The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Monsters University (2013)

Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.". 

Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.

Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt. 

Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes! 

Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen. 

Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.

Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".

Betyg: 2-/5

Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)

Nathan Fillion

Helen Mirren

Billy Crystal

Re-Watch: Monsters, Inc. (2001)

 

Det var mycket länge sedan jag såg "Monsters, Inc." och jag har inte skrivit om den på bloggen tidigare. Nu såg jag om den för att nästa vecka se uppföljaren "Monsters Univeristy".

Jag gillade filmen mycket vid första titten men jag kom bara ihåg två scener när jag nu satt mig ner igen, dels den när Boo sitter på ryggen på Sulley och allmän panik uppstår, dels den när Sulley, Mike och Boo åker "berg och dalbana" med dörrarna när de försöker ta sig till Boos dörr.

Ok, men nu kommer jag ihåg mycket mer. Ja, jag såg ju filmen igår kväll så lite konstigt vore det annars. Detta är en supercharmig film. Inte lika djup som de bästa "Toy Story"-filmerna kanske men klart sevärd. Det är tydligt att Pixars filmer varierar ganska friskt i vilka grupper de vänder sig till. Alla filmerna funkar för en ung publik, men endast vissa funkar bra för en vuxnare publik. "Monsters, Inc." är en helgjuten familjefilm uti tåspetsarna. 

Filmens största styrka är castingen av Billy Crystal som den nervöse och fåfänga Mike och John Goodman som den mjuka stora björnen Sulley. Jag gillar också Steve Buscemi som den elake Randall och den underbara Jennifer Tilly som den giftiga månghövdade och giftaslystna Celia. Animerade filmer växer ofta när man känner igen skådespelaren som ger rösten och när det är som bäst blandas den animerade karaktärens personlighet med den från röstskådespelaren. Detta funkar helt suveränt med Billy Crystals Mike.

En annan uppenbart viktig komponent i Pixar-filmerna är vem av gänget som är huvudansvarig regissör. Här är det Pete Docter vilken mycket väl kan vara min favorit från Pixar. Han har gjort denna, "Up", "Inside out" och "Soul". De två jag sett hittills, denna och "Inside out" är bland det bästa från Pixar och de övriga två har fått bra kritik och de ska ses under detta bloggprojekt.

Pete nämnde en intressant detalj där hans avgörande beslut hade potentiellt stor betydelse. I en "round table discussion" med flera av filmskaparna pratade Pete om allra sista scenen när Sulley tittar in i Boos sovrum och hon säger "Kitty?". En majoritet ur testpubliken ansåg att man skulle få se Sulley återförenas med Boo i den scenen, men Pete kände i hjärtat att det aldrig skulle kunna leva upp till de "bilder" publiken hade i sina huvuden. Han beslutade att avsluta som det nu är och jag hyllar det valet. Jag tycker slutet är helt fantastiskt.

En annan intressant synpunkt som kom upp i diskussionen var det faktum att filmen kom ut mindre än två månader efter terrorattackerna den elfte september (9/11). De var lite undrande över hur en film om monster och mardrömmar skulle tas emot men det visade sig att detta var en helt rätt film i tiden. Familjer kunde ta med sina barn på bio och se denna varma och mysiga film, trots att den handlade om moster. En annan typ av monster än de som finns i den verkliga världen dock...

Betyg: 4/5

Pixar-bloggprojektgeneralen Jojjenito har sett filmen för första gången. Kan detta ha varit för sentimentalt för hans tyckande tro?

This Is Spinal Tap (1984)

"That extra push over the cliff"

This is Spinal Tap är en klassiker och närmast ikonisk film inom den smala genren mockumentärer. Jag hade sett den någon gång på åttiotalet, men misstänkte att humorn kunde ha varit lite för avancerad för mig då. Nu hade jag anledning att se om den. Jag var på jakt efter "one louder"-scenen! Och tusan vilken bra scen det är! Jag skrattar och slår mig på knäna i barnslig förtjusning.

Varför var jag då på jakt efter "one louder"-scenen?
Jo, idag startar jag en helt ny blogg som heter One Louder Reviews
Det är min nya musikblogg där jag skriver recensioner av mina skivor...
Väl mött i musikens underbara värld
Glöm aldrig One Louder Reviews
onelouder.reviews

Men åter till filmens värld. This is Spinal Tap som helhet var ungefär som jag kom ihåg den, dvs himla kul i vissa scener men fasligt ojämn och lite seg emellanåt. Det ÄR en rolig film, men den håller inte som hel film så att säga. Den påminner mig om mycket som Monty Python gjorde, väldigt kul i små portioner men lite tröttsamt i längden.

Som mockumentär är detta helt ok. Den är otroligt träffsäker över typen av hårdrocksband från min uppväxt. Mycket träffsäkert. Men när den saken är etablerad så mal filmen bara på. Vi får vissa höjdarscener då de sannerligen går igenom aspekter av rockmusiken som man kan skämta om. Vissa av skämten är på gränsen... det underliga med att trummisarna alltid dör, satiren när de diskuterar skivomslaget samt om tjejen som kommer in och förstör. Hette hon inte Yoko?

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

"One louder"-scenen är klockrent 5/5 men som helhet ger jag This is spinal tap en trea.

Betyg: 3/5

America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

City Slickers (1991)

Det är ett sammanträffande att jag skriver om denna film några dagar efter den gick på tv. Jag såg den i början av sommaren efter att jag påmints om den på en podcast om film som jag lyssnade på. De nämnde filmen och jag blev otroligt sugen att se om filmen. Jag kom ihåg den som otroligt charmig och mycket rolig. Som alltid då det gäller vandringar nerför minnenas aveny är det vanskligt att veta vad ur minnet som fortfarande gäller.

Nej, men detta var väl trevligt. Den är dock långt från så bra som jag kom ihåg den. Skräcktanke. Är Wild hogs också sämre än som jag minns den? Åter till City slickers. Billy Crystal spelar säljaren Mitch som förlorat sig skratt. Han är glåmig och deprimerad. Hans fru orkar inte se honom så längre och skickar iväg honom tillsammans med hans två barndomsvänner Phil (Daniel Stern) och Ed (Bruno Kirby) på en "retreat". Killarna åker på vilda västern-ranch och ska lära sig fösa kor, bli cowboys det vill säga. Som den tyste och hårde kofösarveteranen Curly ser vi legendaren Jack Palance.

Detta är en trivsam och typisk 90-talskomedi, mysig och oförarglig. Humorn är harmlös och storyn innehåller några orimligheter som i och för sig inte har någon betydelse i en film som denna. Filmen lever på Billy Crystals charm och personkemin med hans skådespelarkollegor Stern och Kirby. Den sistnämnde känner vi igen från filmer som Good morning Vietnam och När Harry mötte Sally. Han är den korte italienske killen.

Tyvärr var jag lite uttråkad då och då under filmens gång. Den tar väldigt god tid på sig att komma igång. Mitch är ju inte så munter i filmens inledning och resultatet blir likaledes omuntert. Under filmens andra halva finns några vagt roliga scener. Lättsam underhållning. Men inget att känna sig så uppspelt för egentligen.

Kaffekvarnen

Billy Crystal är en kul prick. Han är dock bättre i När Harry mötte Sally och Analyze this, bland andra. För de är väl bra fortfarande i alla fall?

En liten kul curiosa är att vi ser en mycket ung Jake Gyllenhaal som Mitch's son. Första rollen! 

Jag ger City slickers två pep talks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

America's Sweethearts (2001)

I need Eddy and Gwen back together again, smiling and happy!

The Frans har ju som vi alla vet introducerat en John Cusack-marathon, och nu jag ska försöka hänga med så gott jag kan. Jag har i alla fall hittat mina filmer bland flyttkartongerna. En av de första som dök upp i uppackningen var "America's sweethearts".

Jag hade sett det mesta av denna underbara romantiska komedi tidigare, men den är väl värd att ses om flera gånger. Filmen såldes in av Hollywood som en "chick-flick" med betoning på det romantiska innehållet. Julia Roberts i en romcom - det är klart att de spinner den i första hand som en romantisk film.

Jag uppskattar den dock i första hand för dess humor, satiren över Hollywood är lysande. Det är ett kärt ämne och andra bra filmer i genren är "The player", "L.A. story" och "Get shorty". Billy Crystal har skrivit och producerat filmen. Som vi vet är producenterna mycket mer med i den kreativa processen i Hollywood jämfört med kollegorna i Europa. Billy Crystal är en lysande komiker och här har han träffat rätt.

Filmens största behållning är alla träffsäkra karaktärer. Allra bäst är överraskande nog Catherine Zeta-Jones som superdivan Gwen. Hon är perfekt för rollen och jag småundrar över hur mycket som är skådespeleri och hur mycket av rollen som redan ligger i hennes natur. Är hon så vass att hon kan spela denna roll? Tänk på att riktig bra komedi är bland det svåraste en skådespelare kan göra. Här är hon snygg, korkad, egoistisk och otrogen.

Gwen: Eddie's really good... and he's my pillar of strength, you know. It's like Sodom and Gomorrah

Övriga roliga karaktärer är Billy Crystal som den godhjärtade PR-chefen Lee, Stanley Tucci som den syniske filmbolagscefen Dave Kingman, Hank Azarina som den eldige spanske älskaren Hector ("the chuncket" "my penis is not like coins"), Christopher Walken som den eccentriske regissören Hal Weidmann och Alan Arkin som Eddie's "wellness guide".

John Cusack då? Jo, precis som Julia Robert är han bra, men de spelar båda de enda "normala" karaktärerna i filmen och de fungerar mer som basen som galenskaperna formas runt.

"America's sweethearts" har inte speciellt högt betyg på imdb vilket jag tycker är förvånande. Antagligen har de gett den betyg i perspektiv som romantisk film och då är den helt klart inte mer än ordinär. Men jag ser den som en satir med lite romantik på köpet och då får den ett mycket högt betyg. Den ligger nära toppen av "feel good"-movies hos mig och den får fyra divor av fem.

Betyg: 4/5