The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

De Rouille Et D'Os (2012)

Jag fortsätter att beta av den magnifika backloggen av revyer filmfesten lämnade efter sig. Efter de två bra och underhållande amerikanska independent-filmerna jag och Plymen sett borta på Victoria begav jag mig vidare mot något helt annat. Jag mötte upp kompisen Vanessa då vi skulle se Rust and bone samt F2F med filmens regissör Jacques Audiard. Han skulle också tilldelas Stockholm Visionary Award. Rust and bone var den nionde filmen jag såg på festen.

Jag var mycket nyfiken på denna film. Jag fick upp ögonen för Audiard 2009 när han kom ut med sin mycket omtalade Un prophète. Jag såg den filmen men blev kraftigt underwhelmed. Jag fann historien mycket tunn, huvudkaraktären ganska otrevlig och stilen på filmen var för tråkig, inte långt från den dokumentära stilen. Hans hantverksskicklighet gjorde dock att jag ville ge honom en chans till.

Det enda jag visste om Rust and bone var att det var en romantisk drama med den mycket duktiga skådespelerskan Marion Cotillard i en av huvudrollerna. Jag var sugen på och förväntade mig ett kärleksdrama som skulle suga tag i mitt hjärta. Oavsett vilken sort av romantik skulle duga. Skulle det bli olycklig kärlek med tillhörande stickande smärta, eller skulle det vara en ljuv romantik med den varma goda känslan?

Föreställningen började med en timme (!) lång F2F som var olidligt tråkig. En fransk-svensk filmproducent ställde dåliga (tråkiga) frågor och misslyckades helt med översättningen. Det enda smått roande under hela F2F var när Audiard upptäckte att en i publiken på första raden satt och sov. Han började tilltala den yrvaket olyckliga och retades och var allmänt otrevlig som sig bör en överlägsen fransman. Till vänster om Vanessa satt det dessutom två andra fransoser som pratade oavbrutet under hela F2F. Jag blev inte så störd eftersom jag ändå inte tyckte att intervjun var bra, men många runt omkring oss vände sig om och gav det elaka ögat och jag fick mig också en släng av the evil eye som om jag vore med i pratklubben.

När filmen väl startade hade Skandias stenhårda stolar redan börjat göra sig påminda i rumpan min. Suck, filmen var dessutom långt över två timmar. Jag kan säga det direkt, jag gillade inte denna film heller. Men den kändes extremt lik Un prophète i sin stil. Så det är väl helt enkelt så att jag inte gillar Audiards filmstil. Denna gång hade han tagit två noveller från författaren Craig Davidson och slagit ihop dem och gjort en relationshistoria om de två huvudpersonerna från respektive novell.

Den ena novellen handlar om en ensamstående pappa (Matthias Schoenaerts) som hankar sig fram med småjobb som utkastare på nattklubbar och liknande. Han har en bakgrund som boxare och för att tjäna en extra slant börjar han fajtas i illegala frifajter där publiken bettar på vinnaren. Den andra novellen handlar om en späckhuggarskötare (Marion Cotillard) som råkar ut för en olycka på jobbet och blir invalidiserad med amputation av båda benen som resultat.

Tyvärr köpte/förstod jag aldrig kärlekshistorian mellan de två. Det var för mig helt orimligt hur de blev ihop och att hon stod ut med honom över huvud taget. Jag vet inte ens om regissören ville, eller trodde, att vi i publiken skulle känna sympatier för den manlige karaktären. Han var långt ifrån en typ som jag skulle känna för i alla fall. Kvinnan i dramat var dessutom smått osannolik. Att hon föll för en våldsam, hårt drickande skitstövel som slog sitt barn och ständigt bedrog henne med andra kvinnor var helt bisarrt. Han var som ett stort odrägligt barn. Det antyddes lite att hon var självdestruktiv, men tyvärr fokuserade filmen till 95% på mannen och kvinnan blev bara ett bihang utan egen tydlig karaktär, förutom hennes depression på grund av olyckan.

Samtidigt har filmen ett högt production value. Det är inte en dåligt gjord film. Marion Cotillard är dessutom väldigt bra i de allt för få scener vi får se henne i. Hon är en intressant person. Här fick hon chansen att briljera i ett tungt drama med mycket svärta och hög arty-farty-nivå. Givetvis betydde det också att hon "tvingades" klä av sig toppless (allt för konsten?). Nästan lite irriterande. Djäkligt onödigt, och lite symptomatiskt för denna typ av film.

Jag hatade filmen men tycker att Cotillard räddade den något. Hon gjorde allt hon kunde i alla fall. Det ger jag henne. Jag ger Rust and bone två avslitna ben (med tvekan).

Betyg: 2/5