1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Bond, James Bond: Licence To Kill (1989)

Bond nr 16: Licence to kill

Utgivningsår: 1989
Regissör: John Glen
Locations: Key West, det påhittade landet Isthmus

Plot: Felix Leiter blir attackerad av sydamerikansk knarkkung på sin bröllopsdag och hand brud blir mördad. Bond startar en personlig vendetta, blir avskedad från MI6 på grund av hans olagliga aktiviteter, jag knarkkungen och räddar dagen.

Cast
James Bond - Timothy Dalton
Sanchez - Robert Davi
Milton Krest - Anthony Zerbe
Dario - Benicio del Toro
Truman-Lodge : Anthony Starke
Heller - Don Stroud
Kilifer - Everett McGill
Professor Joe Butcher - Wayne Newton
Pam Bouvier - Carey Lowell
Lupe - Talisa Soto
Felix Leiter - David Hedison
Della - Priscilla Barnes
Sharkey - Frank McRae
Miss Moneypenny - Caroline Bliss
M - Robert Brown
Q - Desmond Llewelyn


Revy
Det blir extra roligt när jag ser någon av alla dessa bondfilmer med goda vänner. Som sextonde film i projektet såg jag sextonde bondfilmen tillsammans med Joel och Fiffi (respektive revyer via länkarna). Joel är ju känd för sin stora kärlek till Licence to kill. Han håller den till och med som bästa filmen i hela serien. Jag tyckte att det var extra kul att se den med honom då vi fick följa och ryckas med i hans entusiasm för filmen. Före filmen startade frågade jag Joel hur bra han "egentligen" tycker att Licence to kill är och han svarade att rent objektivt är det en stark fyra men subjektivt är den en fem av fem. Först nu när jag ska klä mina åsikter om filmen i skrivna ord inser jag hur bra det är att separera dessa två domäner åt när det gäller denna film, det objektiva och det subjektiva.

Jag är med Joel till 100% då det gäller filmens tajta manus. Handlingen är väl underbyggd och alla scener hänger ihop. Saker som Bond gör i vissa scener har betydelse och ger underlag för senare scener. Men det är ändå en hel del saker som jag inte får att gå ihop, och mer om det nedan under respektive kategori.

Det största och allvarligaste problemet jag har med denna film är dess sanslösa brutalitet ihopblandat med en Roger Moore-aktig humor och käcka one-liners. Inte långt in i filmen blir Felix Leiter och hans fru övefallna precis efter de vinkat av bröllopsgästerna. Leiter blir knockad och sedan våldtas och mördas Della. Jag tänker genast på en liknande scen ur Michael Mann's Heat. Det är scenen när Trejo blir misshandlad till en hårsmån från döden och hans fru Anna brutalt våldtas och mördas. Denna scen och hela Heat har ett allvar och en tyngd som Licence to kill inte kommer i närheten av. Teamet har inte ens försökt göra en allvarlig film, istället får vi se Q med lösmustasch prata walkie talkie i form av en sopkvast. Det är blandningen av det übervåldsamma och den glada tonen i komediscenerna som jag inte får att gå ihop.

Samtidigt lockas jag som säkert många andra av mörkret i Bond. Men jag kan ändå inte jämföra Daltons filmer med Daniel Craigs mörka bondfilmer, i det senare fallet har hela filmerna en mörkare ton. De har nu förstått (?) att mörkret trycker undan det farsartade och en viss sorts lättsam humor. Det kan finnas humor i mörkret, men den görs och känns annorlunda.

Prologen: 7

Det är en actionsfylld och häftig prolog. Som vi sa under tittningen måste Christopher Nolan sett denna film före han skrev ihop inledningsscenen i The dark knight rises.

The dark knight rises eller Licence to kill?

Bond och Leiter är på väg till Leiters bröllop. Bond är best man och har koll på ringen. På väg till kyrkan får de veta att den länge efterjagade knarkkungen Sanchez är inom räckhåll och de två vännerna slänger sig iväg och jagar buset. Det slutar med att Bond krokar fast stjärtvingen i Sanchez lilla sportplan i en vajer från en helikopter och de lyfter upp planet och åker hem med det. Spektakulärt. Noterbart är att detta var före CGI eran.

Inception eller Licence to kill?

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Licence to kill sjungs av Gladys Knight och jag gillar den pompösa låten, perfekt för en bondfilm. Jag gillar nog generellt sett de lite nyare låtarna och denna är på gränsen att definieras som "ny": den är ny för mig i alla fall i och med att jag såg filmen på bio som ny. Titelsekvensen är av gammal klassisk sort, tjejer och spelbord passerar revy, pistoler som avlossas och kikarsikten. Filmerna med Dalton var ett steg tillbaka till grundelementen i bondserien och denna titel sequence visar just det.

Storyn: 7

Som jag skrev i inledningen är det inget fel på storyn. Bond på en personlig hämndresa och i en vendetta mot en knarkkung som är så rik att han köpt ett helt land. Bond kör någon slags Yojimbo-taktik. Han får Sanchez att misstro medhjälpare och gör sig av med dem en efter en. Det är självklart intressant att Bond blir fråntagen sin licens att döda och blir avstängd från aktiv tjänst hos MI6. Och att Miss Moneypenny och Q hjälper Bond ändå. Det är bara trist att de blandar sadisstiskt våld med lättsam humor. Det finns ju så mycket trevligt i denna film objektivt sätt, men subjektivt sett gillar jag inte att de blandar genrer så ogenerat.

Bondskurkarna: 8

Robert Davi i rollen som Sanchez är bra. Det etableras väldigt tidigt i filmen att storskurken är mycket elak och det är bra för filmen även om man kan ha sina synpunkter på hur de väljer att visa upp hans elakhet. Davi fyller rollen väl och han spelar den tämligen seriöst vilket är ett fräscht val efter alla skurkar under Moore-eran. Storyn är tät och vi får därmed en herrans massa underhuggare. Den sliskigaste av dem alla är en ung, och smal (!), Denicio del Toro i rollen som den sadistiske Dario. Del Toro är mycket bra.

Om Sanchez och Dario är farliga "på riktigt" har vi två skönt äckliga men lite mer karikatyriska skurkar i förrädaren Kilifer och den gamle Macahan-skurken Anthony Zerbe som Milton Krest. Den sistnämnde blir briljant lurad av Bond i en lång set-up som det lagts ner en del manusarbete på. Han går ett plötsligt slut till möte, som om luften gått ur honom!

Men min subjektiva lilla höjdpunkt inom denna kategori är ändock Wayne Newton i rollen som den alltid leende Joe Butcher. Han spelar en helt annan roll i Ett päron till farsa i Las Vegas, men ändå ser man likheterna mellan karaktärerna. Lustigt.

Bondbrudarna: 6

Objektivt sett är Pam Bouvier en perfekt "modern" bondbrud. Hon ser bra ut, hon är självständig och tar för sig. Hon har en egen karriär och hon räddar faktiskt Bond flera gånger om. På pappret är hon super. Just för att hon är så stark blir skämtet när Bond kallar henne "my executive secretary Miss Kennedy" så roligt. Men subjektivt sett känner jag inte alls för henne. Jag sitter mest och fascineras över vilka konstiga kläder folk hade på sig på 80-talet (en par byxor som sitter uppe på magen...). Men visst är hon läcker i aftonklänningen. Jag förstår inte varför jag inte gillar henne mer.

Den andra tjejen, Lupe, är mest menlös, på gränsen till irriterande. Givetvis min subjektiva känsla runt henne. Hon används ju på ett bra sätt i handlingen. Det är via henne vi får lära känna Sanchez, det är med henne Bond pussas och gör Pam avundsjuk och hon hjälper också Bond vid ett tillfälle eller två. Nej det blev inte så bra i denna kategori.

Medhjälparna: 6

Leiter och hans Della spelar avgörande roller i handlingen men de syns inte så mycket i bild. Sharkey likaså. Kan han vara ytterligare en fiskare i samma familj som Quarrel (Dr. No) och Quarrel Jr. (Live and let die). Han råkar i alla fall illa ut innan man hinner lära känna honom.

Detta blir istället Q's film. Här kommer Q ut ur sitt labb och hjälper Bond med både det ena och det andra. Han blir en comic releif i denna i grunden mörka film. Det är inte Q's fel, men hans roll är kanske den som skaver mest i blandningen av stämningar som denna film erbjuder. Men visst om man är på det humöret är Q himla rolig. Hans förklädnad med mustaschen måste var en av hela seriens bästa och hans minspel när Bond skickar hem honom men sedan ändrar sig är gulligt. Den gamle goa Q.

Actionscenerna: 5

Filmen har några riktigt schyssta actionsscener, men det första jag måste ta upp är de fina explosionerna. Här har de inte sparat vare sig på krutet eller bensinen. Det är stora, jättestora, och färgglada explosioner som nästa känns lite pornografiska.

Rent objektivt sett har filmen bra actionsscener. En av de häftigaste är en undervattensscen där Bond fajtas mot fiender och hamnar i ett riktigt dåligt läge då hans luftslang till tuberna skurits av och han är omringad av tre fulingar. Det är då han skjuter en harpun upp i en av pontonerna i ett sjöflyg som just startar. Bond dras iväg som skjuten ur en kanon. Häftigt. 

Men rent subjektivt sett är det trist att han åker på fötterna som vattenskidor och dessutom kan tas sig ikapp flygplanet. Det är rent blaj. Efter det kommer flera bra och ösiga scener, men sedan förstör de all känsla i filmen igen när de kommer till långtradarscenerna. Bond kör långtradare på "två" hjul och han stegrar en dito. Det blir för mycket och passerar gränsen för "the suspension of my disbelief". Tyvärr. Kategorin blir köttfärs.

Gadgets: 5

Några få men lustiga. Bäst är Dentonite Toothpaste. Bara namnet är värt. Den stora grejjen är en signature camera gun som Q ger Bond, inprogrammerad så att bara Bond kan få den att avfyras. Den har en lasermojäng också.

Quotes: 5

Denna kategori är som filmen i övrigt, det finns både allvarliga och mörka citat samt komiska one-liners. Filmen ambivalens gör sig påmind igen.


[Bond reluctantly takes Della's garter]
Della Leiter: Did I say something wrong?
Felix Leiter: He was married once. But it was a long time ago.


Felix Leiter: Where's my wife?
Dario: Don't worry. We gave her a nice Honeymooooon.

Ed Killifer: There's $2 million in that suitcase. I'll split it with you.
Bond: You earned it. You keep it, Old Buddy!


M: This private vendetta of yours could easily compromise Her Majesty's government. You have an assignment, and I expect you to carry it out *objectively* and *professionally*!
Bond: Then you have my resignation, sir!
M: We're not a country club, 007!
M: Effective immediately, your licence to kill is revoked, and I require you to hand over your weapon. Now. I need hardly remind you that you're still bound by the Official Secrets Act.
Bond: I guess it's, uh... a farewell to arms.

Rolig one-liner?

Bond: Pam, this is Q, my "uncle". Uncle, this is "Miss Kennedy," my "cousin."
Q: Ah! We must be related.

Pam Bouvier: It's *Ms. Kennedy*. And why can't you be *my* executive secretary?
Bond: We're south of the border. It's a man's world.

Pam Bouvier: Out of Gas. I haven't heard that one in a long time.
Bond: Well, they must have hit the fuel line.



Professor Joe Butcher: Bless your heart!


Franz Sanchez: You could have had everything.
Bond: Don't you want to know why?

Pam Bouvier: Why don't you wait until you're asked?
Bond: So why don't you ask me?

Sista scenen: 4

En stor fest för att fira att Sanchez är borta. Leiter pratar med M på telefonen och vidarebefodrar till Bond att han får tillbaka sitt jobb. Samtidigt gör Lupe närmande till Bond och Pam springer förtvivlad ner till våningen under. Bond declinar Lupe och lämnar över henne till el presidente och hoppar ner i poolen nedanför, missar poolens stentrappa med en decimeter, och drar ner Pam i vattnet för en omfamning. James Bond will return, but not Dalton.

Jakt i udda fordon
I denna film lyckas de få till jakt med långtradare. Får mig att tänka på 70-talsfilmen Convoy med Ali MacGraw och Kris Kristofferson.

Sammanfattning

Mörker, mörker, kul skämt, mörker. Problemet definierat. Joel må ha rätt när han säger att Licence to kill "objektivt" sett är en 4/5, men mitt subjektiva betyg blir ett snäpp lägre. Jag tycker inte att de lyckas göra en supermörk bondfilm på rätt sätt. Det fick vi vänta många år till för, tills Daniel Craig äntrade scenen som den olycklige agenten. Det känns som att producenterna har försökt att styra Bond in på mörkare och allvarligare vatten ända sedan Roger Moore lämnade Bond totalt marinerad av farsartad humor. De försökte en blandning av mörker och humor med Dalton, de försökte samma sak en gång till med Brosnan, men de tonade då ner mörkret en aning (förutom i vissa scener med Elektra tex). Till slut var producenter, och publik (?), redo för Craig. Ok, so be it.

Totalsumma: 57
Betyg: 3/5

Trailer
Trailer (fan made)