onsdag 5 februari 2020

Waves (2019)


"Waves" verkar vara något av en snackis. Det är en fin berättelse om hur en familj hanterar en stor sorg. Tyvärr fördunklas historien av ett hysteriskt klippande, olidlig ljudmix och ett fipplande med bildformatet som får alla pretto-varningssignaler att gå igång samtidigt. Det är synd, regissören Trey Edward Shults borde insett när han ska ta det lugnt och när han ska dra på. Han skulle också behövt lära sig det där med "kill your darlings". Hans 360-gradersrotationer med kameran må ha varit något de snackade om på filmskolan, men nu ger den mig bara irritation och huvudvärk.

Filmen är på tok för lång. Den första halvan är rejält seg, endast noterbar för den vidriga ljudmixen. Låg ljudnivå på dialogen mixas med hög ljudnivå på den ena hysteriska hipp hopp-låten efter den andra. Filmens andra halva är dess styrka. Den första halvan är bara till för att sätta upp dramat under andra halvan och att visa hur pappan i familjen inte ser dottern Emily. Vi åskådare får inte heller se henne, vi får inte ens veta hennes namn. Ett effektivt grepp som gör filmen väldigt speciellt. Hon, Emily, är filmen egentliga huvudperson, inte idioten till storebror hon dras med. Men samma story hade rimligen kunnat berättats på 105 minuter.

I en scen mitt i filmen badar Tyler och Alexa i havet och det enda jag tänker på är filmen "Moonlight". Jag tror bestämt att "Moonlight" för alltid kommer äga den ikoniska "karaktärer på film badar ihop"-scenen.


 "Waves" påminner mig om en blandning av den blåa "Moonlight" och dåliga hipp hopp videos på MTV. Ljudmixningen gör att det känns som att badar i havet, lågt och dämpat när man är under vattenytan, skrikande och för högt när man kommer upp över ytan. Och så går det upp och ner medan vågorna sköljer över mig som åskådare.

Taylor Russell som Emily, hmm, wow. Good job, kiddo. Det blev något av en stjärna föds framför ögonen på mig med denna film. Lucas Hedges samspelar bra med henne (förutom första scenen dem emellan som kändes helt off). Scenerna hos Lukes döende far var starka.

Jag gillade filmen en hel del till slut. Första halvan var en tvåa medan andra halvan var en stark trea och uppe på en fyra ett tag. Som helhet ger jag filmen en trea.

Betyg: 3/5 

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Movies-Noir




4 kommentarer:

  1. Jag förstår dina invändningar men för mig var det alltså styrkor. Jag tror inte jag gillade nån av hiphop-låtarna som var med på soundtracket (hatar auto-tune, jag skulle inte ens kalla det hiphop) men låtarna funkade ändå för att få till rätt stämning och förmedla känslorna hos rollfigurerna.

    Tycker även att relationen mellan Ty och pappan var minst lika viktig som den mellan Emily och pappan. Kanske därför som första halvan funkade så bra för mig.

    Haha, jag tänkte också på Moonlight när jag såg scenen där de badade. Det är nästan så att man undrar om det inte var en ren homage?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillade ju filmen så det är ju inte som att jag sågar filmen direkt.

      Tyvärr fann jag inledningen störande, jobbig. Det är möjligt att det jobbiga förbleknar med tiden och att filmen därmed kan komma att växa.

      Jag fann pappans hanterande av sonen som intressant som en krydda, som en set-up av resten av filmen, men jag fann inte den dynamiken så speciell eller unik att de behövde drygt en timme på sig att berätta den biten.

      När sedan filmen vände och började fokusera på dottern växte filmen till något annorlunda, det blev mycket mer intressant. Är inte detta ett grepp man inte sett förut till och med?

      Moonlight äger den scenen numera. Najs! :-)

      Radera
  2. Håller med Jojjenito. Låtarna var sällan direkt bra, men passande för att skapa stämningen. Däremot var den komponerande musiken klart bra och ett stort plus.

    Även jag tyckte brodern Ty och relationen till pappan var viktig och funkade bra under första halvan. Eftersom jag trodde detta var vad filmen skulle gå ut på var jag helt inne och överraskades över vart det hela ledde. Brodern Ty var lite av ett svin och hans relation till white trash-tjejen (även om hon var en latina, haha) kändes lite halvjobbig (deras sätt att uppträda som snorungar mot varandra).

    Såg filmen på filmdagarna och minns inte det här med ljudmixen som du har invändningar mot. Inte heller bildformatet var något jag störde mig på. Var helt enkelt en del av upplevelsen, även om 4:3 bilden givetvis stack ut.

    Klart intressant att låta systern bara vara en bifigur man knappt lade märke till. Där på festen i slutet av Ty-historien tänkte jag inte ens att det var hon förrän senare ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är möjligt att ljudmixen upplevdes olika i biosalongen jämför med mitt 5.1-system hemma. Jag kan ha icke perfekta inställningar för just denna film, vad vet jag. För mig var det störande i alla fall.

      Jag övervägde denna film på filmdagarna men det blev den isländska filmen "Hvitur, hvitur dagur" istället. Är alltid nyfiken på isländska filmer! Denna gång var det dock fel val...

      Jag la också märke till 4:3 i mitten av filmen. När man läser om filmen visar det sig att bildformatet ändras under hela filmen, startar i bredast möjliga och krymper sedan successivt ner till nästan kvadratiskt i mitten av filmen när den skiftar fokus från sonen till dottern (när familjen befinner sig i botten). Sedan ökar bredden successivt för att avslutas i bredast möjliga igen, när familjen helat sig så att säga. Detta grepp tangerar om inte till och med överskrider gränsen till "pretto".

      Visst var det effektivt att visa dottern precis lika lite som pappan brydde sig om henne, så att vi inte ens såg att hon fanns, mer än en inredningsdetalj i familjens liv!

      Radera