A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021)

Hörde på en Filmspotting att Matt Singer hade rankat denna film som den bästa filmen från 2021. Det lät lite osannolikt, men den minsta lilla chans att en komedi är bra gör mig intresserad. Komedi är en notoriskt underskattad genre och jag letar ständigt efter nya guldkorn. Utmaningen är dock att just komedi är kanske den mest subjektiva av genrer. Vilken annan genre kan vara så hit or miss oavsett vad andra tycker? Humorn är mycket personlig. Men, jag ville givetvis kolla in vad detta handlade om. Vad hade Matt sett i filmen?

Humorn i filmen passar er som älskar sketcher från Saturday Night Live. Detta är en slags spoof film med en evil villain och två charmiga damer som sätter käppar i hjulet. Det påminner lite om Austin Powers-filmerna plus en del musikalinslag.

Kristen Wiig spelar Star och Shannon och hon är alltid kul att se. Däremot var jag inte jättebekant med Annie Mumolo i rollen som Barb. Jag har docks ett henne i tre filmer tidigare. Filmens överraskning blev däremot Jamie Dornan som var riktigt rolig som det visade sig. Jag hade fått för mig att han var ganska stiff i vanliga fall. Här stal han närmast varje scen han var med i och han har en stor roll i filmen. Kul.

Filmen roade mig lite av och till, jag log eller skrattade men den passade tyvärr inte in på min humor. Som komedi var den helt ok, inte mer. Men det är alltid något!

Betyg: 2/5

The Fall - Season 2 (2014)

Av bara farten fortsatte jag med säsong 2 av The Fall. Texten nedan kommer vara fylld av spoilers så om du vill bevara din spoileroskuld med avseende på denna säsong bör du dra upp byxorna och sluta läsa här.

Första säsongen slutade mitt i handlingen som det kändes. Jag blev snopen, besviken och lite störd över att vi inte fick ett avslut. Nu var det inte ett fall (pun intended) av min besvikelse över öppet slut kontra övertydligt slut. Det var ett bokstavligen ett slut mitt i handlingen. Det var tydligt att historien inte var slut helt enkelt och att det fanns mer att berätta. Jag önskade att säsong 1 hade haft ett slut för då hade jag nog inte tittat vidare. Såååå bra var ju inte säsongen... Men jag var ändå tillräckligt sugen på att se hur det gick för Stella Gibson i hennes jakt på Paul Spector för att se S2 också.

Jag såg fram emot en säsong 2 med ännu mer spänning och min spaning efter första säsongen var att Spector antagligen skulle ge sig på Gibson eller den mörkhåriga Dr Reed Smith. Nu visade det sig att jag hade nästan rätt. Spector kidnappar mycket riktigt en mörkhårig kvinna, men det blev läkaren Rose Stagg, hon som också var ett vittne som Gibson utnyttjade i utredningen.

Säsongen var starkare än sin föregångare. Till min stora lättnad hade de nästan helt skrivit ut de två svagaste karaktärerna ur serien, Spectors trista fru och jobbiga dotter. De två slapp man se mest hela säsongen vilket var bra. Kvar var kampen mellan Gibson och Spector och den gillar jag. De hade gärna fått driva den ännu djupare. Spelet mellan Stella och Paul runt förhören av honom inne på polisstationen var bra men det kändes som att de hade kunnat skapa ännu bättre scener ur de situationerna.

Istället drog säsongen iväg på ett sidospår som till slut nästan blev huvudspåret. Nämligen storyn om Paul och den sextonåriga Katie. Jag kan nog tycka att den utvecklingen av serien var bra. Hela säsong 2 handlar ju om jakten på Paul efter att Gibson listat ut vem som är den huvudmisstänkte. Under säsong 1 var polisen fortfarande i mörkret om hans identitet. Paul använder sig av Katie på ett sinnrikt sätt. Katie i sin tur är först bara naiv, senare både naiv och korkad. Hon låter sina hormoner och ålderstypiska uppkäftighet leda henne i fördärvet. Viljan att göra uppror är starkare än att tänka själv.

Säsong 2 är något bättre än sin föregångare. Men jag tycker inte att serien är superbra. Den ligger och skvalpar i "helt ok-ganska bra" sörjan. Typisk en tre av fem även om den är något starkare än S1.

Nu trodde jag ju att fallet med Spector skulle ta slut i och med säsong 2. Samma misstag som jag gjorde med säsong 1 alltså. Nähä, det slutade lite mitt i nu igen. Och nästa säsong kommer 2016. What the fuck?? Ska de traggla med Spector en säsong till? Jag dör. Satan vad störande. Detta är slutet för mig i alla fall. Jag kommer inte se vidare på detta dritt. Vissa serier är ok med att ha en never ending story. Denna serie är inte en av dem.

Men Gillian Anderson är i alla fall ruskigt bra i denna serie.

Två scener var lite speciella i sista avsnittet. Skriv gärna i kommentarsfältet om hur ni tolkade dem och ge mig era spekulationer om vad det betyder för framtiden.

Den första scenen berör Katies utveckling. Det är lite oklart exakt när hon förstod att Paul var mördaren. Under en stor del av förhören hos polisen uppfattade jag henne bara som allmänt rebellisk mot auktoriteten. Men i sista scenen med henne och hennes kompis i hennes flickrum fick jag känslan att hon inte bara visste att Paul var mördaren utan att hon också sympatiserade med det? Den store Frans spekulerade till och med om att Paul fått henne att ta över hans mantel. Men det är en teori jag inte köper. Lite väl långt steg från romantiska tonårsdrömmar till fullfjättrad mördare.

Den andra scenen som du kan kommentera av är sista scenen då Paul och den unga polisen Anderson (om jag kommer ihåg namnet på honom rätt) båda blir skjutna. Efter att gärningsmannen blivit oskadliggjord rusar Stella fram och... börjar rädda Paul, seriemördaren! Inte hennes kollega och älskare Anderson. What was that all about?

Betyg: 3/5

The Fall - Season 1 (2013)

TV-serier och filmer passar olika bra under olika säsonger under året. Har ni tänkt på det? Hösten är här och nu passar det bra med Woody Allen-filmer till exempel. Inom tv-seriearenan tycker jag att serien av tv-filmer om Jesse Stone är mycket passande för hösten. De filmerna utspelar sig i ett regnigt och bistert New England. True Detective, båda säsongerna, passade perfekt för sommaren och varma dallriga dagar. Efter att ha testat men inte fallit för The walking dead styrde jag helt sonika om målet mot en polisserie jag hört bra om. Det rör sig om The Fall/The Killing. Ja, jag kan inte särskilja dem två. Har alltid hört om dem båda samtidigt och de verkar vara i samma genre. Jag insåg dock att The Fall, säsong 1, var kortare så jag startade med den.

Här får vi parallellt följa Gillian Andersons polis Stella Gibson och Jamie Dornans seriemördare Paul Spector. Det är en intressant berättarteknik. Skådeplatsen för dramat är ett mörkt och regnigt Belfast på Nordirland. Serien utspelas på de brittiska öarna och detta är en superbrittisk serie. Gillian pratar med brittisk accent trots att hon är amerikanska och hon passar väl in i miljön med sitt rödlätta hår och nästan genomskinliga hud.

I stilen är detta mycket brittiskt, modell "hög kvalité". Alla skådespelarna är som gjutna i sina roller, med några notabla undantag, och alla karaktärer är nedtonade. Intressant nog är båda huvudmotståndarna; polisen i ledning för undersökningen och seriemördaren båda supersofta. Gillian Anderson höjer inte rösten eller rör sig snabbt i en enda scen i hela seren tror jag. La ni märke till Gillians andersons sätt att uttala varenda bokstav i dialogen. Speciellt sista bokstaven i ord som ofta klipps av en människa som pratar fort (och obetänksamt?)

Dornan porträtterar den spritt språngande galna mördaren mycket bra. På ytan är han en hel normal snubbe, jobbar som terapist, make och två små barn. Han uppträder som en lugn och charmig man. Men även den hyperintelligente mördaren gör misstag och till slut börjar hans verklighet krackelera. För under ytan ruvar ett monster som stalkar sina offer och sedan stryper dem långsamt. Det är osedvanligt vidrigt, jag menar om han måste ha ihjäl folk, låt det åtminstone gå fort.

De karaktärer som jag har lite problem med är Pauls fru och barn. Frun är inte speciellt bra i rollen som "dummy" men hon duger. Däremot är den lilla flickan som spelar dottern smärtsamt dålig. Det är trist och jag kan inte förstå att de låtit henne slippa igenom. Det är väl antagligen svårare att ge konstruktiv kritik till ett barn. Än en gång får jag för mig att jänkarna är bättre på att casta och regissera små barn i filmer och serier.

Men allt som allt är detta en riktigt fin polisserie. Jag gillar scenerna med Gillian Anderson mycket mer än de med Jamie Dornan. Visst, jag förstår och gillar tekniken, och halvan med mördaren har sin plats, men jag gillar tempot, dynamiken och karaktärerna som vi får följa runt Andersons Stella mycket mer helt enkelt.

En sak som förvånade mig var att serien slutar mitt i fallet. Att säsong 1 bara är en halv säsong. Denna säsong gick på våren 2013 och uppföljningen kom först sent under 2014. Det fann jag mycket märkligt. Hade ju trott att de två säsongerna hanterade tv olika polisutredningar. Mina spekulationer under S1 gick i riktningen att mördaren skulle ge sig på Stella, eller kanske den mörkhåriga polisobducenten. Vi får väl se om det utvecklas i den riktningen under säsong 2 istället.

En sak som gör mig lite frågande är vad namnet på serien betyder. The Fall... vad eller vem är det som faller?

Jag ger i alla fall första säsongen av The Fall tre nylonstrumpor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fifty Shades of Grey (2015)

Filmspanarna hade månadens träff på självaste Alla hjärtans dag och självklart valdes en film på temat - "Fifty shades of Grey". Filmen är väl omtalad i massmedia och på de sociala nätverken. Jag tycker att det är kul när vi ser filmer som är aktuella och omtalade, dvs filmer som folk vill läsa om. Varför var då filmen så omtalad? Jo, den handlar om sex. Och inte bara om sex utan konstigt sex där folk piskar varandra och tycker om det. Hua, alla gamla stofiler (japp jag pekar på dig Jonas Hallberg) blir indignerade och skämtar bort filmen och ämnet.

Trots att jag hade försökt hålla mig någorlunda ospoilad inför filmen hade jag uppfattat att den inte hade fått så bra kritik. Den kallades för "tantsnusk" med starkt nedsättande ton. Mina förväntningar var så låga de kan vara. Jag såg ändå fram emot filmen och var lite nyfiken på vilken typ av folk som går och ser på filmen. Det visade sig vara alla möjliga typer. Det var inte en majoritet av unga tonårstjejer som någon i min bekantskapskrets trodde. Det var en hel del stiligt klädda kvinnor i tjugofemårsåldern, en och annan muskelbyggare(!) och medelålders par som såg ut som om de just stigit av weekendbussen från någon håla på landsorten. Och sen var det vi, Filmspanarna som satt i mitten på den bra raden.

Filmen överträffade mina förväntningar med bred marginal. Jag fann den till och med ganska bra en lång stund tills den tappade mig mot slutet då den tyvärr blev lite för lång och på gränsen till tråkig. För att var en film som handlar om ett bdsm-förhållande hade den oväntat lite naket och än mindre grafiska sexscener. Det var i och för sig bra tycker jag. Det intressanta är ju ändå förhållandet och dynamiken mellan Christian och Anastasia. Den subkultur som filmen utspelas i (bdsm-världen) kan man känna sig lite nyfiken på och jag såg fram emot att publiken skulle utmanas med en titt in i den världen. Filmen "Secretary" som kom för drygt 10 år sedan var en frisk fläkt på samma tema men det var en liten amerikansk independentfilm som inte nådde ut till speciellt många. Med säljsuccén för boken i ryggen var chansen med dagens film större. Frågan var bara om de skulle våga utforska denna värld på ett så insatt och utmanande sätt som jag hoppades?

Svaret är nej. Filmen blir långsamt mer och mer ointressant. Mot slutet vred jag på mig mer av uttråkning än av känslor av det som hände på duken. I mina ögon beskrev filmen ett ojämnt förhållande där han ville ha en typ av förhållande och hon ett annat. Det låter inte riktigt som ett ömsesidigt givande och tagande via rollspel som bdsm-kulturen ger utrymme för. Jag fann mig sitta och tänka på att en dokumentär film hade varit mer intressant än denna ganska dåliga romantiska saga.

Karaktärerna är orimliga i filmen. Även om man som biobesökare kan bortse från en hel del i vissa genrer, blir orimligheter påtagliga när filmen i övrigt inte täcker upp för dumheterna. Som publik fick man aldrig riktigt grepp på Christian. Ok, det kanske ska vara en del av grejjen med honom. Men vad värre är är att vi inte heller får chansen att förstå Ana och hennes förälskelse. Så som romantisk historia är den blek. Som utflykt i dominans-underkastelse-världen är den tyvärr helt förvriden. Jag tolkade slutet som att Christian gjorde bort sig när han gick med på hennes önskemål. Flera i gruppen läste sista scenen helt annorlunda. Det var i och för sig lite intressant att det faktiskt var en så stor variation i gänget hur den scenen tolkades, men frågan är om det berodde på smart filmskapande eller bara dåligt filmskapande? Och mest intressant av allt blev till slut kanske att boken startades som en fanfic om Bella och Edwards relation i "Twilight".

Det "lustiga", men i denna kommersiella värld inte konstiga, är att det faktiskt finns en dokumentärfilm om bdsm-kulturen ute på bio just nu. Den heter "Ceremonin" och den är vad jag hört bättre än "Fifty shades of Grey".

Jag ger "Fifty shades of Grey" två sexkontrakt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Det var en trevlig dag med the Spaners som avslutades på Vapiano med ivriga diskussioner om Fifty shades, paneler, England, USA och meningen med livet... Hoppa nu över som en lydig pojke/flicka och läs mina bloggarkompisars åsikter om filmen vi såg:
The Velvet Café
The Nerd Bird
Jojjenito
Den perfekta filmen
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm