John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)

Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.

Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.

John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.

I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.

Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.

Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.

Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.

En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.

John Wick: Chapter 2 (2017)

John Wick kom som en frisk fläkt 2014 med en våldsnivå som kändes utökad jämfört med aktuella actionfilmer vid den tiden. Nu har vi fått en uppföljare. Damn, att det ska vara så svårt att göra bra uppföljare. I denna har de vridit upp reglagen ännu högre och filmen är fylld av actionscener med übervåld. Problemet är att denna film saknar själ, något som den första filmen hade. Denna gång bryr jag mig inte alls om hur det går för John. "The stakes" är i botten med tanke på hur förra filmen lärde oss att John Wick inte kan dö. Ingen risk för honom alltså och ingen annan karaktär i hela filmen är tillräckligt tydlig för att jag nu två veckor efter titten ens minns dem. Det är helt blankt. Jag har ett fragment om en italiensk kvinna i en bubbelpool. Det är allt.



Filmen inleds med en meningslös scen där Wick ska hämta sin bil. Han tar så mycket stryk att varenda ben i hans kropp borde varit krossade, men han borstar bara av sig på axeln och kliver vidare. Redan då förstår man att de missat målet med den nya filmen. Scenerna från Italien är trots allt filmens bästa. De påminner mig både om den senaste Bondfilmen och en av Mission Impossible. Referenser till mycket starkare filmer alltså.

Jag kan tänka mig att tonårsgrabbar som inte bryr sig om innehåll och bara vill se actionscener som klippta från något passande dataspel kan roas av denna film. Jag fann den dock undermålig. Inte usel-usel bara jämntråkig och lite trist. Actionscener staplade på actionscener utan att jag är engagerade i karaktärerna intresserar mig inte helt enkelt. Det var en blå film. Kan vi hoppas på att detta var den sista Wick-filmen? Eller blir det som med Taken att det blir en trea som överträffar tvåan?

Och, ja, jag såg Keanu återförenas med Laurence. Ingen hysterisk reaktion från mig att rapportera.

Jag ger John Wick 2 två fristäder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

John Wick (2014)

John Wick: Everything's got a price.

När jag satt och såg en dålig komedi häromdan plingade det plötsligt till i mobilen. Det var Steffo som hojtade att han skulle se John Wick med Keanu Reeves i huvudrollen. Kommer ni ihåg honom? Inte Steffo, Keanu Reeves menar jag. Keanu är kanske inte lika känd av kidsen av idag, men han var stor en gång i tiden. Hans mest kända film är "Bill and Ted's excellent adventure". När Seffo tipsar om actionfilm är det bara upp och hoppa. Klart att den skulle ses.

Huvudpersonen i John Wick är en förde detta torped i den undre världen som dragit sig tillbaka. Efter några olyckliga omständigheter dras han in i smeten igen. Start: Action! Efter den korta inledningen är det verkligen "action utan slut" som vi alltid sa förr i tiden. Wick tar sig an en hel rysk maffia i New York. Ormens huvud spelas av svenske Michael Nyqvist och han gör bra ifrån sig även om han svenska brytning ibland gör så att jag ryser av obehag. Ryssens snorvalp till son har castats perfekt med ingen mindre än Theon Greyjoy. Skådisen Alfie Allen har hamnat i ett fack som vidrigaste av de vidriga. Kul för honom. Not.

Jag gillade detta. Stabil underhållning för stunden. Man förstår att Wick var en jäkel på att döda, men nu är han lite avdankad, lite äldre. Han är inte lika vass som tidigare får man en känsla av. Keanu passar bra i rollen. Han är något av en träbit. Inte mycket finlir i skådespeleriet, men det passar en sorgsen mördare med avstängda känslor och allt det där. Mot slutet av filmen när det gick som mest hett till satt jag dock och funderade på om inte detta hade passat ännu bättre för nye actionfilmsfavoriten Jason Statham. Han är bad ass.

John Wick är en modern actionfilm. Mycket ond bråd död. Minimalt med humor. Den har en skön stämning och jag gillade scenerna i Hotel Continental framför allt. Willem Dafoe är med som gammal veteran i gemet. Han är som oftast bra. Det var skönt att se en actionfilm där huvudpersonen håller pistolen med båda händerna hela tiden. Tiderna när hjältarna håller pistolen med en hand och vinklade 90 grader i luften är över! Ja, bra helt enkelt.

Det konstigaste med hela filmen var att jag inte kände igen Adrianne Palicki i rollen som Ms Perkins, en "fellow assassin".

Jag ger "John Wick" tre oskyldiga hundvalpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Steffo, vad tyckte du? Blev du blown away av Wick?