Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969.
Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.
Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!
Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.
Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.
Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.
Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne.
Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!
Betyg: 4/5
Haha, jag hade kunnat sätta mycket pengar på att du skulle gilla även denna Poirot-film :) Själv lyckades jag den här gången störa mig mer på att de hade farit iväg så långt med historien. Men fortfarande är jag heller inte överens med denna tolkning av Poirot jämfört med böckerna. Och jag håller med om att Tina Fay var helt fel i rollen som Ariadne. EN kvinna som definitivt ska vara mer vimsig än tuff och "snappy"
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2023/09/24/a-haunting-in-venice-2023/
Älskar den! :-)
RaderaStör mig inte alls på att Branaghs filmer avviker från originalet. Jag förväntar mig att Suchets tv-serie tar hand om den biten. Istället blir dessa fin-filmer mer likt Sherlock tv-serien med Freeman och Cumberbatch där manusförfattarna gjorde smarta ändringar/förbättringar/överraskningar jämfört med originaltexterna. Det blir som en oväntad krydda på Poirot-filmerna på detta sätt.
Vi får säga Hi5 på att Tina Fey var ett drag av Branagh... :-D
Hoppar över och kolar in din text.