Agatha Christie's Poirot - Series 9 (2003-2004)

 

Ny säsong och en massa ändringar. Serien har fått en ny vinjett och min känsla är att "production values" har gått upp som om de har fått mer pengar och satsar mer på avsnitten. Sedan flera säsonger tillbaka är alla avsnitt i långfilmsformat. Under Series 9 börjar också kända skådespelare dyka upp i filmerna, förutom mastern David Suchet själv förstås. Några kända namn som dyker upp under denna säsong är Aidan Gillen, Emily Blunt och Edward Fox.

Jag förväntar mig inte att avsnitten/filmerna i denna serie ska hänga ihop under en säsong då de ju är fristående, men några återkommande teman och känslor dyker ändå upp. Under denna säsong återkommer de ofta till frågor om lojalitet inom familjen samt att filmerna har en avsevärt mörkare ton generellt sett.

Säsongen bjuder på fyra filmer, som en rimlig middagsbjudning under Poirots era. Med fyra rätter alltså!

Den första heter "Five little pigs" och jag har nästan glömt den även om jag kommer ihåg att den var ganska bra. 

Andra filmen "Sad cypress" gjorde däremot ett starkare intryck på mig. Den är poetiskt berättad och jag upplevde den som melankolisk och sorglig samt mycket stark.

"Death on the Nile" dyker upp i denna säsong som film nummer tre. Jag gillade denna version skarpt och håller den som bättre än Ustinovs version från 1978. Den äldre filmen är mer "over the top" och har en massa kända skådespelare som drar fokus från handlingen ibland. Suchets version är mer finlir med mestadels okända skådespelare (för mig). Emily Blunt spelar Linnet Ridgeway-Doyle ypperligt, förstås. Men resten av casten är okänd. Jag fann den lågmäld och mer omtänksam, samt bitterljuv istället för prålig.

Säsongens sista "rätt" är också den bästa, "The Hollow". Denna film är utmanande. Den inleds med fokus på komedin. Får man gissa att Agatha Christie var satirisk över den brittiska överklassen här? Den store Frans anser det i alla fall och jag är benägen att hålla med honom. Speciellt då filmen svänger tvärt framemot slutet och blir rejält mörk och rent ut sagt mycket sorglig. Filmen tar åskådaren på en åktur, så är det.

Detta är min snuttefiltserie som jag avnjuter lite då och då när jag vill skölja mig ren. Och jag är den första att hylla att kvalitén har snäppts upp på alla fronter, bättre historier, bättre skådespelare och bättre "poduction values".

Betyg: 4/5

The Duellists (1977)

The duellists är Ridley Scotts första film. Den bygger på en novell av Joseph Conrad som också skrev Heart of darkness som Coppola filmatiserade. The duellists är inte lika episk som Apocalypse now utan fokuserar på två officerare i Napoleons armeunder tidigt 1800-tal. Lustigt nog bygger Conrads historia på två historiska personer från Napoleons. Namnen är ändrade i Conrads text, och därmed i filmen också.

Schysste form

Armand d'Hubert (Keith Carradine) är filmens huvudperson, en mild löjtnant som av en ren slump väljs att leverera dåliga besked till kollegan Löjtnant Gabriel Feraud (Harvey Keitel). Feraud som är helt galen och tar åt sig personligen vad som än händer honom utmanar genast d'Hubert på duell. Den senare är en man med en extremt pliktfast hederskänsla accepterar utmaningen utan att blinka trots att han inte förstår varför han blivit utmanad. Båda överlever den första duellen och därefter inleds en flera år lång period då de duellerar mot varandra närhelst de av slumpen och ödet möts på eller utanför slagfältet.

Filmen har en skön nästan drömsk stämning. Den har litterära kvaliteter mer än filmiska nästan. Jag fascineras av galenskapen hos den Napoleonlike Feraud och det stoiska lugnet d'Hubert uppvisar. Duellerna är inte fy ska heller. De känns ganska realistiska och vissa av dem är rejält brutala. I en minnesvärd duell skalperas nästan Feraud till exempel. I en annan scen får vi se d'Hubert och Feraud samarbeta under Napoleons misslyckade försök att storma Ryssland. Damn, de där ryssarna får alltid hjälp av vintern som det verkar. Det är några scener som fryser ditt hjärta till is med ihjälfrusna soldater...

Filmens struktur med två män som strider mot varandra under flera år får mig givetvis att tänka på Powell och Pressburgers klassiker The life and death of Colonel Blimp. The duellists kommer inte upp i nivå med den filmen men den är ändå ganska bra faktiskt. Filmen har också jämförts med Kubricks Barry Lyndon (1975), en film som jag har kvar att se.

Jag ger The duellists tre absurda hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Force 10 from Navarone (1978)

Jag tror att jag har sett både Kanonerna på Navarone och Styrka 10 från Navarone när jag var ung. Något som är helt klart i alla fall är att jag läste böckerna av Alistair MacLean. Han var något av en favoritförfattare när jag var i yngre tonåren. Jag har för mig att den första filmen var riktigt bra men jag kom knappt ihåg något om uppföljaren som kom ut 1978. När jag nu kollade över listan av filmer från året och insåg att detta var något av en liten Bondreunion tänkte jag att det kunde vara kul att se om filmen.

Filmen är regisserad av Guy Hamilton som också regisserat Bondfilmerna Goldfinger, Diamonds are forever, Live and let die och The man with the golden gun. Jag var nyfiken om något i krigsfilmen skulle påminna om Bond. Vi har också Jaws, Richard Kiel i egen hög person som en jugoslavisk partisanledare och Ringo Starrs fru och tillika bondbrud från Älskade spion Barbara Bach i en av de mest prominenta kvinnliga rollerna. Filmens huvudperson spelas också av Robert Shaw som var den stenhårde Grant i From Russia with love. Bond-reunion!

Men ack, det finns inte mycket i denna film som påminner om Bond då filmen är ganska seg och långsam. Det verkar inte heller som att folk i art design gillet har tagit intryck från Bondfilmerna då vi helt saknar någon skön "villains lair" eller annan spektakulär set design.

Force 10 from Navarone är på sin höjd passande som en söndagsmatiné om man är väldigt bakfull. Den påminner ganska mycket om Örnnästet men denna är klart tråkigare. Detta trots en del kända ansikten som Harrison Ford (betänk att filmen är från året efter Star Wars!) och Carl Weathers (två år efter han var Apollo i Rocky). Bäst i hela filmen är dock brittiske Edward Fox. Hans Miller med stiff upper lip och torr brittisk humor är riktigt underhållande här och där. Filmen bjöd också på några mycket fyndiga karikatyrer på de mest elaka av tyska nazister.

Njae, detta var i så fasligt bra egentligen. Halvkul underhållning för stunden för den som har en stor portion tålamod eller av annan orsak föredrar en långsam film.

Jag ger Force 10 from Navarone två förrädare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Bond, but not quite: Never Say Never Again (1983)

Brute: Heavy, Mr Bond?

Nu har jag sett allt i detta projekt och nu skriver jag på sista revyn. Så snart återstår bara sammanfattningarna. Vilken resa, det är nästan så att jag får svindel bara av att tänka på det.

Det var länge sedan jag såg Never say never again senast. Jag och Mr Magic såg den dock flera gånger på åttiotalet. Jag kommer ihåg den som ganska bra och jag kom ihåg rätt. Den är riktigt underhållande. Men är den bra? Nej nej nej, det menar jag inte, men underhållande.

Sean Connery är skön som en åldrad Bond, men han tar väl inte i så speciellt mycket. Den skådespelare som istället gör denna film sevärd är Klaus Maria Brandauer i rollen som Maximillian Largo. Han stjäl i princip varenda scen han är med i. Om han varit med i en riktig bondfilm skulle han tagit en framstående placering i listan över bondskurkar. Hans minspel, kroppsspråk, handrörelser och intonation är fantastiskt bra.

Filmens andra skurk Fatima Blush porträtteras av en ljuvligt överspelande Barbara Carrera. Hon dansar, spinner och morrar sig genom filmen tills hon sprängs. Och då är bara skorna kvar. Domino spelas av den dödstrista Kim Basinger. Har hon någonsin varit bra eller het? Det hade varit bättre om Bond lämnat henne där i Afrika. Usch vilket nedköp jämfört med Thunderball's Claudine Auger.

Filmen är framför allt ojämn. Risiga scener som när Bond och Leiter åker några absurda raketmaskiner blandas med helt ok men harmlös action som när Bond jagar Blush på sin motorcykel. Slutscenen var inte så spännande förutom att jag tyckte att de hittat en fantastisk inspelningsplats. Mycket vacker bassäng i ett tempelliknande rum. Som taget ur en Indian Jones-film. Inledningen var också ok och scenerna på vilohemmet var ju visst bra, Halo. Filmens bästa actionsscen var den mellan Bond och den storvuxne mördaren. Jag skrattade högt åt: Heavy, Mr Bond? Ett citat som Mr Magic återgav till perfektion på mången fest i ungdomens berusningars dimmor.

Humorn är inte heller fy skam, klart bättre än de svagaste Moore-filmerna till exempel. En notabel comic relief är Rowan Atkinson som britternas man på Bahamas, Nigel Small-Fawcett. Är han rolig, eller pinsam? Han är givetvis ett skämt, men rolig säger jag.

Men nej, filmen får klart godkänt, men den är så lös i hullet att högre går inte att ge den. Filmmusiken är avskyvärd, och regissörens namn får en att tappa hakan. Irvin Kershner! Inte? Episode V!

Jag ger Never say never again två urinprover av fem.

Betyg: 2/5

Sean Connery som James Bond

Barbara Carrera som Fatima Blush

Klaus Maria Brandauer som Maximilian Largo

Kimpan som Domino

Rowan Atkinson som Nigel Small-Fawcett