj med dörrkortet som bara fungerar ibland. Jag kände igen mig från egna resor. Det finns ju en anledning till att det kallas "hotelldöden".

Sen gillade jag det lilla frispel Michel fick under föreläsningen, när han helt plötsligt skriker ut arga ord mot USA, för att sedan fortsätta sitt tråkiga föredrag. Till sist var jag förvånad, road men ändock i slutändan lite trött på filmens stora gimmick. Ni som sett filmen fattar säkert vad jag menar?

Jag ger Anomalisa två tjänsteresor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir