Black Book (2006)

Game of Thrones är över. Det var en häftig resa att följa serien ända in i mål. De flesta karaktärerna och skådespelarna som spelade dem gjorde starka intryck på mig. Jag gissar att jag kommer hajja till närhelst skådespelare från serien dyker upp i "vanliga" långfilmer ett bra tag framöver. Och det är vad som hände när jag såg dagens film.

Det är den röda häxan Melisandre som dyker upp i en holländsk film av Paul Verhoeven. Det är såklart inte Melisandre själv utan skådespelerskan Carice van Houten. Hon spelar huvudrollen i detta drama som utspelas under slutet av andra världskriget.

Man kan se denna film som en seriös variant av Tarantinos Inglourious basterds. Filmerna har vissa tematiska likheter men de har totalt skilda tonaliteter. Filmen heter Swartboek i original.

Van Houten spelar den mycket handlingskraftige Ellis som arbetar för den holländska motståndsrörelsen. Paul Verhoeven och Gerard Soeteman hade fipplat med filmens manus i över 20 år. Den bygger på verkliga händelser som ackumulerats och omarbetats för filmen. Huvudpersonen Ellis är påhittad.

Detta är en riktigt bra och intressant film som är nog så spännande och brutal. Jag kan rekommendera den till alla som gillar film om andra världskriget. Mycket av det som visas här är känt för dem som är lite insatt i kriget och specifikt vad som hände i Holland. Filmen ger oss ett mycket personligt perspektiv då vi följer Ellis som en kork som kastas omkring på ett stormigt hav. Hon kämpar och kämpar och kämpar. Man kan nästan undra om Ellis inte har lite röd häxa i sig även i denna film för hon är så stark. Först kände jag inte igen Carice van Houten till utseendet, men jag kände igen rösten. Hon är riktigt imponerande i denna film.

Paul Verhoeven gör ju mest science fiction och därmed kan det kännas som att denna film är av en helt annan sort. En annan genre. Men han visar ofta upp dystopiska framtidsvisioner med mer eller mindre fascistiska samhällen i sina filmer. Kanske såren efter andra världskriget tog sig de uttrycken helt enkelt. I så fall kan en film som denna ses som en grundsten i hans arbete.

Jag gillar filmen och jag har mycket empati för filmens huvudperson. Det kommer man långt med.

Betyg: 4/5

Hollow Man (2000)

Hollow man överraskar positivt flera gånger om. Samtidigt som detta är något av en b-film är den ganska spännande. Samtidigt som den inte är spektakulär med sina specialeffekter är den ändå inte helt lökig. Jag tycker att effekten av en osynlig Sebastian är mestadels bra och effektiv. Till sist, samtidigt som den har en snäll ton är den ganska grov i sitt våld och handling. Tänker bland annat på det brutala överfallet på grannen som Sebastian begår.

Filmen kommer inte i närheten av Verhoevens bästa filmer, men den är inte helt usel. Den saknar hans tydliga världsbygge kryddad med satir som vi fick i klassikers som Starship Troppers, Total Recall och RoboCop. Jag tror att Hollow man hade blivit bättre om Verhoeven lagt mer intresse vid världen denna film utspelas i, och kanske tagit mer fasta på frågan om all biologisk forskning är av godo. Labbet där de jobbar är fylld av försöksdjur och det smärtar lite att se stora apor fångade i burar, men inte heller detta ämne behandlas speciellt fokuserat.

Huvudpersonen och filmens skurk spelas av en spattig Kevin Bacon. Jag har alltid sett honom som mycket lugnare som skådis. Här är det som att han går på speed. Elisabeth Shue, Josh Brolin och Greg Grunberg är alla kul att se. Vilken omställning att se Brolin som en vek mjukis när man just sett honom som Thanos!

Hollow man är inte superbra men den överträffade mina förväntningar och den bjöd på två timmars ganska bra actionthriller som andades nittiotal (även om filmen kom ut år 2000). I slutet av filmen fick man lite vibb av Alien-serien med springande i korridorer letandes efter monster. Den får fullt godkänt från mig.

Betyg: 2+/5

The Beach Bum (2019)

Harmony Korines Spring breakers var en av 2012 års största positiva filmöverraskningar. Det är en saga om några collegetjejer med drakblod och deras äventyr i Florida under vårledigheten som heter Spring break. Den nya filmen The Beach bum utspelas också i Florida, närmare bestämt i Miami och Key West.

Denna film tar flummigheten och en drömlik känsla flera steg längre. Matthew McConaughey spelar Moondog en gudabenådad poet som spenderar sina dagar med att röka på och bete sig allmänt svinigt. Han lever utanför samhällets strukturer, upphöjd av sina beundrare och på den rika fruns pengar. Han är inte en speciellt tillförlitlig far.

Spring breakers hade moment som kändes overkliga, som i en dröm. Men i den filmen gick Korine på rätt sidan av gränsen och filmen kändes hela tiden som en sammanhållen historia. I Beach bum går han "all in" och ger oss bara en ström scener utan speciellt stringent handling. Inget i filmen känns verkligt, allt är förhöjt som om vi i publiken befann oss i ett drogrus. Filmen kändes lång trots sina korta 95 minuter. Den är uppenbarligen medvetet långsamt berättad och överfylld av repetition. Moondog knarkar hårt. Isla Fischer är underbar som hans dekadenta fru. Snoop Dogg är bra i rollen som vän, älskare och langare.

Filmens tredje akt känns helt orimlig och jag väljer att tolka att den är något av en dröm. Det är ju tydligen så jag hanterar konstiga slut nu för tiden! Även här har vi en önskedröm. Jointarna är stora som baseballträn! Moondog lyckas publicera sin bok och vinner Pulitzer-priset! Och trots att han är efterlyst av polisen ser vi aldrig till dem.

Jag fann Spring breakers oerhört fascinerande. Tyvärr kom inte denna film upp ens i närheten av den filmen, men McConaughey är bra och Isla Fisher likaså. Trist bara att The Beach bum mest är form över innehåll. Det är som om Korine tittat i spegeln och däri sett karaktären Moondog, och att de båda är uppfyllda av sin egen genialitet. Har de gått och blivit pretentiösa till och med? Men jag är kluven för samtidigt har filmen en härlig feeling som man kan försvinna ner i. Speciellt när man väl förstått att handlingen inte har någon betydelse. Inte helt fel alltså och jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtitt.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Capitol i Vasastaden med kompisarna Carl och Johan. Det var första gången jag var där och det var en intressant upplevelse. Hypermodern men i gammal stil. Varje plats hade ett litet bord i brösthöjd med läslampa där man kunde ställ sitt glas vin. Hela arrangemanget var tajt och trångt. Inget för långa sittningar. Passar kanske inte för alla sorters filmer men denna gick utmärkt där.

52 Directors: Ron Howard

Vi fortsätter med ytterligare en Ron. Denna gång är det Ron Howard som står i fokus. Han startade som barnskådespelare och växte upp till en av de mest stabila, men kanske inte mest innovativa, regissörerna i Hollywood. Jag har sett en drös av hans filmer och tycker kanske att hans filmer från åttio- och nittiotalen är bättre än hans senare verk. Framför allt blev jag väldigt besviken över vad han gjorde med "Solo: A Star Wars Story".

Hans dotter Bryce Dallas känns mer spännande än han själv. Och vad är det med filmer med bara ett ord i titeln?



Without further ado...

Ron Howard topp 5

5. Ransom (1996)

Renee Russo och Mel Gibson i kidnappningsthriller. Kan aldrig vara helt fel.

4. Splash (1984)

Gullig romantisk komedi med Tom Hanks och Daryl Hannah som jag gillade när jag var yngre. Hur den står sig idag har jag ingen aning om men John Candy är också med vilket alltid är ett plus.

3. Willow (1988)

Fantasyfilm före Lord of the Rings var något helt annorlunda. Lite mindre häpnadsväckande helt enkelt. Men en ung och smidig Val Kilmer i långt hår kan aldrig vara fel.

2. Parenthood (1989)

Jag såg mycket film med favoriten Steve Martin under åttiotalet och denna var en av de trevligare. Mycket njutbar pratfilm med gigantisk cast. En uppsjö av härliga manliga skådisar; Steve Martin, Rick Moranis, Tom Hulce och en bra castad Keanu Reeves. Kvinnfolket inte lika namnkunnigt, representeras av av Mary Steenburgen och Dianne Wiest.

1. Apollo 13 (1995)

Den klart bästa filmen i listan, en riktigt bra film! Andlös spänning och en otroligt intressant film med stabila skådisar som Tom Hanks (igen!), Bill Paxton (!!), Kevin Bacon och Ed Harris i huvudrollerna. Jag gillar verkligen filmen om NASA:s rymdprogram!



Jag har sett tio av Ron Howards 25 filmer:

1. Splash (1984)
2. Willow (1988)
3. Parenthood (1989)
4. Apollo 13 (1995)
5. Ransom (1996)
6. A beautiful mind (2001)
7. The Da Vinci Code (2006)
8. Angels & Demons (2009)
9. Rush (2013)
10. Solo: A Star Wars Story (2018)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian har att säga om Ron Howard.

This Is Spinal Tap (1984)

"That extra push over the cliff"

This is Spinal Tap är en klassiker och närmast ikonisk film inom den smala genren mockumentärer. Jag hade sett den någon gång på åttiotalet, men misstänkte att humorn kunde ha varit lite för avancerad för mig då. Nu hade jag anledning att se om den. Jag var på jakt efter "one louder"-scenen! Och tusan vilken bra scen det är! Jag skrattar och slår mig på knäna i barnslig förtjusning.

Varför var jag då på jakt efter "one louder"-scenen?
Jo, idag startar jag en helt ny blogg som heter One Louder Reviews
Det är min nya musikblogg där jag skriver recensioner av mina skivor...
Väl mött i musikens underbara värld
Glöm aldrig One Louder Reviews
onelouder.reviews

Men åter till filmens värld. This is Spinal Tap som helhet var ungefär som jag kom ihåg den, dvs himla kul i vissa scener men fasligt ojämn och lite seg emellanåt. Det ÄR en rolig film, men den håller inte som hel film så att säga. Den påminner mig om mycket som Monty Python gjorde, väldigt kul i små portioner men lite tröttsamt i längden.

Som mockumentär är detta helt ok. Den är otroligt träffsäker över typen av hårdrocksband från min uppväxt. Mycket träffsäkert. Men när den saken är etablerad så mal filmen bara på. Vi får vissa höjdarscener då de sannerligen går igenom aspekter av rockmusiken som man kan skämta om. Vissa av skämten är på gränsen... det underliga med att trummisarna alltid dör, satiren när de diskuterar skivomslaget samt om tjejen som kommer in och förstör. Hette hon inte Yoko?

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

"One louder"-scenen är klockrent 5/5 men som helhet ger jag This is spinal tap en trea.

Betyg: 3/5

52 Directors: Rob Reiner

Rob Reiner är en flintskallig amerikansk regissör som är känd för komedier och ett och annat drama. Han har gjort några av filmhistoriens mest kända komedier. Inte illa. Inte en av mina favoriter men värd en plats i detta projekt ändock.



Without further ado...

Rob Reiner topp 5

5. Stand by me (1986)

Fin liten novell av Stephen King har blivit ett bitterljuvt drama om fyra pojkars uppväxt. Det är den där de går längs tågspåret.

4. A few good men (1992)

Filmstjärnornas filmstjärna Tom Cruise is perfekt domstolsdrama. Tompa, Demi Moore och Kevin Pollak kämpar i militärrätten mot Jack Hicjholsons överste Nessup. Kevin Bacon är med som åklagare också. Det är den där Jack Nicholson skriker så att saliven flyger (som vanligt alltså).

3. The American president (1995)

Romantisk komedi med manus av Aaron Sorkin. Michael J Fox och Michael Douglas är perfekt castade. Flertalet skådespelare från den underbara West Wing är med i denna film. Tema, dialog och inblandade gör denna till något av en prolog till serien. Det är den där alla pratar smart.

2. When Harry met Sally... (1989)

En av de bästa romantiska komedierna alla kategorier. Billy Crystal är så bra. Och vilken sprudlande dialog! Det är den där Meg Ryan gör sig en karriär genom att komma på caféet.

1. The Princess bride (1987)

"Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."
"Inconceivable!"
"I'm not left-handed either."
Underbar film. Det är den där Columbo läser en saga för barnbarnet Fred Savage.



Jag har bara sett sex av Rob Reiners tjugo filmer:

1. This is Spinal Tap (1984)
2. Stand by me (1986)
3. The Princess bride (1987)
4. When Harry met Sally... (1989)
5. A few good men (1992)
6. The American president (1995)

Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om Rob Reiners filmer.

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)

Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.

Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.

John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.

I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.

Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.

Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.

Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.

En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.

Game Of Thrones - S08E06 The Iron Throne

Okey, så Daenerys of the House Targaryen, the First of Her Name, Breaker of Chains and Mother of Dragons vann alltså!

Okey, okey, stanna kvar, hör vad jag har att säga. Under ett långt samtal med Patrik i går natt kom en tolkning av avsnittet till mig. Inte som en blixt från klar himmel, mer som en "organisk" utveckling av idéer. Det var en svindlande känsla.

Stora delar av avsnittet är en önskedröm sedd ut Tyrions perspektiv.

Cirka tjugo minuter in i avsnittet startar en nästan tio minuter lång scen. Den utspelas i rummet där Tyrion hålls fången. Tyrion försöker övertala Jon om att Dany måste bort. Jon håller inte med en enda gång under samtalet. Han lämnar Tyrion med en bister min över ansiktet. Är det för att Tyrions ord har nått fram och Jon tänker på att han måste döda Dany, eller är hans min bister på grund av att han inser att en massa problem kvarstår (trots att han inte tänker döda Dany)? Vi vet inte och dessutom ser Jon alltid ut så, med en bister min alltså.

Sen klipper showen till Dany som går in i det raserade tronrummet... En ren repris av den kända "Dany's vision" från sista avsnittet av den andra säsongen. Och precis som i Dany's vision är det vi får se en dröm... Allt från den scenen och resten av avsnittet, cirka 50 minuter, är Tyrions önskedröm!

Allt Tyrion önskar för Westeros, sig själv och andra uppfylls. Dany blir mördad av Jon. Drogon flyger iväg. En vis man får makten i Bran the Broken, en man som inte kommer bli en tyrann. Sansa får behålla The North och så vidare. Till och med Tyrion får bli nye kungens Hand of the King. Sure, "I don't want it." Men det är ju just det han vill. Han vill leva ut sina dagar med att försöka sona för sina brott. Det är något som han sagt om och om igen under denna säsong, och som han följt upp med alla sina handlingar.

Okey, jag känner att ni inte är helt övertygade än.

Men låt oss studera det omvända, låt oss se de sista 50 minuterna rakt upp och ner. Vi får då ett tillrättalagt slut. Mycket är konstigt, orimligt och till och med helt ologiskt. Allt är däremot drömlikt.

I de inledande 20 minuterna ser vi Danys och Grey Worms galenskap. Vem av dem som är mest blodtörstig är svårt att säga. Efter Danys tal på trappan går hon iväg med en livvakt av Unsullies. Sedan i tronrummet är hon helt ensam. Hur rimligt är det med tanke på det vi såg precis innan plus det faktum att hon påvisats vara paranoid (i förra avsnittet)?

Scenerna med Drogon där han accepterar Jon och dessutom inte dödar honom efter mordet kan jag köpa för vem vet vad en drake tänker och gör. Drogon vet ju uppenbarligen att Jon är en Targaryen och han accepterar tydligen att husse och matte bråkat.

Men vad som är helt orimligt, helt omöjligt med tanke på hur denna historia har utvecklats, är att Grey Worm inte skulle avrättat Jon samma dag som hans Breaker of Chains blev mördad. Hans "state of mind" var övertydligt etablerat under inledningen av avsnittet. Han var inställd på att avrätta alla som är emot hans drottning. Och vem skulle stoppat honom? Ser Davos? The Unsullies? The Dothrakis? Vem? Det fanns inte ens (än) någon kung eller drottning som han behövde ta med i beräkningen.

Jag skulle vilja påstå att både Jon och Tyrion skulle med 100% säkerhet blivit avrättade dagen då Dany mördades. Allt var helt enkelt bara en önskedröm i Tyrions huvud. Och för att inte visa det orimliga i avsaknaden av Grey Worms hämnd valde showen att inte visade oss reaktionen hos honom, Tyrion och andra när Drogon skrek ut sin smärta över att hans mamma var död... det var annars en av de mest saknade scenerna för mig, Tyrions reaktion när han hörde Drogon, Grey Worms reaktion.

Det finns mycket mer som i min överhettade hjärna tyder på drömscenariot. Att Bran the Broken blir vald kung. Det känns som ett Sagan om Ringen-slut, det känns inte som rätt tonalitet för Game of Thrones. Plus flera andra små detaljer, som Ser Podrick of the Random Promotions... Som att Ser Bronn of the Blackwater dyker upp och helt plötsligt är Master of Coin.

Låt mig avsluta med en som det känns logisk konsekvens av denna tes, en tanke som kom till mig när jag väl började fundera på drömscenariot. Jo, detta skulle ju faktiskt lösa ett superstort problem för George R. R. Martin. Han får nu chansen att än en gång överraska sina läsare. Han får skriva det "riktiga" slutet. Det slut på sagan som har samma tonalitet som övriga delar av berättelsen.

D&D och George har rimligen kommit överens om att tv-showen får köra "drömscenariot". Det är troligt att skådespelare och andra som arbetat med showen inte ens fått veta om detta. D&D och HBO ville antagligen ändå inte ha ett slut där Dany vinner och därmed gör det till och med mörkare än vad det blev nu. Därmed kan George behandla slutet på sitt sätt. I bokform har han lyxen att kunna skriva vad folk tänker i "first person perspective" och då kan han ju faktiskt lyckas med det än mörkare slutet.

Så. Där har ni den, min tes. Vad sägs? Är jag lika galen som en Targaryen? Eller är jag lika smart som självaste Lord Varys?

Avslutar med mina favoriter från avsnittet:

Daenarys som dödsängeln, wow.
När Drogon reser sig ur snön och hans "acceptance" av Jon.
Hela scenen med reprisen av Dany's vision med fokus på Drogons delar. Ofantligt snyggt gjort.
Drogon smälter järntronen. Jag gillar Joanna Robinsons spaning om att tronen var som ringen i Sagan om Ringen och att den var så ond att den gjorde den som satt på den ond.
Sista bilderna på Drogon som flyger iväg över vidderna.


Nu är säsong åtta slut. Jag ser fram emot nästa säsong!




Ehhh, vänta nu. Noooooooo...



Tidigare inlägg från S8:
S08E05 The Bells
S08E04 The last of the Starks
S08E03 The Long Night
S08E02 A Knight of the Seven Kingdoms
S08E01 Winterfell