"The last black man in San Francisco" handlar om hur mycket Jimmie Fails älskar ett fint gammalt hus i en med tiden exklusiv del av San Francisco. Jimmie Fails spelar sig själv i filmen och har skrivit manus tillsammans med regissören Joe Talbot. Detta är en av de märkligaste biografiska filmer jag sett på länge. Filmen känns lyrisk och som fiction, långt från hur biografiska filmer brukar kännas. Handlingen är sekundär, stämningen allt. Karaktärerna i fokus är Jimmie och hans bäste vän Montgomery (Jonathan Majors). Men filmens starkaste karaktär är helt klart de fantastiska gamla huset som Jimmie vuxit upp i och som han inte kan släppa trots att hans far förlorat (supit bort?) huset och de nu bor nya människor i det.
Jag gillade stämningen, jag gillade karaktärerna, jag älskade Montys ständiga författande, hans pjäser, hans humanism. Jag gillade Jimmies kompromisslösa kärlek till det gamla huset. Vad var det som fick honom att stå stilla i livet och vägra gå vidare? Och vad gjorde han när han gick vidare? Sista scenen är av sorten "wtf?".
Det är svårt att rekommendera denna film. Vad i den är det som gör att man kan gilla eller ogilla den? Jag har redan rekommenderat den en gång med negativt resultat. Jaja, den är speciell i alla fall. Gentrifieringen av Jimmies barndomskvarter är kanske ett problem, eller så är det inte det. Filmen ger inte uttryck till varken den ena eller andra åsikten som det verkar. Bra så.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar