Rambo: Last Blood (2019)

"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Med detta citat satte Bryan Mills igång en ny trend inom moderna actionfilmer. Så nu har vi fler filmserier där bistra våldsmän jagar bad homres och låter dem bada i sitt eget blod som hämnd för de brott de begått.

Det är Bryan Mills i "Taken"-serien, Robert McCall i "The Equalizer"-serien, Jack Reacher i "Reacher"-serien och John Wick i "Wick"-filmerna. På ett hörn har vi också John W. Creasy i "Man on fire", en film som enligt rykten ska få en uppföljare i form av en prequel.

Nu har så firma Sylvester Stallone låtit sin John Rambo sälla sig till denna skara av våldsmän som åker iväg och dödar bad hombres som hämnd. Stallone har tagit sin Rambo till vägs ände, den senaste, och kanske sista, Rambo-filmen heter "Rambo: Last blood". Den är ljusår ifrån vad "Rambo: First blood" var, även om han desperat försöker limma ihop filmerna till en konsistent serie under eftertexterna.

De där klippen från alla fem Rambo-filmerna som visades under eftertexterna var kanske filmens bästa del förresten. För det vi fick se under filmen i övrigt var inte mycket att hänga i julgranen. Damn, vad usel denna film var! Jag såg den med trött hjärna och jag trodde att renodlad action skulle kunna pigga upp, men inte ens med sömniga sinnen passerade denna sörja förbi.

De inledande trettio minuterna är sega, ett sentimentalt dravel och genomskinligt förebådande som skrivet av eleverna på dramakursen på high school. Och eleverna skulle fått ett F på den kursen.

Den andra delen missar målet rejält när Rambo åker ner till Mexico och får stryk. Det som gör alla de övriga våldsactionfilmserierna sevärda är att de har kompetenta mördarmaskiner i huvudrollerna. Istället har firma Stallone förväxlat Rambo med Rocky och låtit honom inledningsvis bli golvad för att resa sig på nio. Som om det skulle vara en silverbullet för det dåliga manuset och den usla dialogen han kräkts ur sig.

Men det är under filmens tredje och sista del som det totalt havererar. Vad kan Rambo? Han kan gillra fällor och fällor får vi i ett bisarrt överflöd. Sedan tar vi en oändlig mängd bad homres och låter dem springa omkring i gångarna som huvudlösa höns och explodera, halshuggas, krossas, spetsas och eldas upp i rök.

Inte en enda av karaktärerna i filmen agerar som individer, allt som sker på duken är i filmens tjänst. Och den tjänsten består i att den usla regissören ska få bocka av alla sätt att slakta bad homres på det ena lustiga sättet efter det andra.

Filmen saknar tredimensionella karaktärer, vettig dialog och trovärdig action. Den dryper av tunna och oförtjänta känslor som därmed blir falska. Usel film rakt igenom.

Betyg: 1/5

First Blood (1982)

David, min 18-årige systerson var på besök för podcastinspelning och brädspel. Han anlände redan på fredagskvällen och efter burgare och milkshake hade vi tid för två filmer. När David (och en annan systerson, kusinen Måns) är på besök blir det klassiska actionfilmer som visas... Tidigare har det varit True Romance, Reservoir Dogs, Pulp Fiction, The Warriors och Aliens. Denna gång såg vi First Blood och Mad Max 2: The Road Warrior. Den senare skrev jag nyligen om här på bloggen, men First Blood har jag inte skrivit om alls. Jag kommer ihåg den en som en av de bästa actionfilmerna jag såg under min barndom, men jag har inte sett den sedan åttiotalet.

First Blood är såklart första filmen om John Rambo, och den kickade igång en filmfranchise som nu har en fem-sex filmer i serien. De efterföljande filmerna var dock av annat slag. De är bombastiska medan First Blood är eftertänksam och lågmäld, de kommande är blodiga och "over the top" medan originalet är oväntat oblodig och tämligen realistisk (relativt sett i alla fall).

Filmen bygger på en litterär förlaga även om jag gissar att man ändrat en hel del. Speciellt slutet är nog omskrivet. Det finns faktiskt ett alternativ slut på min blu-ray där Rambo inte överlever äventyret. Men om man ska starta en lång filmserie är det ju inte så praktisk att ta ihjäl sin guldkalv.

First Blood var kul att se efter att det gått så lång tid sedan sist. Jag kom ihåg många av de mest ikonsika scenerna, men långt ifrån allt. Filmen var mindre blodig än vad jag kom ihåg den och mindre spännande också. Dessutom tar den ju god tid på sig. Det är fascinerande att se äldre film just med tanke på det sega tempot i actionfilm. Man är väl van med de nyare varianterna nu för tiden helt enkelt.

Tyvärr måste jag dock säga att filmen har tappat en hel del av sin magi. Jag ser den nu som ett helt ok actiondrama med en ärlig kritik av hur vietnamveteraner behandlades i USA efter kriget. Stallone är bra i rollen som snart efter denna film skulle transformeras till en popkulturell ikon. Men om jag ska vara ärlig är skådespeleriet överlag, inklusive Stallones, ganska svagt, känslan av b-film finns där. Dialogen verkar också vara dubbad i vissa fall, den är inte helt synkad i alla lägen trots att vi såg filmen på en fin och ny blu-ray. Noterbart var också att den engelska textningen var helt åt skogen. Textningen hade rätt betydelse men absurt många ordval var ändrade. Det var som att textningen byggde på ett manus som sedan blivit omskrivet. Inte ett stort problem, men värt att notera och förundras över att de inte bemödat sig att lägga in en bättre "sub titles".

David gillade filmen en del. Vi kom överens om att stämningen och känslan i filmen var dess styrka. Han gillade också att se Rambo-kniven i filmen. Något som tydligen är ett begrepp... efter First Blood såg vi The Road Warrior och David blev eld och lågor. Det är ju en klart bättre film kan konstateras. David var nöjd.

Jag ger First Blood tre galna galtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl "Hank Jennings" och "Stan Switek" i små roller bland poliserna...?

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Såg Guardians of the Galaxy Vol.2 med några vänner nu i helgen. Vi såg filmen i en fullsatt salong mestadels fylld med barn runt tio år. Det var ett ståhej och tjatter mest hela tiden. En liten blond pojke spelade lufttrummor till de låtar han gillade mest och klappade takten till andra låtar. Inget av detta störde min filmupplevelse nämnvärt. Filmen är en sådan film som snarare ska ses i en fullsatt salong fylld av barn som lever sig in i filmen.

När den första Guardians kom ut för några år sedan välkomnade jag den för att Marvel äntligen skapade något nytt. Bara det faktum att de avvek från den vanliga var bra i sig. Jag, Carl och Jojje har för övrigt just startat resan med att analysera de första 14 filmerna i MCU i första säsongen av Shinypodden. I podden ska vi analysera vad de gör med sin serie lite mer i detalj.

Redan under denna filmvisning satt jag och funderade på det faktum att när nu Marvel testar nya saker i sitt filmuniversa vänder de sig alltså sig till en yngre publik. Det är ungefär samma publik som gillar the Mos Eisley Cantina i Star Wars. FOX som kör X-Men har uppenbarligen valt en annan väg. Under det senaste åren har de överraskade mig med två filmer som båda råkar vara barnförbjudna; Deadpool och Logan. Och nu har de släppt den fantastiska tv-serien Legion på den mindre och smalare tv-kanalen FX. I Legion tar de risker och utvecklar hur en superhjältehistoria kan berättas. Jag tror faktiskt inte att en enda av de tioåringar som skrattade läppen av sig till Star Lord, Drax, Rocket och Baby Groot skulle fatta Legion över huvud taget och det är inte för seriens våld utan för dess intellektuellt sett utmanande berättarteknik.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från första Guardians-filmen men inför tvåan jag gick in med förväntningar om ett underhållande space-äventyr. Jag blev dock tyvärr oväntat uttråkad av denna film. Jag tror att det mycket väl kan bero på att jag såg den mitt i min titt av Legion, jag hade sett fem av de åtta avsnitten av serien. Mitt huvud var inställt på den så mycket vuxnare serien än denna "barnfilm". Nu har jag i och för sig inget emot filmer som tilltalar barnasinnet, men denna gång funkade det inte jättebra på mig.

Under middagen efter filmen var det flera av vännerna som hade spaningar på detaljer i James Gunns film som påminner om saker som Joss Whedon brukar köra. Det var fokus på den informella familjen, cirkulära kameraåkningar, att följa en karaktär i närbild medan en "episk battle" pågår i bakgrunden samt typen av skämt där någon säger något för att genast bli motbevisad eller där någon säger något pompöst för att snabbt tas ner på marken. Jag förstår jämförelserna och de är sanna, men jag saknade något i kärnan av filmen som jag kopplar till Joss när han är som bäst. Jag kände det som min "poddmake" Johan uttryckte sig över vissa svagare delar av säsong 7 av Buffy, att det känns som att någon annan försöker göra som Joss gör men inte lyckas fullt ut.

Eftersom detta är ett actionäventyr i rymden som är totalt over-the-top måste karaktärerna sitta som en smäck för att jag ska falla för filmen. Även humorn blir lidande om jag inte känner för eller med karaktärerna. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för The Guardians. Chris Pratt som spelar Star-Lord är en trevlig kille och helt ok skådis men han är ingen ny Captain Reynolds eller Han Solo. Han är inte ens en ny Tony Stark eller en ny Thor då det gäller karisman. Karaktärerna skulle rimligen etableras i den första filmen men eftersom jag inte kommer ihåg dem med värme, eller över huvud taget, blir det ett problem när folket bakom denna film mer eller mindre skiter i att etablera dem igen. Den karaktär som jag gillar mest i filmen blir absurt nog Baby Groot. Ett litet träd som kan prata. Supergulligt ju!

Baby Groot är till och med gulligare än Jar Jar Binks! Marvel satsar alltså på en konstig blandning av humor blandat med space opera, informella familjen blandat med barnfilm. Jag blir nu ännu mer nyfiken på den första filmen vilken jag kommer se om inom några veckor i samband med Shinypoddningen. Om den är bättre än vad jag kommer ihåg den som kan det ju hända att denna Vol 2 också växer efter en omtitt.

Men om detta är den riktning MCU kommer gå i vill inte jag vara med längre. Jag hoppas att de tar intryck av vad FOX gör med X-Men och adderar filmer i sitt "universa" som vänder sig till en vuxnare publik. Visst, det är väl som Carl säger att så länge de tjänar miljarders miljarder dollars på denna typ av latjo-lajbansfilmer kommer de fortsätta att produceras men jag hoppas att de ändå tar chansen.

Varför inte göra som FOX gjorde med Deadpool? Skriv ett bra manus, skit i barnpubliken (dvs tillåt R-rated) och gör en totalt annorlunda film. Budgeten behöver inte vara så stor, vilket bevisades med Deadpool. Som sedan gick och blev den största kassasuccén de haft med X-Men! Deadpool är den film i serien som dragit in mest pengar, se data på Box Office Mojo X-Men series. Lyckligtvis har inte Guardians 2 gått så himla bra på bio*... Den slåss med den undermåliga The Incredible Hulk om sistaplatsen, se data på Box Office Mojo MCU. Kan vi kanske börja hoppas på en ny inriktning från MCU headquarters?

Under andra halvan av filmen får vi överraskande nog några riktigt sorgliga sekvenser. Systrarna som vuxit upp under aset Thanos bjöd på några hjärtskärande scener. Jag tycker Zoe Saldana som vanligt var svintrist och hennes karaktär Gomorra är tråkig. Jag hejjar på Nebula. Hon har inte haft det lätt den stackaren. Sen var det ju en fin scen när "insert random famous old actor" => Sly Stallone dök upp på begravningen för den blå mannen med den konstiga saken på huvudet. Klumpen i halsen undveks dock med tanke på att samme blå man en kort stund tidigare massmördat en 30-40 av sina närmaste kompisar. Snabba ryck var det.

Filmen var i slutändan vagt underhållande, helt ok för stunden. "Over 9000"-skurken i Kurt Russells skepnad var trist och mycket av alla slagsmål i slutet var allt annat än upphetsande. Hur kul är det egentligen att se gänget slåss mot en... planet? Man pratar ofta om stakes och det var något denna film saknade.

Sen kan man konstatera, som vi gjorde vid middagen, att filmen inte brydde sig alls om människoliv. Det avrättades, till synes tämligen lättvindigt, en massa folk i filmen som om det vore roliga skämt. Självklart såg vi inget blod, åldersgränsen måste ju vara "PG-13" etc, men dess konstiga mix av massmord och skämt gör att filmen inte kan tas på allvar. Om det nu var någon som ens tänkte ta filmen på allvar ändå? Det gjorde inte jag i alla fall.

Jag ger Guardians of the Galaxy Vol. 2 två utbytta kroppsdelar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen har lockat mången filmbloggare till tangentbordet. Hoppa över och läs hyllningarna:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito - om film
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den? (Johan)


*) Filmen hade just premiär så siffrorna kommer säkert förbättras. Hur mycket vet jag inte.

The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.

Escape Plan (2013)

Rottmayer: Have a lovely day... asshole!


Ibland är man sugen på en hjärndöd actionrulle. Ibland blir man överraskad över att även gamla tjommar kan leverera!

Tänk vilken favorit Arnold Schwarzenegger var när vi växte upp i Skövde på 80-talet. Jag och Mr Magic citerade Arnolds bästa citat till leda... "I'll be back", "He had to split", "Stick around", "Give those people air" och favoriten "You're a funny guy Sully, I like you, that's why I'm going to kill you last". Dessa one liners var roliga nästan bara för Arnolds brytning och hans sätt att leverera replikerna. Självklart är kontexten de uttalas i också viktig. De måste höras och ses!

Nu för tiden känns det kanske inte lika fräckt att heja på Arnold längre! Hehe. Men han överraskade en hel del med den solida actionrullen The last stand som kom för ett år sedan. Nu slog jag mig ner i rummet för att se Arnold och Sly i filmen Escape plan. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen. Jag var mest intresserad av att se hur gubbarna performade i denna film och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad. Filmen i sig är inte nydanande. Det är en actionthriller som det går tretton på dussinet av. Men den är ganska spännande och speciellt vissa fängelsescener gav mig rysningar av klaustrofobi. Jag tänker speciellt på de små glasburarna de hamnade i i specialfängelset. Det liknar den som Hannibal Lector satt i, eller rummet som Loki var inlåst i i den senaste Thor-filmen. Men här var de mycket mindre och det kändes helt omöjligt att fly från dem. Nu blev denna film som en blandning av Lock up, Flykten från Alcatraz och Water world.

Elak kille till vänster

Filmen har överraskande många kända skådespelare i diverse biroller och alla sköter sig bra. Vincent D'Onofrio, Amy Ryan, Sam Neill, Vinnie Jones, "50 Cent" (Curtis Jackson) och Jim Caviezel som en elak kille är ett bra gäng, om än inte från A-listan. Trots allt lyfts filmen av Sly och the Arnold. Kul att se dem ihop. Det funkar över förväntan, även om vissa one liners känns lite trötta. Samma element som jag älskade förr känns nu lite fåniga ibland. Eller är det jag som blivit gammal? Skulle dagens ungdom kunna gilla dessa one liners? Nä knappast, men så är inte dagens ungdom som den en gång var. De unga av idag är så mycket äldre än vad vi var. Om ni förstår vad jag menar.

Mark Ruffalo look alike, fast tjockare

Lagom spänning, lagom action och ett lagom klaustrofobiskt slut ger ett lagom bra betyg. Jag ger Escape plan två svindåliga jobb av fem möjliga.

Edit 22/4: efter ett kvartssamtal med Fiffi om betygsskalan insåg jag att jag måste jacka ner betyget på denna film ett snäpp. Den var ju godkänd och kul för stunden, men inte mer. Betyg 2 är då det korrekta betyget. Uppdateras härmed.

Betyg: 2/5

Rocky IV (1985)

Drago: I win for me! FOR ME!

#24hfilm nr 6. Fiffis favoritfilm nummer ett, Rocky IV. När jag och Fiffi såg en av mina absoluta favoritfilmer Serenity blev den kosmiska balansen rubbad. För att återställa ordningen var vi givetvis tvungna att se en av hennes absoluta favoriter nu när vi körde filmmaraton. Det var dags för the Stallion mot den store anabolaberikade ryske maskinen Ivan Drago.

Jag hade givetvis sett filmen, men det var länge sedan och såvitt jag mindes det var det en ganska svag film, inte alls lika bra som den första Rocky-filmen. Jag kom bara ihåg brottstycken från filmen. Spelade inte James Brown på scen i filmen? Jovisst. Dessutom var där några längre musikvideomontage under filmens gång. Jag undrar hur de tänkte på den tiden. Men vänta nu, var det inte just det som gjordes i Drive häromåret? Jaja, allt går i cyklar.

Sen hade vi ju den läckra danskan och tillika Stallones fru på den tiden Birgitte Nielsen. Hon var läcker som attans kommer jag ihåg. Det var hon vid denna återtitt också. Som Ivan såg vi vår egen Dolph Lundgren. För mig okänd vid den tiden men nu desto mer känd. Han har inte så många lines, men de få han gör gör han bra.

Drago: I must break you.

Vad jag inte kom ihåg var den "lustiga" roboten, den simpla historien eller träningslägret i Ryssland. Jag kom ihåg Appollo Creed's död som mer smärtsam och jag hade för mig att det var en bättre fajt mellan Rocky och Drago i slutscenen. Men mitt yngre sinne kanske tog in andra saker då för nästan 30 år sedan?

Mot slutet när hela den sovjetiska publiken börjar hålla på Rocky och Drago får svårare och svårare, fann jag mig sittandes och hejja på den store blondinen. Jag antar att filmens budskap inte nådde fram till mig denna gång. Heller.

Jag är ledsen om jag gör Fiffi upprörd nu när vi närmar oss betygsättningen. Det var jättekul att se filmen med henne, hon gillar ju den så fasligt mycket. Och jag hoppas att jag höll masken lika bra som hon gjorde då vi såg Serenity ihop. Men utan en massa nostalgi och andra joxiga känslor runt denna film, Rocky IV, kan jag inte ge den annat än med nöd och näppe godkänt.

Jag ger Rocky IV två knockouter av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Fiffi såg om filmen för femtioelfte gången och hennes revy finner du här.

Bullet To The Head (2013)

Bonomo: Really know each other. Thats's nice.

Det är kul med sammanträffanden. Det var inte så fasligt länge sedan jag och Mr. Magic pratade om svunna tider och hur actionfilmerna var annorlunda och bättre på åttiotalet. De var annorlunda och bättre på nittiotalet också. Men nu för tiden är de oftast sönderklippta och knasiga. Vi hängav oss väl åt ett nostalgiskt drömmeri måste jag erkänna.

Men kanske ändå inte bara drömmar. För nu har jag på kort tid sett två riktigt bra actionfilmer som påminner mig om hur de var under åttiotalet. Dels såg jag Arnolds återkomst i den mycket fina actionpralinen The last stand. Och nu har jag sett den väldige Sylvester Stallone i Bullet to the head. Detta är en neo-noir med voice-over och allt som utspelas i New Orleans, här med smeknamnet Crescent City. Vi får en tät historia med korrumperade poliser och oärliga affärsmän med perversa läggningar. Sly spelar den gamle erfarne smågangstern som hankar sig fram på diverse jobb som en avrättning här eller ett rån där. Han tvingas samarbeta med en semestrande polis från D.C som utreder sin döde före detta kollegas smutsiga byk. Men filmen är inte bara neo-noir, det är en buddy movie, en riktig actiondängare och den är regisserad av den gamle The Warriors-regissören Walter Hill!

Jag älskar att filmen inte faller i fällan att klippas som en hetsig hip hop-video från MTV utan vi får se hela actionsekvenserna och vi som åskådare vet hela tiden var i rummet, var i scenen, vi befinner oss. Det är en konst att göra actionscener på ett sätt så att publiken slipper bli förvirrad och yr i skallen. Bullet to the head lyckas med detta. Jag gillar också tonen och den noiriga känslan. New Orleans måste vara en av filmvärldens bästa städer att göra noiriga filmer i. Det är kul att skriva noiriga!

Stallone klarar sig bra. Han har kvar sin charm, trots att han ser stel ut som en botoxfylld hollywoodfru. Vi får givetvis en del wise cracks om hans ålder och så, men det hör liksom till nu när han är så gammal. Det var precis samma sak med Arnold i The last stand och det funkade bra där också. Det är kul att underhållas av filmer som dessa.

Filmen har inga riktiga stolpskott i birollslistan, men inte så många som sticker ut heller. Jag var mest förtjust i att återse Christian Slater i rollen som riktigt slajmig advokat åt storskurken. Var har han hållit hus egentligen? Han är ju en av dem vi hejar på ju! Hans Marcus Baptiste visste sannerligen hur man gör för att kasta ett party. Mycket ekivoka och fantasieggande partyscener! Jag skulle kanske ta och se Kubricks Eyes wide shut ändå? Har aldrig kommit mig för...

Bullet in the head revolutionerar inte actiongenren, men den är ett fräscht tillskott till en marknad som har för få filmer av denna sort och kaliber. Jag känner för att ge den ett riktigt bra betyg.

Jag ger Bullet to the head tre talangfulla döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fiffi har också återsett sin älskling bland älsklingar Sly Stallone. Kolla vad hon tycker om filmen här.

Även den enigmatiske Movies-Noir har behandlat filmen, se där.

The Expendables 2 (2012)

Nice touch, a little extreme, but nice touch.

Jag missade denna film när den gick på bio, men jag fick se den på flyget mellan Frankfurt och Ottawa istället. Eller rättare sagt på Frankfurts flygplats, väntades på avisningsmaskinen. En väntan som visade sig bli fyra timmar. Perfekt för lite skön amerikansk underhållning. På flyget över Atlanten hann jag med tre filmer till. Bra flygning!

Låt oss fundera lite på The Expendables 2 först. Jag garvade högt fler gånger med denna film. Jag älskade alla "corny quotes" och blinkningar till hjältarnas gamla filmer; The Terminator, Die hard, Rocky, och så vidare.

Det är verkligen ett explosivt gäng actionfigurer som Stallone samlat runt sig. Och det är överraskande bra. Denna film är helt klart bättre än den första filmen i serien. Stallone är framför allt bättre. Kan det vara så att han koncentrerar sig på sin karaktär istället för dirigerandet? En karaktär med mer djup än vad filmen förtjänar. Jason Statham är också bra. Likaså den kinesiska tjejen och den unge hingsten Liam Hemsworth. Han är förvillande lik Chris. 

Dolph är inte lika stabil... Gör han parodi på sig själv, eller? Och Chuck Norris är närmast pinsam, men han ska kanske vara sån? Till sist, vad kan man säga om Jean Claude? Bra som storskurken? Kanske, kanske inte, jag kan inte bestämma mig.

Men djäklar vad våldsam filmen var. Nödvändigt? Kanske. Det lär tilltala ung och eller dum publik i varje fall. Som actiondängare var denna film mycket nöjsam. Den kändes i magen, men hjärnan fick inte mycket att bita i. Action utan slut som vi brukade säga förr i tiden. Det andra citatet var oftast... Action och action, mest är det porr, sörru.

Sen var det väl lite kul att Amanda Ooms dök upp i en liten roll. Hon spelar det kvinnliga offret, ledsen och bedrövlig. Är jag ute och cyklar eller har inte Stallone ofta en svag kvinna i nöd i sina filmer...? Det är tricket han brukar för att få en liten släng av tyngd och "drama" i hans filmer.

Jag ger The expendables 2 två starka karlar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Expendables (2010)

You know it's not easy being your friend.

Sylvester Stallone har samlat ihop ett gäng med action-hjältar från 80-talet och producerat en hormonstinn adrenalinkick för unga pojkar. I "The Expendables" återser vi Stallone, Arnold, vår egen Dolph Lundgren, Jet Li, Bruce Willis, Mickey Rourke, Eric Roberts och "nykomlingen" Jason Strathman. Det är en gedigen samling ålderspensionärer med mer eller mindre skrovliga ansikten som leker krig med stora skjutvapen.

Precis som i Stallones förra film "Rambo" från 2008 är detta en överdriven våldsfilm som går över gränsen till "gore". Handlingen är usel, men underförstått helt betydelselös. Och ändå är det inte den som är filmens svaghet, utan mer den malplacerade sentimentaliteten som Stallone har en förkärlek till. Precis som i "Rambo" för övrigt.

Filmens ljuspunkter är trenne. Först har vi en kort men ack så underhållande scen med Arnold som slutar med att han går ut ur scenen i ett starkt motljus och Stallone säger "That guy wants to be the President". Sedan gillade jag också de korta men smått intressanta scenerna med Statham och Charisma Carpenter. Lite mer från de två hade varit bra. Konstigt nog var filmens bästa scen en sentimentalitet utan dess like. Det var där den återuppstådde Mickey Rourke med en innerlig känsla pratar om kvinnan på Balkan. "The Wrestler" visade att Rourke är tillbaka, och här levererar han filmens enda sanna scen.

Som summering måste denna film ändå kastas på soptippen. Den var vagt underhållande bitvis men i slutändan skulle kanske vissa av dessa gamla farbröder stannat i 80-talet? Filmen får två exploderande människokroppar av fem.

Betyg: 2/5