Lioness - Season 1 (2023)

Lioness är en av Taylor Sheridans tv-serier. Han är en produktiv herre som oftast skriver manus till sina serier. Ibland regisserar han avsnitt också som i första säsongen av Yellowstone då han skrev och regisserade alla åtta avsnitten. 

För vissa serier, måhända de lite mindre prioriterade, är han endast producent. Detta gäller serier som Lawmen: Bass Reeves, Dutton Ranch och Marshals, de senare två spin-offer från Yellowstone. Jag har inte sett Lawmen eller Dutton Ranch, men jag har sett en handfull avsnitt av Marshals och den är riktigt dålig. Jag gav upp den. Såg nyligen att Sheridan sparkat show runnern för Dutton Ranch och att han skulle kanske involvera sig mer i både Dutton Ranch och Marshals under deras respektive andra säsonger.

Eftersom jag högaktar Yellowstone och älskar 1883 ville jag ta mig an en serie han varit involverad i som writer och valet föll på den politiska thrillern om CIA agenter Lioness. Sheridan har skrivit manus till alla avsnitten i alla tre säsongerna (den tredje säsongen pågår i skrivande stund). 

Detta är en duglig serie som ändå knappt får godkänt. Handlingen och manus i stort är det bästa med serien. Av och till är det riktigt spännande och i sina bästa stunder kommer serien i närheten av den mycket bättre förlagan Homeland. Jag gillar de flesta actionsscenerna men framför allt det politiska spelet bakom kulisserna. Det är här kända skådespelare hoppat in i små och (en) större roll. Favoriten är Michael Kelly i rollen som CIA's Deputy Director of Operations. Vi ser också Nicole Kidman i en hyfsat stor roll som Kaitlyn Meade, en mellanchef i CIA. Vidare ser vi Morgan Freeman som USA's Secretary of State, Jennifer Ehle som the White House Chief of Staff och Bruce McGill som the National Security Adviser.

Svagheten är skådespeleriet, oklart om det är mest på grund av casting eller om det är inom personregin det knakar. Lioness fokuserar på "kvinnor kan" inom CIA och det har jag inget tvivel om, men det gäller att hitta skådespelare som kan fylla skorna när det ska snackas tufft och ageras som de bad asses de ska föreställa. Seriens två huvudpersoner spelas av Zoe Saldaña ("Joe") som jag sällan sett övertyga (svagaste kortet i Guardians of the Galaxy till exempel) och det nya ansiktet Laysla De Oliveira som marinkårssoldaten Cruz som går under cover för att leta fram nummer 1 på terroristlistan. Ingen av damerna passar in i rollerna. 

Än värre blir det med i princip hela Joes insatsstyrka. Allra värst är team leader "Bobby" spelad av Jill Wagner. Hon är under all kritik med överspel som stenhård marinkårssoldat. Även de manliga figurerna är fåniga då deras tuffa attityd inte känns in i magen, det blir överspel mest hela tiden och skämskudden är tvungen att plockas fram titt som tätt. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är LaMonica Garrett i rollen som "Tucker". Stor, hotfull och lugn. Det kändes som att han är den farligaste i teamet.

Nicole Kidman funkar hyfsat i sin roll. Men den är lite för lik rollen som Jodie Foster krossade i Spike Lees Inside Man från 2006. Det är först när man tänker på andra som skulle kunnat göra rollen bättre som svagheterna blir tydliga i en serie som denna.

Till sist säsongens starkaste kort som tyvärr är en manlig skådis. Dave Annable spelar Joes make Neal och han känns naturlig och ärlig mest hela tiden. En mjukare roll och en roll med mer dramatiska scener pga vad som händer på hemmafronten men han levererar i alla fall.

Ok, så jag hade en aning om att detta var en av de svagare serierna från Sheridan, i alla fall om man ska lyssna på Daniel och det ska man. Då det gäller första säsongen så stämde det väl, Daniel är solid.

Betyg: 2/5

1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5

1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

Yellowstone - Season 2 (2019)

Yellowstone är en otroligt bra dramaserie som det inte finns så himla mycket att skriva om ttrots att den är så bra. Bra drama helt enkelt, rakt upp och ner.

Andra säsongen om John Dutton (Kevin Costner) och hans tre vuxna barn som gnabbas, älskar och hatar varandra och alla andra är snäppet mer thrillerartad då de utmanades av de galna bröderna Beck. Slutet av säsongen var explosivt med kidnappning, vridande av händer och shoot-outs.

För övrigt fortsätter Beth (Kelly Reilly) att vara otroligt hård mot alla, framför allt sin bror Jamie (Wes Bentley). Hon visade också att hon hade de största kulorna i familjen när hon blev attackerad av bröderna Becks hejdukar. Den yngsta sonen Kayce (Luke Grimes) är tämligen intressant att följa även om hans familjeliv är serien tråkigaste element än så länge.

Många gillar tydligen Rip (Cole Hauser) men jag har inte riktigt knutit an till honom än. Däremot gillar jag Jimmy (Jefferson White) och den ökande rollen han verkar få.

Första säsongens villain Dan Jenkins (Danny Houston) blev mer och mer sympatisk under säsongen vilket jag tyckte var härligt, och till slut nästan en bundsförvant till the Duttons.

Serien är förbaskat bra och jag ser fram emot att fortsätta med säsong 3 när höstens vardagsrutiner har satt klorna i mig igen.

Betyg: 4/5

Yellowstone - Season 1 (2018)

Taylor Sheridan är en intressant filmmakare. Han skrev manus till både Sicaro och Hell Or High Water och han skrev och regisserade den fantastiska Wind River från 2017. Nu för tiden håller han på att bygga sitt cinematiska universum runt familjen Dutton. Kronjuvelen är tv-serien Yellowstone och till det finns två prequels, serierna 1883 och 1923, samt en kommande spin off 666 och mera.

Jag har länge lurat på om jag skulle få någon plats i min schema för dessa serier emellan filmskolor, bröderna Coen och annat. Men när både Daniel och syster Pernilla starkt rekommenderat serien gav jag den chansen när senaste bloggprojektet tagit slut.

Yellowstone är en episk berättelse om familjen Dutton, den största ranchägaren i Montana. Det är blodigt att ta sig till toppen men ännu blodigare att stanna kvar där.

Detta är en riktigt bra tv-serie. Det är en dramaserie som berättas på rätt sätt. Det är långsam karaktärsuppbyggnad av seriens intressanta karaktärer. Serien känns som en ljusglimt bland usla tv-serier som vill vara flashiga och helt glömmer att bygga story och karaktärer från grunden. Här i säsong 1 händer det egentligen inte speciellt mycket men ändå är jag helt inne i serien och vill se mer. När man tänker tillbaka på Game Of Thrones var dess berättande långsamt och nästan händelsefattigt under de första säsongerna, med vissa notabla undantag. I de sista säsongerna gick teamet för överraskande chockar för publiken utan att bygga upp dramat från grunden. Serien föll som ett korthus där speciellt sista säsongen inte makade sense över huvud taget. Jag föredrar shower som gör jobbet rätt och från grunden. Det är just detta TV-serieformatet är så bra för, det är sedan gammalt.

Trots ovan är inte serien utan spänning och en del våld. Men det är inte överdrivet eller påklistrat, istället en del av dramat och en del som ofta driver dramat. Jag gillar seriens realistiska känsla.

Skådespeleriet är också top notch. Serien har en massa ansikten som jag inte känner igen men de två som jag känner igen glänser. Bäst är kanske Kelly Reilly som den söndriga dottern Beth Dutton. Hon är smart, elak, gränslös och komplett orädd. 

Familjens överhuvud John Dutton spelas av den gamle silverryggen Kevin Costner och det är ett inspirerat val. Han är helt perfekt för denna roll och jag älskar att han får spela en roll som är allt annat än simpelt god. Här är han stenhård och elak som fan men som på ålderns höst har börjat brottas med sina livsval var de har lett honom.

Serien har flera intressanta karaktärer utöver dessa två som Rip, Jamie och Kayce.

Jag ser fram emot säsong 2!

Betyg: 4/5

Those Who Wish Me Dead (2021)

Jag upptäckte för inte allt för länge sedan Taylor Sheridans grymma men fantastiska film Wind River. Därför ville jag såklart se hans uppföljare som regissör, thrillern Those who wish me dead. Sheridan har skrivit många vassa manus, tänker på Sicario, Hell or high water och Wind River som redan nämnts ovan, men som regissör var detta endast tredje filmen. Därmed är det kanske inte så konstigt att det blir lite svajjigt och han blandar högt med lågt...

Those who wish me dead är svagare på alla plan än Wind River. Den utspelar sig i liknande miljö, uppe i norra USA ute i vildmarken. Men där stannar alla jämförelser. Till att börja med känns valet av Angelina Jolie i huvudrollen som filmens absolut största problem. Sen är själva grundstoryn och manus tämligen taffligt också. Till sist känns hela produktionen för billig. Det är en hel del sunkiga specialeffekter och lite billigt att vi aldrig fick se någon klättra upp på utsikts-plattformen trots att de uppehöll sig där av och till under hela filmen. 

Filmens biroller fylls av flera kända ansikten som Jon Bernthal som lokale sheriffen och Aidan Gillen och Nicholas Hoult som lönnmördare. Och även om de var ok höjde det inte filmen nämnvärt. Hela filmen är "helt ok" fast på den svaga sidan. Mest intressant var den nya  Medina Senghore i rollen som den höggravida Allison. Henne hejjade jag på mycket. 

Angelina Jolie övertygade inte över huvud taget som bad assig brandman på gränden till nervsammanbrott. Det kunde ha varit en superintressant karaktär om Sheridan valt en annan skådepelare och skrivit ett mer engagerat manus. Låt oss gissa att han var mer personligt engagerad i sin story i Wind River än i denna...

Betyg: 2/5 

Wind River (2017)

Jag trodde att "Wind River" från 2017 skulle vara en ordinär polisthriller som utspelades i ödsliga vildmarkstrakter i norra USA. Och den beskrivningen stämmer på pappret om man endast orkar skrapa på ytan.

Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.

Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.

Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.

Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.

Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.

Betyg: 5/5

Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito

"Yes she did."

Hell or High Water (2016)

Hell or high water var en av de fyra filmerna vi valt ut till Filmspanardagen på festivalen. Men på grund av att jag var bortbjuden på kalas på kvällen missade jag att se filmen med vännerna. Istället gick jag och såg filmen med min kompis Diana senare under festivalen, fredagen i avslutningshelgen.

Denna gula film dryper av "americana" och har en vajb av modern western. Chris Pine och Ben Foster spelar två bröder som rånar banker för ett specifikt ändamål. Jeff Bridges och  Gil Birmingham spelar två Texas Rangers som jagar rånarna. Det lilla, lilla jag läste om filmen när jag valde den för filmspanardagen var att den var hyllad och sågs som en av årets snackisar. Det räckte för mig. Jag hade dessutom noggrant aktat mig för att läsa mina bloggkompisars texter om filmen innan jag själv såg och skrev om den. Det var nog bra för nu blev filmen en stor överraskning för mig. Överraskningen låg inte i att den var bra utan mer att den hade en annan ton än jag väntat mig. Jag trodde på en "cool" film som en blandning av Quentin Tarantinos, Robert Rodrigues och Coen-brödernas filmer (om man tänker No country for old men). Men nej, denna film dryper förvisso av stämning och underbara miljöer, men det är också en viktigare och mer genomtänkt story än vad jag hade väntat mig. Om jag skulle jämför med en film från de senaste åren skulle det kanske bli Blue ruin istället.

Jag gillar Hell or high water. Min favoritskådis i filmen blev snabbt Ben Foster. Han är förvisso i princip alltid bra. Chris Pine var en positiv överraskning. Honom har jag nog aldrig gillat tidigare. Han var kass som Jack Ryan och hans Kirk känner jag intet för (inte sett senaste än). Han var rolig i Horrible bosses dock. Däremot var jag inte såld på Jeff Bridges insats. Hans buffliga veteran som retar sin kollega till leda var överdriven tyckte jag. Han höll på och mickla med käken och hade sig, som om han fiskar efter en oscar på gamla dar. Det funkar allt som oftast inte för mig. Relationen mellan hans Hamilton och Birminghams Parker var intressant. Trodde att Hamiltons extrema tråkningar av rasistisk karaktär skulle få en mer intressant konklusion. Jag ser vad filmen gjorde med den relationen och reaktionerna i slutet berättade mer om polisernas relation, men hela den subplotten kändes inte så starkt.

Däremot gillade jag själva handlingen i denna lilla film. Det var intressant att jag som publik hejjade på skurkarna lika mycket som polisera, eller vice versa. Den stora boven var bankerna. Här kan också konstateras att filmen var extremt övertydlig med sitt samhällskritiska budskap. Vi i publiken hade en hel liten roman skriven på våra näsor när vi gick ut från salongen.

Filmen sågs för övrigt på Park, denna stora vackra men usla salong. När tusan ska de renovera stolarna? Salongen var bara halvfull och jag och Diana satt oss långt ut till vänster för att kanske träffa in stolar som inte var lika nedsuttna och stenhårda. I ärlighetens namn var det jag som önskade detta. Men trots filmens korta längd, runt en och fyrtio, hade jag rejäl träsmak i rumpan när den var slut. Både jag och Diana var dock nöjda med filmen.

Jag gillar't och ger Hell or high water fyra små oljetorn av fem möjliga. Allt handlar om oljan, eller hur va?

Betyg: 4/5

Sicario (2015)

Ibland dyker det upp filmer som direkt de startat känns helgjutna. "Film-film" så att säga, där allt stämmer perfekt. Story, skådisar, klippning, musik, bild, stämning, tempo ja allt är på rätt plats. En stor filmisk harmoni. Jag skulle vilja jämföra film med en symfoniorkesters framträdande. Även om det kan låta helt ok i en liten okänd symfoniorkester ("liten" film) känns det i hela kroppen när en av världens bästa orkester spelar samma stycke. Allt sitter perfekt och du får som åskådare det där extra som är svårt att sätta fingret på. Så är det med dagens film Sicario. Det är ett mästerverk och en riktig "film-film".

Filmen är regisserad av den kanadensiske Denis Villeneuve som nyligen gjorde både Prisoners och Enemy, två mycket bra filmer. Med Sicario tar Villeneuve ytterligare ett kliv framåt... Detta är hans bästa film till dags dato.

Filmen handlar om kriget mot knarksyndikaten på andra sidan gränsen i södra USA. Vi får följa ett ihopsatt Tiger-team som ska slå till mot en extra aktiv liga som utgår från Mexico. Filmens huvudperson är den något naive och idealistiska FBI-agenten Kate som spelas av Emily Blunt. Hon kastas in i ett team av CIA och militärer (Delta Forces). Där får hon samarbeta med och lära sig hur kriget egentligen måste föras (?). Som ledare för teamet ser vi Josh Brolin och Benicio Del Toro.

Filmen är som en blandning mellan Soderbergh's Traffic, Bigelow's Zero Dark Thirty och Coen's No country for old men. Det är mörkt, dystopiskt, brutalt och det känns otroligt äkta. Filmen är två timmar lång, men den tog slut i ett nafs vilket är ett bra betyg i sig. Jag var så inne i filmens stämning att det kändes som att jag rycktes tillbaka till verkligheten med våld när filmen tog slut. Jag ville att den skulle fortsätta två timmar till! Detta var en historia och ett material som i högsta grad skulle passa som en tv-serie. Tänk något i samma nivå som True detective (säsong 1 då givetvis) med denna story och huvudpersoner. Ståfräs!

Sicario är bländande i alla aspekter. Helt klart årets bästa film än så länge och jag har lite svårt att tro att någon annan film skulle kunna slå den på fingrarna under 2015. Men man kan ju alltid hoppas! Just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får chansen att se den igen. Scenen vid gränskontrollen tillbaka in i USA... Mumma!

Jag ger Sicario fem vanställda människokroppar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi