2023 - Året på Fripps Filmrevyer

Årets sammanfattning blir symptomatiskt lite kortare. Här sitter jag och lyssnar på Taylor Swift (Midnights) med två änglar på axlarna som ivrigt debatterar om hur länge detta ska få pågå, detta med att skriva bloggen. Den ena har en lång lista med bra skäl, den andra bara det enda. Vi får se hur det går.

Året på bloggen har för min del dominerats av poddandet och i första hand med systerson Måns och vår resa genom hans filmstudier. Tack Måns för att jag fick följa med dig på din resa!

Året har också inneburit en återfunnen glädje i att sjunka ner i favoritfåtöljen och lyssna på en vinylskiva. Jag och Niklas har startat ett jättekul poddprojekt med musikåren. Tack Niklas för ditt musikaliska kunnande och sprudlande entusiasm!

Jag och Carl körde en oförglömlig Coen-säsong där vi utmanade brödernas filmer med mer eller mindre väl valda "companion movies". Det var mycket roligt och ibland överraskande. Tack Carl för genomtänkta insikter och spaningar!

Till sist har vi fortsatt med Specialen om filmår och det är också några av de roligaste poddavsnitten just nu. Tack Jojje, Carl och Niklas för ett alltid lika trevligt häng med likasinnade!

Det har inte blivit så många besök på biograferna i år. Lusten har uteblivit. Årets överlägset bästa filmupplevelse i en biograffåtölj var Nolans majestätiska Oppenheimer. 

Bästa filmupplevelsen i fåtöljen hemma var brödernas The Man Who Wasn't There, men den kanske mest minnesvärda var Ridley Scotts problematiska The Counselor.

Som vanligt pockar tv-serierna alltid runt hörnet. Det kan ha handlat om barnuppfostring under zombieapokalypsen, långsamma hästar, "true crime"-poddande, dålig maintenance, CIA-agenter, kofösare eller det konstiga sporten "sucker". Men störst av dem alla var den lille monseigneur Hercule Poirot. Tack David för 13 series som tog mig sju år att långsamt avnjuta. Det var en otroligt trevlig resa.

Inför år 2024 får vi hoppas på fred på jorden och att alla barn är snälla. På det personliga planet blir mina nyårslöften att se bra film och engagerande tv-serier, men framför allt att lyssna på musik och läsa fler böcker!

Gott Nytt År till alla mina läsare! Vi ses på andra sidan!

Agatha Christie's Poirot - Series 13 (2013)

 

Så har jag till slut sett den sista säsongen av Agatha Christie's Poirot, David Succhets livsgärning och mästerverk. Jag har dragit mig för att se de sista fem filmerna som ett försök att dra ut på det oundvikliga.

De två första filmerna, Elephants Can Remember och The Big Four, blev dock stora besvikelser. För stora förväntningar kanske men också i högsta ovanligt att jag blev så oengagerad i Poirot. I Elephants Can Remember får vi återigen möte den underbara Ariadne Oliver framförd av Zoë Wanamaker. Tyvärr är historien dyster och så sorglig att jag inte alls kom i stämning att förtjusas över lösningen på mysteriet. 

Men det är den andra filmen, The Big Four, som är säsongens riktiga bottennapp. Vi får en dåligt genomförd "fake death" av Poirot och även om vi får återse Captain Hastings, poliskommissarie Japp, Miss Lemon och betjänten George blir filmen inte alls den nostalgiska höjdpunkt som man kunde hoppats på. Poirots beteende hjälper heller inte, även om han alltid varit egocentrisk och brysk tyckte jag det kändes malplacé. Det största problemet var dock att historian lovade mycket mer än vad den levererade. I slutändan var det ett fattigt och simpelt motiv bakom brotten.

Det är i den tredje filmen, Dead Man's Folly, som säsongen blir riktigt bra. Ariadne Oliver är tillbaka, denna gång för sista gången. Filmen är mycket bra och en klar favorit från Series 13. Historien är mörk men miljöerna, karaktärerna där huset och trädgården nästan känns som två av dem och Poirot är ljuvliga att följa.

Hela seriens näst sista film är The Labours Of Hercules. Denna film bygger på Christies bok med tolv noveller där Poirot berättar om hans tolv sista fall som privatdetektiv. Dessa tolv kopplas mer eller mindre hårt med den grekiska mytologins Herakles tolv stordåd. Filmen påminner mig om James Bond, Mordet på Orientexpressen och The Grand Budapest Hotel. 

Här får vi återigen möta Poirots livslånga kärlek Countess Vera Rossakoff som vi träffade i ett avsnitt tidigt i serien då Poirot blickade tillbaka till sin ungdoms tid i Belgien. Det blir ett avslut som bjöd på lika mycket vemod som chockerande överraskningar. Jag såg till min belåtenhet att Hercule fortfarande hade på sig smycket med blomman på sitt kavajslag, det han fick av henne alla dessa år tidigare. Små detaljer som gör en serie som denna så bra.

Men säsongens och kanske hela tv-seriens magnum opus är ändå Curtain: Poirot's Last Case. Vilken fantastisk avslutning! Det är inte mer än perfekt att jag när jag skriver dessa rader lyssnar på Mozarts Kyrie från den magnifika Requiem. Filmen skiljer sig från det mesta vi sett tidigare, och den har en annan tonalitet. Jag älskade att Hastings hade en så stor roll i den sista filmen. Det kändes värdigt och jag hyllar valet. 

25 år tog det att spela in hela serien vilket gör den så mäktig och speciell om än inte unik. Den täcker in en stor del av David Succhets liv som skådespelare. Vilken grej. Agatha Christie och showens manusförfattare har flera gånger lekt med Poirots moral och etik. Vad är rätt och fel? Inte alltid så lätt att säga. Några gånger under resan har Poirot tillåtit sig själv vara domare över rätt och fel till och med. Här i sista filmen sluts den cirkel också. 

Jag är glad och ledsen över att det är över. Jag har njutit av serien under höstar och vintrar, de årstider denna serien passar som bäst. På min stora dvd-box ligger bland annat smått och gott en underbar  dokumentär som de spelade in runt inspelningen av sista avsnittet och därefter, Being Poirot. Det blir som balsam för själen och som en avtrappning att få följa David Succhet prata om och säga "jag" om Poirot en hel timme till... Rekommenderas varmt till alla fans. 

Bra slut! Bra serie! Gött så...

Shinypodden Special: Best albums of 2005, part 2

Det andra avsnittet av två över de bästa albumen från 2005 med Henke och Niklas. Vi följer upp förra veckans första avsnitt med creme de la creme från 2005. Vilka album når upp till våra topplaceringar?

Vi får också höra från Patrik om årets bästa album om han får bestämma och det får han! 

Notes: 

Nine Inch Nails och David Bowie på scenen tillsammans under Outside-turnén 1995.

Billie Eilish gör en cover på Rob Dickinsons The End of the World på BBC Radio 1.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Mandy (2018)

Vad har vi på Nicolas Cage egentligen? På senare år har han mest uppmärksammats då han spelar crazy och går över toppen i sunkiga b-filmer. Jag kollar inte så mycket på b-filmer och istället tänker jag mest på Nic Cage för hans ypperliga skådespeleri i dramer från hans tidiga karriär eller varför inte filmen Pig som kom 2021. Eller varför inte, igen, när han bjöd på sig själv i meta-komedin The Unbearable Weight of Massive Talent som kom förra året?

Men nu till dagens film Mandy från 2018. Detta är en b-film ut i dess fingerspetsar. Och som med de flesta b-filmer är det inte speciellt bra egentligen. Men om man gillar estetiken och diggar over-the-top scener kan detta vara en fullträff. 

Detta är en film om förtvivlad hämnd av en mördad älskad. Nic Cage spelar mannen som blir halv ihjälslagen av ett gäng religiösa fanatikers efter att de mördat hans älskade. Tonaliteten i filmen är "all over the place". Grundtonen är allvarsam, överfallet och mordet av de religiösa tokarna är iskallt, rått och känns allt för realistiskt, medan tonen Nic Cage förmedlar är orealistisk och b-filmspajjig. Nic Cage spelar som att han är med i Flykten från New York, de övriga som att de är med i den första Mad Max, den hemska Mad Max alltså.

Jag var fullt investerad i filmen under titten men efter den var över bleknade den snabbt och som film tål den inte minsta analys. Detaljer i handlingen och filmen hänger inte ihop speciellt bra och jag inser snabbt att detta är en film som inte ska analyseras. Och den ska inte heller hyllas för något vidare djup. Detta är en haltaskig b-film helt enkelt.

Mästaren av modern b-film är Quentin Tarantino. Hans filmer skiljer sig och höjer sig över en film som Mandy då Quentin har en bättre känsla för tonalitet. Hans filmer levererar våldet och övriga delar som funkar ihop. Det gäller inte denna film. Men den var ganska kul ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018. Det kan hända att Mandy nämns under andra delen.

Shinypodden Special: Best albums of 2005, part 1

Shinypodden Special - Musikpodden är tillbaka med de bästa albumen från musikåret 2005. 

Henke och Niklas rankar årets album och vi avnjuter albumtips via lyssnarbidrag från Tommy och Johan.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

Shinypodden Special - Toppfilmer 2018, del 2

Äntligen! Den andra delen av Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018 fem år senare. Ja, vad har de fem åren gjort med våra minnen om filmerna? Och vilka filmer är värda att ses om och om och om?

Jojje, Carl och Niklas gästar Shinypodden för avslutningen av nedräkningen till årets film om man går efter våra nyskrivna topplistor.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nästa vecka återkommer Specialen då Niklas gästar podden för del 1 av Musikåret 2005.

The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2018, del 1

 

Idag släpptes den första delen av Shinypodden Special toppfilmer 2018. Vi blickar tillbaka fem år, ett litet retrospektiv helt enkelt. Vilka filmer var bäst 2018 egentligen?

Jojje, Carl och Niklas gästar som vanlig Specialen.

I det första avsnittet pratar vi om outliers på våra nyskapade listor.

Nästa vecka kommer det andra avsnittet med alla konsensusval!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Delivery Man (2013)

Delivery man är en oförarglig komedi med Vince Vaugh och Christ Pratt om en man som donerat en herrans massa sperma och som via omständigheter utom hans kontroll "råkat" bli biologiske far till 533 barn.

Jag gillar ofta "vassa" komedier som vågar sticka ut lite från mittfållan. Filmer som struntar i alla lättkränkta typer. Denna film är dock knappast en sådan då den är supersnäll och har hjärtat på rätt ställe. Den är över gränsen till mesig men dess värme vinner i slutändan. Det är en mysig film helt enkelt.

Vince Vaugh är en skön skådespelare. Han spelar ofta samma typ men han gör det bra. Han är som en fattigmans Steve Martin. Här kommer mycket av humorn från hans samspel med Chris Pratt. Jag har länge haft lite svårt att ta Pratt på allvar men här måste vi konstatera att han har en viss karisma ändå. De är mycket roliga ihop och Pratt är något av en "scene stealer"...

Cobie Smulders spelar flickvännen och hon är allt som oftast bra men här får hon nästan ingen speltid och absolut inget att göra. Lite synd kan jag tycka.

Men överlag en varm och mysig komedi från New York City.

Betyg: 2/5

Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

More (1969)

More är ett stämningsdrivet drama från iranske regissören Barbet Schroeder och detta var hans debutfilm. Anledningen till att jag såg den var att Pink Floyd har skrivit filmmusiken.

Denna film skulle nog fallit i glömska långt tidigare om det inte vore just för att Floyd skrivit filmmusiken och gav ut den som sitt tredje studioalbum. Soundtracket innehåller både filmscore och musik som spelas i filmen, så kallad diegetisk musik (som karaktärerna i filmen hör).

Klaus Grünberg spelar tyske studenten Stefan som reser till Paris för att leva fritt och finna äventyr, och äventyr han finner. I Paris blir han förälskad i den svåråtkomliga amerikanskan Estelle (Mimsy Farmer). Hon bjuder in honom att träffa henne på partyön Ibiza och väl där tar deras relation dem ner i kaninhålet. Filmen är en bister betraktelse på hur inte roligt det är att bli beroende av heroin.

Jag såg filmen för filmmusikens skull men jag blev vagt positivt överraskad. Filmen är ganska engagerande och när våra huvudpersoner väl anlänt Ibiza känns det som att filmen tar fart på allvar. Där träffar de den mystiske ex-nazisten Dr Ernest Wolf (Heinz Engelmann). Turerna kring Dr Wolf var en bra ansats för en spännande utveckling men tyvärr missades chansen att dra storyn vidare i den riktningen. Filmen skrapar på ytan till en ännu bättre film men viker tyvärr undan.

Filmens styrka ligger istället i den allmänna känslan, det är ett tidsdokument för "flower power"-eran med överflöd av droger, sex och musik. De rider nakna barbacka i full fart mot stupet så att säga...

Klippningen är vansinnig i vissa delar. Regissören ville framstå som konstnärlig kan jag tänka. Via klippningen kastas vi framåt i i tiden på de mest konstiga ställen i historien.

Floyds musik gör vad den ska. Trots att de improviserade fram musiken och skrev texterna mellan tagningarna lyckades de i alla fall få fram fyra starka låtar. Jag gillar Main theme allra mest. Min uppskattning av LP stärktes efter att ha sett filmen och upplevt musiken med stöd av filmmediat.

Betyg: 3/5

A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 1 (2018)

Taylor Sheridan är en intressant filmmakare. Han skrev manus till både Sicaro och Hell Or High Water och han skrev och regisserade den fantastiska Wind River från 2017. Nu för tiden håller han på att bygga sitt cinematiska universum runt familjen Dutton. Kronjuvelen är tv-serien Yellowstone och till det finns två prequels, serierna 1883 och 1923, samt en kommande spin off 666 och mera.

Jag har länge lurat på om jag skulle få någon plats i min schema för dessa serier emellan filmskolor, bröderna Coen och annat. Men när både Daniel och syster Pernilla starkt rekommenderat serien gav jag den chansen när senaste bloggprojektet tagit slut.

Yellowstone är en episk berättelse om familjen Dutton, den största ranchägaren i Montana. Det är blodigt att ta sig till toppen men ännu blodigare att stanna kvar där.

Detta är en riktigt bra tv-serie. Det är en dramaserie som berättas på rätt sätt. Det är långsam karaktärsuppbyggnad av seriens intressanta karaktärer. Serien känns som en ljusglimt bland usla tv-serier som vill vara flashiga och helt glömmer att bygga story och karaktärer från grunden. Här i säsong 1 händer det egentligen inte speciellt mycket men ändå är jag helt inne i serien och vill se mer. När man tänker tillbaka på Game Of Thrones var dess berättande långsamt och nästan händelsefattigt under de första säsongerna, med vissa notabla undantag. I de sista säsongerna gick teamet för överraskande chockar för publiken utan att bygga upp dramat från grunden. Serien föll som ett korthus där speciellt sista säsongen inte makade sense över huvud taget. Jag föredrar shower som gör jobbet rätt och från grunden. Det är just detta TV-serieformatet är så bra för, det är sedan gammalt.

Trots ovan är inte serien utan spänning och en del våld. Men det är inte överdrivet eller påklistrat, istället en del av dramat och en del som ofta driver dramat. Jag gillar seriens realistiska känsla.

Skådespeleriet är också top notch. Serien har en massa ansikten som jag inte känner igen men de två som jag känner igen glänser. Bäst är kanske Kelly Reilly som den söndriga dottern Beth Dutton. Hon är smart, elak, gränslös och komplett orädd. 

Familjens överhuvud John Dutton spelas av den gamle silverryggen Kevin Costner och det är ett inspirerat val. Han är helt perfekt för denna roll och jag älskar att han får spela en roll som är allt annat än simpelt god. Här är han stenhård och elak som fan men som på ålderns höst har börjat brottas med sina livsval var de har lett honom.

Serien har flera intressanta karaktärer utöver dessa två som Rip, Jamie och Kayce.

Jag ser fram emot säsong 2!

Betyg: 4/5

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

The Covenant (2023)

The Covenant är en påhittad historia om en av amerikanarna anställd afghansk översättare som råkar illa ut då hans kollegor åker hem till USA. Den bygger inte på en specifik historia utan på en verklig situation rent generellt sett. 

En av mina käpphästar är att vissa genrer vinner på att vara BOATS, based on a true story, och det är framför allt krigs- och sportfilmer. Problematiken filmen behandlar är välkänd, den har också kommit upp angående översättare som arbetade med de svenska trupperna som stationerades i Afghanistan.

Filmen är regisserad av Guy Ritchie och den är ett avsteg från hans vanliga actionkomedier som ingen tar på allvar. Denna film har ett budskap och handlar om ett verkligt problem. Vet inte om det var hans samvete som hört av sig eller om det bara för att "casha in".

I huvudrollerna ser vi en vältränad och skäggig Jake Gyllenhaal som Master Sgt. John Kinley samt det för mig nya ansiktet Dar Salim som översättaren Ahmed Abdullah Yousfi. Skådespeleriet var innerligt dvs de båda var seriösa och gav allt för sina karaktärer. Personligen tyckte jag att Salim var filmens standout. Han hade en mindre yvig roll än Gyllenhaal men han hade ett stoiskt lugn och vemod som jag uppskattade mycket.

Filmen var i partier mycket spännande. När slutet närmade sig var jag nyfiken på att se vilket typ av slut de skulle välja; det realistiska eller ett Hollywood-slut. Det realistiska hade varit sorgligt, tungt och antagligen lämnat åskådaren med en massa obehagliga tankar. Hollywood valde Hollywood tråkigt nog.

Betyg: 2+/5

The Equalizer 3 (2023)

Denzel Washington är en av mina absolut största favoriter från Hollywood. Denzel är bad ass rent generellt sett men framför allt som Robert McCall i The Equalizer-serien.

Den första The Equalizer från 2014 kom och passerades ganska obemärkt, men sedan dess har jag sett om den filmen många gånger och det är en favorit i denna genre om våldsamma män som dödar onda och elaka typer.

Den andra filmen kom ut 2018 och teamet utvecklade konceptet och konflikten blev personlig. Här i trean har Robert hamnat i Italien och man får en känsla av att han kanske funderar på att bosätta sig där. Men som alla vet kommer de onda och elaka typerna i Italien från maffian. Så det är bara att kavla upp ärmarna för Robert och klicka igång tidtagaruret.

Det är givetvis svårt att komma upp i samma nivå som debutfilmen i serien. Teamet försöker hitta nya infallsvinklar och här fokuserar man mycket på Roberts humanism och hans inre tankar, hans filosofi och religiositet (vilket Denzel Washington också är känd för i privatlivet). Jag gillar filmen mycket för dessa element.

Våldet är helt ok och uppfyller det man förväntar sig. Dessa filmer är mer långsamma och våldet portioneras ut lite här och där, ganska glest faktiskt. Det är tvärt emot för John Wick-filmerna i det avseendet och jag tycker nog att detta upplägg är starkare. Filmen ger utrymme för både karaktärsbyggnad och underbyggande av varför våldet har sin plats i historien.

Filmen levererar på många punkter men tyvärr har den en stor svaghet och det är filmens villains helt enkelt. Denna version av den italienska maffian är inte speciellt bra. Hotet känns inte speciellt stort. De är för få och lite töntiga nästen. Om man jämför med den ryska maffian som Robert ställs emot i första filmen är detta gärdsgårdsligan.

Filmen är också en ljuvlig återförening av Denzel Washington och Dakota Fanning som spelade ihop i Man of Fire från 2004. Detta uppfattade jag inte under filmens gång då jag inte kände igen Fanning. Jag blev varse om detta först i eftertexterna men blev lite rörd då istället. Det var ju Lupita och Mr. Creasy igen, awwwww.  

Överlag är filmen över medlet av actionthrillers och det är alltid njutbart att se Denzel.

Betyg: 3/5