Låt oss promenera vidare längs minnenas aveny och beta av de stora banden och artisterna i mitt liv.
Jag håller på att presentera min topp 10 favoritartister. Kommer tio artister räcka ens? Oklart!
Här har vi i alla fall "gamla" Marillion, med originaluppsättningen den förtvivlat korta stund de hade Fish som sångare. Jag kan inte med den "nya" sångaren så för mig fanns Marillion endast under tiden 1982-1988. Jovisst de startade lite tidigare men det var 1982 de släppte sin första skiva, EP'n "Market Square Heroes".
Åttitalet... Pudelrockare och synthare? Nej också några gamla symfonirockare som gjorde succé på listorna. Marillion blev mycket stora på fem år och de hade kunnat bli gigantiska om de bara hållit ihop.
Vilken låt ska jag då välja?
Det får bli den kända "Kayleigh". Japp, jag har kanske mer obskyra låtar som mina favoriter men denna är helt klart deras mest igenkännbara.
Jag upptäckte Marillion när jag bläddrade igenom LP-backar i Camden Town sommaren 1985. "Misplaced childhood" var splitter ny och jag "drabbades" av omslaget. Utan att ha lyssnat på dem köpte jag skivan på ren chans. Resten blev del av min musikaliska berättelse. Jag älskar dem. Med Fish på sång då alltså...
Om någon undrar hur albumomslaget ser ut? Det är en s.k. "fold out" som man ibland får i LP-världen. Omslagsbilden har med den lilla pojken i den lustiga uniformen, och jokern som kastar sig ut genom ett fönster. Kameleonten och den tjuvaktiga skatan är där också.
Ah, klassiskt omslag även om jag själv aldrig ägt albumet. Nu börjar det lika något :) Jag är långt ifrån att ha lyssnat mig igenom Marillions discografi men Kayleigh ligger absolut på min 80-talslista på Spotify. Lavender är inte riktigt lika rolig men helt ok den också. Jag tror att det är gitarrerna som gör att jag föredrar Kayleigh
SvaraRaderaJa! Sannerligen ett klassiskt omslag och en klassisk åttiotalslåt. Gitarrerna är suveräna. Steve Rothery är en av mina absoluta favoritgitarrister. Marillion lyfts av sångare, gitarristen och trummisen (Ian Mosley).
RaderaOch Lavender är f-ing great den också! ;-)
Tack för fin text Henke. Drog igång Kayleigh till förmiddagsfikat. Googlade texten, den är riktigt bra. Minnen av olycklig kärlek '85 bubblar upp. Och sen direkt efter på Misplaced Childhood Lavender, som är min favoritlåt från albumet.
SvaraRaderaTack, Henrik! <3
Radera"Misplaced childhood" kommer för alltid vara "the soundtrack of my life" för en kort period där i mitten av åttiotalet. Pappas gamla Dual-skivspelare gick varm i kedjehuset i Skövdeförorten Ulveket. Det var tider det. Nu blev jag lite nostalgisk igen...
Det känns som att nostalgifaktorn blir högre för varje Veckans låt-inlägg. :)
SvaraRaderaLåten är helt ok. Jag kom att tänka på Europes Carrie (sorry!) och en 80-talslåt med en grupp som jag för mitt liv inte kan komma på namnet på nu...
Jo, nu dök namnet upp, The Waterboys.
Jo nostalgifaktorn är ju viktig då det gäller favoritartister. Eller är det inte så för dig också??
RaderaVarken Europe eller The Waterboys kommer med på topplistan av artister, men efter det kan man aldrig veta. ¯\_(ツ)_/¯
Haha, nostalgi har ingen betydelse för mig alls. *host*Maradona*host*
RaderaFast när det gäller favoritartister så har nog nostalgi lite mindre betydelse. Jag utvecklade mitt musikintresse rätt så sent. Men visst spelar det roll ändå. Det är ju bara att tänka tillbaka på The Golden Age of Hiphop. ;)
Obs! Varken Europe eller The Waterboys skulle hamna på nån topplista. Däremot poppade de låtarna av olika anledningar upp i huvudet när jag hörde Kayleigh.
Såg en intressant intervju med Fish där han berättade om bakgrunden till låten och vem Kayleigh var. Den har du säkert sett.
För mig är det annorlunda. Att en artist blivit en favorit och jag fått nostalgi kommer ur samma punkt. Det hänger ihop i de fall det är en artist som jag lyssnat på länge. Som Big Bang, allt byggs från samma start.
RaderaSett många intervjuer med Fish men vet inte om jag sett alla! Länka gärna.
"Att en artist blivit en favorit och jag fått nostalgi kommer ur samma punkt."
SvaraRaderaJo, men det stämmer för mig också. Men jag tror nostalgin blir starkare om man upptäcker en favoritartist när man är yngre. Och när jag skrev "Haha, nostalgi har ingen betydelse för mig alls." så var jag alltså ironisk.
https://youtu.be/fXQm2H8ygxA
Stort tack för länken. Den intervjun är ju från 2019, hade jag inte sett, och jag hade ingen aning om att det var så det slutade. Herregud, vilken brutalt rörande story.
RaderaNu när du är ett Fish fan kan jag nämna att han brukar sända live på Facebook, någon slags hang out together. Mycket personligt.
"Kayleigh, I'm still trying to write that love song
Kayleigh, it's more important to me, now you're gone
Maybe it will prove that we were right
Or it'll prove that I was wrong."
Jag tror han till slut lyckades få till "that love song" han inte kunde skriva till Kay.
Marillion jodå. Har själv aldrig ägt ngn platta med dem men vill minnas en kompis - från förr - som gillade bandet så skivorna Garden party och Fugazi ?? kan jag relativt bra då de spelades ofta när vi hängde hos honom. Vill minnas att jag speciellt förtjust i just låten The Garden party. Tror jag minsann ska ta och lägga in lite Marillion av nostalgiska skäl på spotyfy listan. Kayleigh är inte alls pjåkig DEN har jag faktiskt redan på ngn av mina listor.
SvaraRaderaVilka härliga minnen du delar med dig av! Blev inspirerad och spelar Garden party just nu!
RaderaSkivan du pratar om, Marillions första skiva som kom ut 1983, heter "Script for a jester's tear" och den är magnifik. Garden party inleder med bravur andra LP-sidan. Den har också en sanslös musikvideo som spelar upp scenen från Fish's ungdom som inspirerade texten i låten. Fish skrev ju alla texter, bandet* skriver musiken. Om jag någonsin skulle ranka debutalbum skulle antagligen Script vinna ganska enkelt. De bästa låtarna från plattan är titellåten, He knows you know, The Web, Garden party, Chelsea Monday och Forgotten sons. :) <3
* mestadels Steve Rothery