Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

Trespass (1992)

En gammal rackare från Walter Hill med Bill Paxton i huvudrollen. Mr Paxton som var med i en liten roll i senaste filmen jag skrev om! Han och William Sadler spelar två branmän som letar efter en skatt (!) i en nedlagd fabrik samtidigt som buset har uppgörelser där. Det blir konflikt och många turer fram och tillbaka. Vem ska vinna priset? Spänningen var olidlig! Not.

Buset spelas av de coola dudarna Ice-T och Ice Cube. Den äldre gentlemannen spelas av Art Evans som vi känner igen från Die Hard 2.

Nej, men detta var ju för festligt. Filmen är ganska sunkig och inte speciellt bra. Ändå kommer jag ihåg att den omtalades som häftig när den var ny. Kan det verkligen stämma? Var detta "coolt" i början av nittiotalet? Really?

Filmen är inte speciellt spännande och den har ingen intressant karaktär egentligen. De flesta är elaka och mer eller mindre korkade. Bill Paxtons karaktär är snäll och korkad istället. Ur askan i elden!

Men den är lite gullig på ett oförargligt sätt och jag var i alla fall inte extremt uttråkad. Jag kan inte ge den de nesligaste betyget så det får bli nästan ok, en tvåa, betyget som innehåller så många olika nivåer...

Betyg: 2/5

The Driver (1978)

The driver är från 1978 och den påminner OTROLIGT mycket om Drive från 2011. Det vill säga att Drive påminner om The driver helt enkelt. Set-uppen och huvudpersonens karaktärsdrag är mer eller mindre samma. Det handlar om en duktig "getaway driver" som jobbar för olika busar vid bankrån. Han kommer i slag med dåliga personer och så blir det rörigt. Han jagas av polisen också. Nicholas Winding Refn har lyckligtvis sagt att han var influerad av The driver tillsammans med flera andra filmer. Alrighty, det är helt ok att sno från andra filmer antar jag.

Vad har vi då på The driver? Jag valde att se den för att den är regisserad av Walter Hill som jag har fått för mig att jag gillar efter filmer som The warriors och Southern comfort. Dessutom spelar Ryan O'Neal huvudrollen och honom gillar man ju automatiskt efter hans insats i Paper moon. Till sist ser vi fransyskan Isabelle Adjani i den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i Luc Bessons Subway.

Filmen lever i hög grad på sin stämning. Det är en skön stämning. Ganska lugn, nästan en lite avmätt och distanserad stämning. Ingen karaktär i hela filmen är nämnd vid namn. De kallas bara för vad de är; The Driver, The Player, The Detective, The Connection osv. Det är givetvis gjort med en tanke. Detta är inte en film som fokuserar på någon av karaktärernas inre liv, detta är inte en karaktärsstudie. Istället är det stereotyper av typiska pjäser på brädet i en film som denna som vi får följa. Det skulle kunna vara intressant om Hill hade använt sig av förväntningar vi haft på stereotyperna och ställt allt på sitt huvud, men tyvärr utnyttjas inte detta knep och istället blir filmen ganska standard utan överraskningar med effekten att jag inte riktigt bryr mig. Det var antagligen inte så som det var tänkt. Den enda karaktären som vi får lära känna lite mer är kanske Bruce Derns polis The Detective. Han är lika svinig i denna film som han brukar vara (Nebraska). Sen hjälper det inte att han ser ut som Art Garfunkel på speed.

Filmen innehåller såklart några exalterande biljakter, som för övrigt förärats med extremt jobbig ljud från skrikiga däck. Den längsta av jakterna fungerade som en Madeleinekaka för mig. Jag kastades tillbaka till Vemdalsskalet anno 1978 och bilspelet i hotellets spelarkad som jag och Sverker spelade på den tiden. En mycket speciell känsla att kastas tillbaka i tiden mitt under filmen.

Trots att filmen inte bjöd på några överraskningar runt format eller karaktärer är den hyfsat spännande och underhållande i det den gör. Den är dock inget mer än vad den verkar vid första anblicken, men det duger helt ok denna gång.

Jag ger The driver tre bankrån av fem möjliga.

Betyg: 3/5

48 Hrs. (1982)

Reggie: I've been in prison for three years. My dick gets hard if the wind blows.

Det blev inte så mycket film under semesterresan till Sicilien. Jag såg några filmer som ska ingå i nästa stora projekt, som jag för övrigt ska annonsera på fredag. Annars såg jag och Frans bara på en enda film. Han hade med Netflix på datorn och en sen kväll när jag blev sugen på lite nostalgi lånade jag skärmen och letade efter en komedi eller actionrulle. När jag såg 48 hrs. i listan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och se en action-komedi från det underbara filmdecenniet 80-talet.

Jag kom ihåg denna tidiga 80-talsfilm som en riktigt rolig rulle och jag skulle kunnat svära på att den var jättebra. Men ack, tiden förvanskar alla gamla sanningar. Komedi är en färskvara och mitt sinne har sett så många filmer sedan jag såg denna. Tyvärr visade det sig att denna film inte alls levde upp till mina förväntningar som byggts upp genom minnets förlåtande behandling.

Handlingen påminner lite om en annan favorit från 80-talet, Stakeout, men jag vågar inte ens gå i god för att den fortfarande är bra! Dialogen i 48 hrs. är stabbig och Nick Nolte skriker ut sina repliker helt onyanserat. Detta var kanske Eddie Murphys genombrottsfilm och han besitter en viss charm, men den biter inte lika mycket på mig nu för tiden som då. Det är mest en massa svordomar och sexskämt, men dessa känns förstelnade och daterade. Actioninnehållet är inte något att hänga i julgranen, trots att filmen är regisserad av en av veteranerna inom actionfilmens värld Water Hill.

Nej, det mest älskvärda i denna film är faktiskt alla välkända ansikten i biroller. Man skulle kunna köra ett drinking game på denna film, ta en drink varje gång ett känt ansikte kommer upp. Vi har David Patrick Kelly från Walter Hills The Warriors där han spelar den lille elaka marodören Luther. Här heter han också Luther vilket knappast kan vara ett sammanträffande. Eftersom han blev dödad i slutet av The Warriors måste någon dock tänkt fel där. Också från The Warriors, och tillika Dexters pappa, ser vi James Remar som skurken i 48 hrs. I The Warriors spelar han den lustigaste gängmedlemmen Ajax. Sen har vi Brion James som spelar androiden Leon i Blade runner från samma år som 48 hrs. Och till sist har vi Sonny Landham som var med i både The Warriors och Southern comfort men som framför allt spelade Billy i The Predator. Har jag missat någon? Skriv in i kommentarerna!

Nej, det är helt klart riskfyllt att se om gamla filmfavoriter. En del klarar av tidens test galant men flera faller ner från den upphöjda plats de har i minnets skimmer till en mer realistisk bedömningsnivå. 48 hrs. får nu ett knappt godkänt betyg, den levde inte upp till förväntningarna. Jag ger 48 hrs. två steg lägre på betygsskalan än vad jag hoppats den skulle få anno 2013.

Betyg: 2/5 

Bullet To The Head (2013)

Bonomo: Really know each other. Thats's nice.

Det är kul med sammanträffanden. Det var inte så fasligt länge sedan jag och Mr. Magic pratade om svunna tider och hur actionfilmerna var annorlunda och bättre på åttiotalet. De var annorlunda och bättre på nittiotalet också. Men nu för tiden är de oftast sönderklippta och knasiga. Vi hängav oss väl åt ett nostalgiskt drömmeri måste jag erkänna.

Men kanske ändå inte bara drömmar. För nu har jag på kort tid sett två riktigt bra actionfilmer som påminner mig om hur de var under åttiotalet. Dels såg jag Arnolds återkomst i den mycket fina actionpralinen The last stand. Och nu har jag sett den väldige Sylvester Stallone i Bullet to the head. Detta är en neo-noir med voice-over och allt som utspelas i New Orleans, här med smeknamnet Crescent City. Vi får en tät historia med korrumperade poliser och oärliga affärsmän med perversa läggningar. Sly spelar den gamle erfarne smågangstern som hankar sig fram på diverse jobb som en avrättning här eller ett rån där. Han tvingas samarbeta med en semestrande polis från D.C som utreder sin döde före detta kollegas smutsiga byk. Men filmen är inte bara neo-noir, det är en buddy movie, en riktig actiondängare och den är regisserad av den gamle The Warriors-regissören Walter Hill!

Jag älskar att filmen inte faller i fällan att klippas som en hetsig hip hop-video från MTV utan vi får se hela actionsekvenserna och vi som åskådare vet hela tiden var i rummet, var i scenen, vi befinner oss. Det är en konst att göra actionscener på ett sätt så att publiken slipper bli förvirrad och yr i skallen. Bullet to the head lyckas med detta. Jag gillar också tonen och den noiriga känslan. New Orleans måste vara en av filmvärldens bästa städer att göra noiriga filmer i. Det är kul att skriva noiriga!

Stallone klarar sig bra. Han har kvar sin charm, trots att han ser stel ut som en botoxfylld hollywoodfru. Vi får givetvis en del wise cracks om hans ålder och så, men det hör liksom till nu när han är så gammal. Det var precis samma sak med Arnold i The last stand och det funkade bra där också. Det är kul att underhållas av filmer som dessa.

Filmen har inga riktiga stolpskott i birollslistan, men inte så många som sticker ut heller. Jag var mest förtjust i att återse Christian Slater i rollen som riktigt slajmig advokat åt storskurken. Var har han hållit hus egentligen? Han är ju en av dem vi hejar på ju! Hans Marcus Baptiste visste sannerligen hur man gör för att kasta ett party. Mycket ekivoka och fantasieggande partyscener! Jag skulle kanske ta och se Kubricks Eyes wide shut ändå? Har aldrig kommit mig för...

Bullet in the head revolutionerar inte actiongenren, men den är ett fräscht tillskott till en marknad som har för få filmer av denna sort och kaliber. Jag känner för att ge den ett riktigt bra betyg.

Jag ger Bullet to the head tre talangfulla döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fiffi har också återsett sin älskling bland älsklingar Sly Stallone. Kolla vad hon tycker om filmen här.

Även den enigmatiske Movies-Noir har behandlat filmen, se där.