Uncut Gems (2019)

"Uncut gems" var minst sagt utmanande att titta på. Filmen handlar om den korkade juvelhandlaren Howard (Adam Sandler) i New York City. Det är frustrerande att se filmer där huvudpersonerna är så korkade som Howard. Det är svårt att helt engagera sig i livsöden där huvudpersonen är en idiot. Om det är ren otur, omständigheter eller en nemesis som fuckar upp allt känns det mer rimligt. Men med charm, bra skådisar eller något annat kan historien ändå bli bra.

Tyvärr är dock inledningen av filmen också osedvanligt svag. Det är snabba klipp, dålig ljudmix och en slarvigt eller ofokuserad känsla. Filmen blir bra mycket bättre under andra halvan då historien berättas mer tajt där filmens "stakes" är tydliga och karaktärernas agerande är organiskt naturligt.

Inledningen är kanske kaotisk per design men i så fall funkar inte den stilen på mig. Det är inte bara snabba klipp och en skrikig känsla, det är grundläggande etablering av karaktärer och handling som totalt failar. Som sagt det må ha varit ett artistiskt val men... fail. Jag stängde av filmen första gången jag skulle se den, och först vid andra försöket kom jag igenom den.

Lyckligtvis tar sig filmen någonstans i mitten och andra halvan blir ett rejält lyft. Jag känner mig i alla fall mycket mer engagerad och slutscenerna är riktigt svettiga. På det bra viset.

Adam Sandler gör sin Howard på ett mycket imponerande sätt. Han är Howard i denna film. Filmens andra lysande stjärna är nykomlingen Julia Fox, hon är både snygg och bra. Sen satt jag och funderade på vilken film jag sett Lakeith Stanfield i tidigare. Irriterande att haka upp sig på en sådan sak, men jag ville inte plocka upp mobilen och fippla med den.

Filmen var en snackis i vissa kretsar och jag är glad att jag sett den, men jag kan knappast säga att högt ställda förväntningar uppfylldes. Men filmen har något bra på gång under slutet i alla fall.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

The Gentlemen (2019)

Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig fattat storheten med Guy Ritchie. Hans tidiga filmer som "Lock, stock and two smoking barrels" och "Snatch" blev väldigt omtalade men jag var inte helt sålda på dem. Halvdana crime-komedier från det brittiska samhällets kloaker. De skitiga arbetarklassmiljöerna var inget för mig tydligen.

Döm om min förvåning när denna film så dyker upp. Den visades otextad på Stockholms filmdagar i januari och jag valde att se den mest på grund av avsaknaden av bättre val samt att en del kul skådespelare var med i filmen. Det var inte regissör och manusförfattaren Guy Ritchie som drog mig till filmen, men jag får nog krypa till korset och lyfta på hatten. Bloody well done! Brilliant job, geezer. Bollocks, wanker. Cheers, mate!

Detta är för crime-komedin vad "Knves out" är för pusseldeckare. Trots jag inte uppfattade all lustig dialog, och det finns lika mycket av det i denna film som i "Knives out", älskar jag den av samma anledningar; lekfullheten, de mustiga skådespelarinsatserna, det roliga manuset, alla twistar och vändningar och en mycket bra tajt regi. I'm gobsmacked.

Skådespelarensamblen i denna film är imponerande. Visst, den når inte upp i samma nivå som "Knives out" men ändå. Vad sägs om denna skara? Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam, Eddie Marsan och Michelle Dockery? Mr Grant sticker ut i en för honom ovanlig roll, Mr Farrell spelar rollen som kan ha varit skriven för Mr Pitt och Mr McConaughey är Mr McConaughey. Starka kvinnliga karaktärer lyser dock med sin frånvaro, även om jag gillar Ms Dockery i filmen är hon för få och väger för lätt. Manus gör henne inga tjänster heller. Man blir lite förvånad då filmen ändå är från nådens år 2019... men detta är en grabbarnas film.

Och kläddesignerns. Om det fantastiska huset var som en egen karaktär i "Knives out" är nästan herrarnas kläder lika iögonfallande i denna film. De är mycket snyggt klädda! Nej, inte du Mr Farrell, du är undantaget.

Jag gillar filmen och ser fram emot att se den med textning så att jag lättar kan uppfatta alla detaljer i dialogen.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om Toppfilmerna från 2019, del 1 , del 2.

Andra tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Christian på Movies-Noir

Top 10 films of 2019

Många anser att filmåret 2019 var mycket starkt. Tyvärr var det inte riktigt min upplevelse. Något färre sedda filmer och ett skitår i allmänhet kan ha bidragit till min upplevelse.

Jag tyckte att många av de filmer jag såg mest fram emot underpresterade, det gäller filmer från älskade film-serier framför allt. Detta med ett stort undantag! Mer om det nedan.

Med ett filmår där många filmer handlar om de för filmmediet extremt tråkiga politiska frågorna om ras, kön, sexuell läggning och klass var det långt mellan bra och uppiggande underhållningsfilmer. Jag fann mig vilja se renodlad underhållning mer än politiskt "viktiga" filmer. Ibland sammanföll dessa två världar och det är ok, men när den senare aspekten överskuggar filmens innehåll blir jag lätt rastlös.

Jag har en lista där mina topp sticker ut ganska ordentligt. De övriga filmerna skulle kunna blandas stokastiskt och placeras om när som helst. Jag kan också tänka mig att listan kan komma att uppdateras i framtiden efter omtittar eller efter att jag sett ikapp på fler filmer från året.

Top 10 films of 2019

10. The Gentlemen (Guy Ritchie)

Ren lättja kombinerat med en trevlig biovisning och att jag blev totalt överraskad av en regissör jag tidigare inte gillat. The Gentlemen är ett sofistikerad gansterdrama med fokus på humorn. Matthew McConaughey spelar gansterboss med moral och etik i en värld där sådant bara kostar. Trivsamma insatser från Colin Farrell, Hugh Grant och Charlie Hunnam också. Ren underhållning, väldigt lite innehåll i den politiska debatten. Skönt!

9. The Peanut butter Falcon (Tyler Nilson and Michael Schwartz)

En bedårande varm och humanistisk Anmerican Independent-film om en pojke med Downs Syndrom och drömmar om att bli filmstjärna eller stjärna i amerikansk wrestling. Shia LaBeouf är mästerlig i denna film och för första gången har jag älskat honom på film. Zack Gottsagen som spelar sig själv och Dakota Johnson som hans vårdare är också mycket bra. Biroller fylls av idel karaktärsskådisar som John Hawkes, Bruce Dern och Thomas Haden Church.

8. Little women (Greta Gerwig)

Greta Gerwigs musiga film om en ung kvinnlig författare och hennes tre systrar i slutet av 1800-talet i Amerika. Det är en sprudlande historia som hoppar fram och tillbaka i tiden som en skottspole. Gerwigs manus är ok men det är hennes världsbygge och personregi som jag framför allt drabbas av. Jag gillade framför allt Saoirse Ronan och Florence Pugh men skådespelarinsatserna är överlag bra. Här möts ett patos om kvinnors rätt till ett eget liv fri från äkta makar med en färgsprakande och medryckande historia. Vafalls, en viktig film smög sig in på listan ändå!

7. 1917 (Sam Mendes)

En i mångt och mycket fantastisk film, rent filmiskt sett kanske den mest imponerande från året. Sam Mendes har gjort denna medmänskliga och personliga film om något så omänskligt och opersonligt som skyttegravskriget under första världskriget. Filmen som är två långa tagningar släpper oss aldrig ur greppet, ingen andningspaus förrän mot slutet och spänning mest hela tiden. Ett plus till kameramannen som måste ha varit något av en elitidrottsman.

6. 6 Underground (Michael Bay)

För oss fans av Deadpool-filmerna kommer här Ryan Reynolds och författarna Paul Wernick och Rhett Reese senaste projekt. Tänk er att Deadpool fixat sin hy och blivit en civilist och kastat sig in i en värld lik den i Tompa Cruise Mission: Impossible-filmer. Med Michael Bays bombastiska stil blir detta "action utan slut", men där filmen mest firar triumfer i mina ögon är dess humor av alla dess slag, meta, popkulturella referenser och karaktärsdrivet av Ryan Reynolds sköna stil. Ryan är den näst bästa Reynolds!

5. Alita: Battle angel (Robert Rodriguez)

Flera av filmerna på min lista i år hamnade här mycket på grund av att filmerna överraskade mig positivt. Denna film är typexemplet av detta fenomen. Jag såg filmen med låga förväntningar då filmen inte verkade ha gått så bra på bio. Men eftersom det var sci-fi och regisserat av Robert Rodriguez ville jag se den. Att James Cameron varit med på manus var snarare negativt i mina ögon då jag inte gillade dravlet han klämde ur sig med Avatar. Men se, vilken underbar sci-fi-rulle detta var! Världsbygget är najs, som en torrare och ljusare version av världen vi ser i Blade runner. Världen känns mycket verklig Som huvudperson ser vi dock en helt animerad liten tjej, Alita. Bästa Alita må jag säga. Fantastisk animation med superrealistiska rörelser och helt utan "uncanny valley" effekter (stora ögon?). Jag älskade sagan och skulle gärna se att det får bli en trilogi. Håller tummarna för Alita.

4. Knives out (Rian Johnson)

En kombination av stor överraskning, en supertrevlig biovisning med kompisarna på filmfestivalen, ett mustigt murder mystery och en spektakulär ensemble av skådespelare där alla verkar ha haft roligt under inspelningen gör detta till min nummer fyra. Filmen är i första han en komedi om arvstvisten och mordutredningen efter att familjen funnit den gamle miljardären och familjefadern med avskuren hals morgonen efter en familjefest. Alla i familjen hade motiv och tillfälle att utföra mordet. Daniel Craigs privatdetektiv stöder polisen i utredningen. Ana de Armas vårdare hamnar i kläm mellan penningkåta familjemedlemmar som alla vill få så mycket som möjligt av kakan. Chris Evans, Don Johnson och Jamie Lee Curtis är ljuvliga och alla andra är också bra. Filmen har inga ambitioner att säga något om klasskampen fattiga mot rika, om man tror att filmen ska ge svar eller belysa den frågan blir man grymt besviken.

3. Jojo rabbit (Taika Waititi)

Den fantastiska Jojo rabbit. Filmen är som en maträtt med både sött och salt, både djup umami och höga smaker. Detta är en udda film där flera genrer blandas. Det är en satir och ett drama, en komedi och en tragedi. Taika Waititi är en av de mest unika filmmakarna vi har just nu och jag tycker han har lyckats med balansakten med denna film till fulländning. Jag skrattar och snyftar i lika portioner av denna film. Jag jublar åt att han med satir och humor bekämpar nazisternas ondska. Jag älskar Scarlett Johanssons humanistiska mamma. Jag gillar en massa skådisar i små eller stora biroller som Sam Rockwell och Archie Yates. Filmen har fått en push-back för att den skämtar om Hitler och gör hitlerjugend gullig. Det känns som med folk som inte gillar filmer med gay-tema, som om de vore rädda att möta sina egna känslor. Jag börjar undra om de som hatar på Jojo rabbit är helt rena i sina egna samveten då det gäller vad de tycker om nazisternas hemska brott. För denna film kan sannerligen inte anses vara pro-nazi, däremot tvärtom!

2. Once upon a time... in Hollywood (Quentin Tarantino)

Jag som trodde att Tarantino skulle köra sin stil ända in i mål. De senaste fyra filmerna tycker jag om, men han hade trots allt tappat lite udd. De känns som serietidningar på bio, de saknar djup. Det är kanske att de filmerna inte känns lika "coola" som de första fyra då hans stil fortfarande var ny och fräsch? Nåväl, jag var lite vaksam inför "Once upon a time... in Hollywood" och PANG! Jag blev helt blown away! Vilken fantastisk film. Tarantino är tillbaka! Jag älskar att grundtonen i denna film är realistisk, världen känns helt verklig. Inte den skruvade lite speciella värld som Quentin givit oss i de senaste alstren alltså. Ok, visst, slutet är fiktivt och "over the top"-våldsamt och här tar han sig konstnärliga friheter, men själva grunden i filmen känns annorlunda. Jag gillade att hänga med Brad och Leo. Jag älskade Margots Sharon Tate, scenen när hon tittar på bio är magnifik. Jag hade önskat att detta gjorts som en tv-serie så att jag hade kunnat återbesöka den sköna världen om och om igen. Dessutom blev jag så lättad, glad och upprymd med hur han avslutade filmen. Jag mådde mer och mer dåligt desto närmare slutet vi kom och sen mådde jag prima. Tack Quentin!

1. Avengers: Endgame (the Russo brothers)

Det började våren 2012 när jag såg Joss Whedons The Avengers. Jag blev hooked på MCU, gick tillbaka och såg alla Phase 1-filmer från MCU. Efter det har jag följt Phase2 och Phase 3 under resten av decenniet. MCU är den klart mest dominerande filmiska serien under de tio senaste åren. Jag har som så många andra följt våra hjältar och investerat tid, pengar och engagemang i dem. För mig är det fantastiskt att Russo-bröderna lyckades så här bra med sista filmen i The Infinity Saga. Ok, det kom en epilog efter (Spider-Man: Far from home), men detta är det riktiga slutet. Tänk bara på hur Kathleen Kennedy slaktade Star Wars med "hennes" trilogi (Episode 7-9). Detta är inte lätt, om det hade varit lätt hade DCEU inte varit så under isen till exempel. Endgame är en lång film fast det inte känns så. De tar sig tid att låta filmen andas. Heck hela första timmen går långsamt. Ändå hinner de återbesöka i princip hela filmserien och ge instick i tidigare filmer som i vissa fall till och med adderar till dem. Filmen hinner också ta farväl på mycket känslosamma och tillfredsställande sätt till de karaktärer som dominerat Phase 1-3.

Till sist är filmen fylld av fantastiska scener. Hur många som helst. Låt mig lista fem av mina många personliga favoriter:
- Nebula spelar pappers-fotboll med Tony och får vinna för första gången i sitt liv
- Scott är den enda som är intresserad av Thors sammanfattning av The Dark world
- Love you 3000
- scenen mellan Scarlet Witch och Thanos
- sist och inte minst, till slut får vi den ultimata fan servicen: AVENGERS... ASSEMBLE



Året må inte ha varit superstarka för mig men jag ändå en stabil lista med bubblare, alla mycket starka och ofta minnesvärda filmer som ändå hade något som hindrade dem från att skicka ut The Gentlemen från listan...

• Apollo 11 - superb dokumentär om månlandningen 1969
• Toy Story 4 - väldigt bra, bör se om hela serien för att fånga allt det känslomässiga
• The dead don't die - Jim Jarmusch gör zombie-apokalypsfilm, mysigt och roande, och oroande
• The art of self-defence - underfundig American Independent om eskalering av våld i samhälle
• Midsommar - super-creepy känsla, filmen de-railar mot slutet men resan dit var spektakulär
• Marriage story - tajt skådespeleri, men för deprimerande att se dem slåss hela tiden
• Anna - spännande "ung kvinna blir utbildad till lönnmördare"
• Spider-Man: Far from home - som epilog funkade det bra; humor, spänning och lite vemod
• Good boys - kul komedi

Vad tycker jag om Star Wars Episode IX: The Rise of Skywalker då? Den innehåller uppenbarligen för mycket, dess "pacing" är under all kritik, filmen går i 120 km/h hela filmen igenom, aldrig en stund att stanna upp och marinera intrycken. Jag gissar att J J ville trycka in två filmers innehåll i denna enda film. Jag måste dock se om filmen först förrän jag kan dissa eller hissa helt säkert. Kathleen Kennedy har mycket att stå till svars för och "hennes" trilogi kan redan nu utnämnas till en av filmhistoriens största misslyckande. Hur kunde hon tro att sättet att få till en sammanhållen trilogi med en fungerande och konsistent historia var att ge olika regissörer helt fria händer, inte bara i det artistiska utan i manusförfattande också! Se och lär av Kevin Feige.

Gå nu in och lyssna på Shinypodden Special där jag, Jojjenito, Carl och Niklas poddar om de bästa filmerna från 2019. Ni får två maffiga avsnitt att avnjuta: Avsnitt Ett, Avsnitt Två.

Andra som listat sina topp 10 från 2019:
Jojjenito - Om film
Fiffis Filmtajm
Filmitch

 

Shinypodden Special - Toppfilmer 2019, del 2

Parsaiten som snodde alla priser från det rika folket

Undrar du vilka var de bästa filmerna från 2019? 

Det kan jag också undra över ibland. Parasite vann många fina priser på Oscarsgalan inklusive den tyngsta av dem alla, Bästa film. 

Jag och tre lagkomipsar från "Har du inte sett den?"-filmquizlaget samlades för att snacka om de bästa filmerna från förra året. 

Del ett av vårt snack finner du här.

Idag släpper vi del två där de högst rankade filmerna på våra respektive listor kommer upp.

Hoppas ni finner vårt samtal njutbart! Ni finner den andra delen av programmet här.

Weathering With You (2019)

Den japanske anime-regissören Makoto Shinkais film "Your name." var mycket omtalad och nu när jag fick chansen att se hans senaste film "Weathering with you" tog jag chansen. Båda filmerna utspelas i en magisk realism. I "Weathering with you" finner vi ett Tokyo som håller på att sjunka ner i havet på grund av ett ihärdigt regnande.

Filmen följer en tonåring som har rymt hemifrån. På plats i Tokyo träffar han på en massa olika människor bland annat en ung tjej som är en "sommarflicka" eller liknande. Det visar sig att hon kan påverka vädret.

Filmen är häftig rent visuellt. Tokyo är ser genuint och verkligt ut, och regnet är så realistiskt att man nästan ville ha ett paraply med sig inne på biografen.

Tyvärr är filmen riktad till en YA-publik. Det känns som att den inte är gjord för en vuxen publik, så som filmer från Pixar eller Studio Ghibli alltid är. Tematik, dialog och inte minst musiken i filmen får mig att känna att regissören tilltalar en mycket ung publik. Det behöver inte vara något fel i det, men det blir för barnsligt för mig. Och då ska ni veta att jag älskar filmer som "Min granne Totoro", så det är något i typen av barnslighet vi pratar om här. Denna film känns mer sentimental än lekfull, mer pretto än magisk.

Resten av denna text innehåller spoilers på filmens handling.



Det som är lite spännande är att sommarflickan faktiskt lyckas stoppa det ihärdiga regnet, miljöförstöringen, men att det sker på bekostnad av hennes liv. Vår unge hjälte gör då allt han kan för att rädda henne. Och lyckas! Filmen avslutas med att regnet åter äter upp staden och människorna i staden lever i misär igen. Det är spännande för på ett sätt känns det som att filmens budskap är att vi INTE ska göra allt för att motverka miljöförstöringen utan vi ska hellre leva våra liv så gott det går så länge vi har våra nära och kära i våra liv. Komplext budskap anno 2019!

Betyg: 2/5

Filmen har svensk premiär på biograferna idag.

Fler tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Johan på Jojjenito - om film

The Last Black Man in San Francisco (2019)

"The last black man in San Francisco" handlar om hur mycket Jimmie Fails älskar ett fint gammalt hus i en med tiden exklusiv del av San Francisco. Jimmie Fails spelar sig själv i filmen och har skrivit manus tillsammans med regissören Joe Talbot. Detta är en av de märkligaste biografiska filmer jag sett på länge. Filmen känns lyrisk och som fiction, långt från hur biografiska filmer brukar kännas. Handlingen är sekundär, stämningen allt. Karaktärerna i fokus är Jimmie och hans bäste vän Montgomery (Jonathan Majors). Men filmens starkaste karaktär är helt klart de fantastiska gamla huset som Jimmie vuxit upp i och som han inte kan släppa trots att hans far förlorat (supit bort?) huset och de nu bor nya människor i det.

Jag gillade stämningen, jag gillade karaktärerna, jag älskade Montys ständiga författande, hans pjäser, hans humanism. Jag gillade Jimmies kompromisslösa kärlek till det gamla huset. Vad var det som fick honom att stå stilla i livet och vägra gå vidare? Och vad gjorde han när han gick vidare? Sista scenen är av sorten "wtf?".

Det är svårt att rekommendera denna film. Vad i den är det som gör att man kan gilla eller ogilla den? Jag har redan rekommenderat den en gång med negativt resultat. Jaja, den är speciell i alla fall. Gentrifieringen av Jimmies barndomskvarter är kanske ett problem, eller så är det inte det. Filmen ger inte uttryck till varken den ena eller andra åsikten som det verkar. Bra så.

Betyg: 3/5

The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Give Me Liberty (2019)

Visst kan det vara rejält irriterande med korkade personer på film? Jag finner ofta filmer med tokroliga situationer som endast sker på grund av karaktärernas rena idioti som ganska tråkiga. Så är det med stora delar av denna film.

Jag led mig igenom visningen av "Give me liberty" under Stockholms filmdagar. Filmens huvudperson Vic (Chris Galust) är förvisso inte dum i huvudet, men han låter sig bli utnyttjad av folk hela filmen igenom. Man ska kanske ha överseende med honom och att han egentligen accepterade allt elände som hände honom för att han prioriterade begravningen eller något sådant, men om en sådan insikt skulle ha kommit till mig mot slutet av filmen hade den för länge sedan tappat mig. Jag LED MIG IGENOM filmen.

Filmen är hysterisk (på det dåliga sättet), jobbigt klippt, osammanhängande och helt meningslös egentligen. Den ska kanske vara en skön skröna om en brokig samling udda personligheter någonstans i mellanvästern i USA. Men nej, Sundance Film festival du har fel.

Den enda lilla ljusglimten var att Vic samlade på vinyler. Kul. Han gjorde en hemmagjord skivspelare av ett ark papper, en vanlig nål och en blyertspenna vilket imponerade lite. Men för övrigt är alla i filmen, förutom den rullstolsbundna Tracy som spelas av den förtjusande Lauren Spencer, idioter och jag orkar inte tänka på dem mer.

Betyg: 1/5 

Filmen har premiär på Folkets Bio nu på fredag och personligen kan jag tyvärr inte rekommendera denna film, även om jag är säker på att en och annan säkert komma gilla den.

Fler fina tankar om filmen:
Jojjenito

Shinypodden Special - Toppfilmer 2019, del 1

Det börjar närma sig tid att lista mina filmfavoriter från 2019. I väntan på den kan ni nu gå in och lyssna på Shinypodden Special - Toppfilmer 2019, del 1.

Jag och gästerna Jojjenito, Carl och Niklas parat om våra tio filmfavoriter från förra året i två maffiga avsnitt. Del 1 publicerades idag. Hoppa över till Shinypodden och lyssna!

Biden ovan visar topp 10 filmer International box office. Tror ni någon av de filmerna kommer med på någon av våra listor?

1917 (2019)

Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.

Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5

Rambo: Last Blood (2019)

"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Med detta citat satte Bryan Mills igång en ny trend inom moderna actionfilmer. Så nu har vi fler filmserier där bistra våldsmän jagar bad homres och låter dem bada i sitt eget blod som hämnd för de brott de begått.

Det är Bryan Mills i "Taken"-serien, Robert McCall i "The Equalizer"-serien, Jack Reacher i "Reacher"-serien och John Wick i "Wick"-filmerna. På ett hörn har vi också John W. Creasy i "Man on fire", en film som enligt rykten ska få en uppföljare i form av en prequel.

Nu har så firma Sylvester Stallone låtit sin John Rambo sälla sig till denna skara av våldsmän som åker iväg och dödar bad hombres som hämnd. Stallone har tagit sin Rambo till vägs ände, den senaste, och kanske sista, Rambo-filmen heter "Rambo: Last blood". Den är ljusår ifrån vad "Rambo: First blood" var, även om han desperat försöker limma ihop filmerna till en konsistent serie under eftertexterna.

De där klippen från alla fem Rambo-filmerna som visades under eftertexterna var kanske filmens bästa del förresten. För det vi fick se under filmen i övrigt var inte mycket att hänga i julgranen. Damn, vad usel denna film var! Jag såg den med trött hjärna och jag trodde att renodlad action skulle kunna pigga upp, men inte ens med sömniga sinnen passerade denna sörja förbi.

De inledande trettio minuterna är sega, ett sentimentalt dravel och genomskinligt förebådande som skrivet av eleverna på dramakursen på high school. Och eleverna skulle fått ett F på den kursen.

Den andra delen missar målet rejält när Rambo åker ner till Mexico och får stryk. Det som gör alla de övriga våldsactionfilmserierna sevärda är att de har kompetenta mördarmaskiner i huvudrollerna. Istället har firma Stallone förväxlat Rambo med Rocky och låtit honom inledningsvis bli golvad för att resa sig på nio. Som om det skulle vara en silverbullet för det dåliga manuset och den usla dialogen han kräkts ur sig.

Men det är under filmens tredje och sista del som det totalt havererar. Vad kan Rambo? Han kan gillra fällor och fällor får vi i ett bisarrt överflöd. Sedan tar vi en oändlig mängd bad homres och låter dem springa omkring i gångarna som huvudlösa höns och explodera, halshuggas, krossas, spetsas och eldas upp i rök.

Inte en enda av karaktärerna i filmen agerar som individer, allt som sker på duken är i filmens tjänst. Och den tjänsten består i att den usla regissören ska få bocka av alla sätt att slakta bad homres på det ena lustiga sättet efter det andra.

Filmen saknar tredimensionella karaktärer, vettig dialog och trovärdig action. Den dryper av tunna och oförtjänta känslor som därmed blir falska. Usel film rakt igenom.

Betyg: 1/5